Artiklar
Stockholms stora synagoga byggdes i assyrisk stil efter ritningar av Fredrik W Scholander och invigdes 1870. På stora helger är den oftast fullsatt. Foto: Karl Gabor

Svenskjudisk historia

Aaron Isaac, ursprungligen från Tyskland, blev en banbrytande gestalt i Sveriges historia när han 1774 fick rätten att bosätta sig i landet utan att konvertera till kristendom. I slutet av 1770-talet godkändes därefter etableringen av de första judiska församlingarna i Stockholm och Marstrand. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började judar komma till Sverige i större antal.

 

År 1779 accepterade kung Gustav III riksdagens förslag om religionsfrihet och år 1782 infördes ett regelverk för judarna, Judereglementet, som tillät dem att bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping, bygga synagogor där och arbeta inom vissa yrken. Däremot fick de inte delta i val av riksdagsmän eller gifta sig med icke-judar.

Judereglementet avskaffades 1838 och ersattes av nya regler som gjorde judar mer likställda med andra svenskar. Vid den tiden bodde omkring 900 judar i Sverige, flest i Stockholm och Göteborg.

Under 1850- och 1860-talen avskaffades många begränsningarna i judars rättigheter, exempelvis blev det 1863 lagligt för judar att gifta sig med icke-judar och arbeta inom staten, inklusive som lärare. Samma år fick judar rätt att äga fastigheter var som helst i Sverige.

År 1855 invigdes den första synliga synagogbyggnaden i Sverige, nämligen Göteborgs synagoga. Den följdes av Norrköping synagoga år 1858, Karlstads synagoga 1899 och senare den största av dem alla, Stockholms Stora synagoga, år 1870. År 1903 invigdes Malmö synagoga, den sista av de stora synagogorna som byggdes i Sverige. Synagogor hade funnits i Sverige tidigare, sedan 1700-talet, men var ofta diskreta och syntes inte från gatan. Synagogorna i Stockholm, Göteborg och Malmö används än idag.

Samma år som Stora synagogan i Stockholm stod klar, 1870, beslutade Sveriges riksdag att ge judiska medborgare samma rättigheter som andra svenskar. Då bodde det ungefär 3000 judar i landet. Många judiska familjer i Sverige blev helt integrerade i samhället men många fortsatte ändå att tillhöra en judisk församling. Att tillhöra en församling betyder hos judar inte nödvändigtvis att du är troende utan det styrs lika mycket av en social och kulturell tillhörighet.

De judar som kom till Sverige från Östeuropa under den senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet följde emellertid ofta ortodoxa traditioner. Dessa judar ville ha en mer traditionell gudstjänstordning och det ledde till att det inrättades nya synagogor där gudstjänsterna mer liknade de som funnits i de församlingar som de hade utvandrat från.

År 1930 hade antalet judar i Sverige ökat till över 6 600. Fram till andra världskrigets start 1939 kom ungefär ytterligare 3 000 judar till Sverige, främst från Tyskland. Antalet judar som tilläts invandra till Sverige var starkt begränsat på grund av en strikt invandringspolitik som till viss del var präglad av en negativ inställning till judar. Mot slutet av kriget hjälpte Svenska Röda Korset till att föra cirka 11 000 till 13 000 judar som befriats från koncentrationsläger till Sverige, det är troligt att en tredjedel av dem stannade i landet. Ytterligare invandring skedde i samband med antisemitiska vågor och politiska förändringar i Central- och Östeuropa under 1950-, 1960-, 1970- och 1990-talen.

En ny lag om religionsfrihet trädde i kraft 1951, vilket innebar att svenska medborgare inte längre var tvungna att tillhöra en religiös församling, inte heller judar. År 2000 erkändes judarna i Sverige som en av Sveriges fem historiska, nationella minoriteter, ett beslut som följer Europarådets minoritetskonventioner. Sveriges minoritetspolitik syftar till att skydda och bevara de nationella minoriteternas språk och kultur som är en viktig del av landets kulturarv.

Judiska församlingar i Sverige

Judiska församlingar finns i de större städerna Stockholm, Göteborg, Malmö samt i nordvästra Skåne. Medlemmarna speglar olika vågor av judisk migration till Sverige och uppvisar en bred variation i religiös praktik inom reform, konservativ och ortodox judendom. De judiska församlingarna erbjuder utbildning, omsorg och hjälpverksamhet och en stor mängd  kulturella föreningar.

Stockholm har tre huvudsynagogor representerande de olika inriktningarna, inklusive en progressiv gren. Stockholms judiska församling är störst med omkring 4 400 medlemmar, medan Göteborg och Malmö har tillsammans cirka 1 500. Malmö har upplevt en nedgång i medlemsantal, vilket delvis kan förklaras av en ökad antisemitism. Den judiska församlingen i nordvästra Skåne är mindre, med endast ett hundratal medlemmar.

Judiska Centralrådet

Judiska Centralrådet (JC) bildades den 29 november 1953 av de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Sedan år 2002 är JC registrerat som trossamfund.

​Judiska Centralrådet är idag en sammanslutning av de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Nordvästra Skåne och företräder de judiska församlingarna gentemot det offentliga Sverige. Andra mindre judiska föreningar kan representeras av JC men sitter inte med styrelsen. För närvarande finns det judiska föreningar i Uppsala, Västerås, Norrköping, Lund och Borås. Den Judiska föreningen i Umeå kände sig 2018 tvingad att lägga ner sin verksamhet till följd av upprepade hot från Nordiska motståndsrörelsen. Idag finns det inte längre något organiserat judiskt liv norr om Uppsala.

Väggplattor bakom Stockholms stora synagogan med namn på personer och familjer som mördades under Förintelsen. Foto: Karl Gabor

Förintelsen

Judehatet nådde sin kulmen i Tyskland på 1930-talet, vilket ledde till Förintelsen där sex miljoner judar mördades. Nazisterna, som förespråkade rasistiska ideologier och ansåg sig själva tillhöra en "överlägsen ras", genomförde systematiska förföljelser av judar. Förföljelserna inleddes med propaganda mot judar följt av bojkotter av judiska affärer och fortsatte sedan med avskaffande av judars medborgarskap, medborgerliga rättigheter och yrkesförbud genom Nürnberglagarna 1935.

Novemberpogromen den 9–10 november 1938, mynnade ut i att över 200 synagogor förstördes och tusentals judar misshandlades, omkring 90 mördades och ca 30,000 judar deporterades till koncentrationsläger. Efter Novemberpogromen blev judarna i Tyskland utsatta för strikta restriktioner. Med andra världskrigets början försämrades situationen för judarna inte bara i Tyskland utan också i flera länder vars regeringar dominerades av antisemitiska partier och i de länder som Nazityskland erövrade. Det sista steget mot Förintelsen var i gång. 

En viktig del av processen mot Förintelsen var, som vid alla folkmord, identifiering och urskiljning av judarna. De skulle spåras upp och tvingas bära särskilda igenkänningsmärken t.ex. den sexuddiga Davidsstjärnan på bröstet. Andra steget innebar att judarna placerades i särskilda bostadsområden, så kallade ghetton, omgärdade av murar utan möjlighet att komma ut. Det blev trångt och ont om mat i ghettona och många dog av svält, sjukdomar eller mördades av nazisterna. Det sista steget, 1942, innebar att nazisterna upprättade förintelseläger, som Auschwitz-Birkenau och Treblinka, för att systematiskt och industriellt mörda judar.  Vid ankomsten till dessa läger fick fångarna genomgå selektioner, då de antingen blev uttagna till slavarbete eller omedelbart gasades ihjäl. Kvinnor, barn och äldre gasades ofta vid ankomst. I Europas östra delar gick nazisterna, många gånger med hjälp av lokalbefolkningen, in i byar och småstäder där det bodde många judar och sköt ihjäl och mördade dem. Även andra grupper, t ex politiska motståndare och homosexuella, blev föremål för förföljelser och trakasserier. Under tiden för Förintelsen pågick också ett folkmord mot romer.

Vid andra världskrigets slut 1945 hade sex miljoner judar mördats av nazisterna, det motsvarade två tredjedelar av Europas judar.

Om du vill lära dig mer kan du här se filmer om judisk historia som har producerats av World Jewish Congress, Judiska Ungdomsförbundet och Studieförbundet Vuxenskolan.

Antisemitism

Antisemitism är en form av fördomar och fientlighet som riktar sig mot judar. Historiskt har antisemitismen tagit sig många uttryck, från förföljelse och pogromer till systematisk diskriminering och marginalisering i samhället. Ett av de mörkaste kapitlen i antisemitismens historia är Förintelsen under andra världskriget.

Efter andra världskriget och upprättandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, har många länder arbetat för att motverka antisemitism och diskriminering. Trots detta finns antisemitismen kvar i många former även idag. Den kan exempelvis inkludera hatbrott, vandalism mot judiska begravningsplatser och synagogor eller olika offentliga uttalanden av konspirationsteorier i till exempel media, som anklagar judar för världsomspännande sammansvärjningar.

I den digitala eran har antisemitism också spridits via internet och sociala medier, där anonymitet kan uppmuntra till spridning av hatiska budskap. I många delar av världen är antisemitismen också kopplad till politiska rörelser och konflikter, särskilt i relation till Israel och Palestina, vilket ibland resulterar i att judar kollektivt hålls ansvariga för handlingar av den israeliska staten.

Sammantaget är antisemitism en långvarig och ihållande form av hat och intolerans som fortsätter att utmana samhällen världen över, och kräver ständig uppmärksamhet och åtgärder för att bekämpa dess många manifestationer.

Antisemitismen har ökat under de senaste åren i Sverige. Exempelvis har flera antisemitiska incidenter lett till att många judar har valt att lämna Malmö på grund av att de känner sig otrygga. År 2020 rapporterades det 170 hatbrott med antisemitiska motiv i Sverige. Och under 2023 rapporterades en ökning med 46% av anmälda antisemitiska hatbrott.

Sveriges regering antog år 2021 Internationella alliansens för hågkomst av Förintelsen (IHRA) icke rättsligt bindande arbetsdefinition av antisemitism, så kallade IHRA definitionen av antisemitism.

För mer information om antisemitism se  Svenska Kommitténs mot antisemitisms webbplats.

Skribent Petra Kahn Nord i samarbete med redaktionsrådet: Daniel Leviathan och Eva Fried.

Sidan uppdaterad 2024-04-18