Artiklar
Tahiya Niskala. Foto: Privat

"Vi är ju ändå likadana"

Var kommer du från? Jag förknippade alltid denna fråga med farhågor, just för rädslan att känna mig exkluderad. Särskild. Annorlunda.

Mitt yttre är inte ​vad somliga skulle anse typiskt tornedalskt och de flesta förmodar andra rötter. I dag har jag ingen skam i att berätta vem jag är och var jag kommer från, till skillnad från när jag var yngre och kände ängslan över att bli dömd utifrån min hy, ängslan över att inte bli sedd som mig själv. Trots dessa farhågor ​om en stereotypisk byrasism, stötte jag aldrig riktigt på den själv.

Det är nämligen något väldigt vackert med den tornedalska identiteteten, en stillsamhet som böljer sig längs med älven och en öppenhet som bjuder in till spontana kaffebesök hos grannen, gärna med lite kaffeost och sång. En välkomnande gemenskap ​som snarare bygger på relationer och frihet än bundna sedvänjor.

Dagsläget ser annorlunda ut d​ock, med en påtaglig splittring och ett utdöende språk hos den yngre generationen. Var det essentiellt att frånta en hel bygds identitet, frågar jag mig själv när jag tänker på mina klasskamrater i högstadiet, som hellre skolkade från den obligatoriska meänkielilektionen än lät sig intresseras av den kultur de dagligen tog del av. Det är väl inget särskilt med att snacka meänkieli, menar den ena medan den andre infaller och anser det endast vara en dialekt. Inget påstående är korrekt.

Meänkieli är besläktat med det finsk­ugriska språksläktet med influenser från bland annat svenska och infann sig i Sverige kring medeltiden och i dag talas språket av drygt 70 000 människor, främst där potatisen smakar allra bäst, i Tornedalen.

Ansatsen till att bryta​ ner den tornedalska individen fick sedan den första ungen fick stryk, för att hen pratade sitt modersmål på rasten, sina spår satta där somliga inte längre önskar vidmakthålla varken språk eller kultur. Tråkigt kan tyckas med ett land som förespråkar mångfald, men inte helt riktigt har anlag att annektera sin egen historia.

Fler än tusen sidor ​av kunskap och information fattas. Och som yngre saknade jag den upplysningen, förståelsen av att kunna identifiera sig med de miljöer man trivs med. Sedan kan man också undra vem det är som definierar vem. Det bör vara notoriskt känt ​vid detta laget att vårt allas avlånga land aldrig varit enspråkigt, än mer att vi alltid varit mångkulturella.

Diskussioner om identitet och språk fortsätter tröttsamt att hagla fram, som om det inte vore uppklarat att det är upp till individen själv att bestämma sin tillhörighet. Många är ni också​ som inte har någon aning om vad en tornedaling är eller vad denne nu skulle syssla med. Jag stöter på denna ovisshet alltför ofta och finner det ändå underligt att mina jämngamla kompisar längre ned i landet, inte har en aning om att inhemska språk med kulturella skillnader existerar och lever jämte det svenska samhället.

Numera är mediaplattformen​ mer disponibel och vi behöver inte längre hålla om forntida konstruktioner, såsom icke korrekta historieböcker eller slussas vidare i tron om att vi inte finns. Intresset kring själva individen​ och dess olika samhörigheter har växt i takt med att en viss acceptans sakta börjat spira, den acceptans om att vi alla är lika.

Tornedalingen behöver inte längre känna skam över sig själv, än mindre den yngre tornedalingen som känner att tillhörigheten är halv, på grund av att de inte förstår sitt eget språk. Jag gläder mig åt​ att fler unga tornedalingar visar allvar i sitt engagemang att upprätthålla den kultur de växt upp i och de språk de har tappat. Framtiden erbjuder en definitiv förkovran, åtminstone så länge vi fortsätter att stå för vilka vi är. Är det inte fantastiskt​ att kunna vara just dig själv.

Vi är ju ändå alla likadana.

TAHIYA NISKALA

Sidan uppdaterad 2019-05-10