Sverigefinsk historia
Sverigefinnarnas historia sträcker sig över nästan tusen år. Finland var en del av Sverige fram tills 1809, och kontakterna mellan de östra och västra delarna av riket Sverige var täta.
Senare utveckling har stärkt den sverigefinska identiteten och gemenskapen. Trots minoritetspolitiska åtgärder har den stora utmaningen dock varit att hitta förutsättningar för att använda det finska språket och överföra det till nästa generation.
Sverige har en gemensam historia med Finland som började på 1100-talet då Finland införlivades i konungariket Sverige. Finland var en del av Sverige fram tills 1809. Stockholm, som blev huvudstad efter Uppsala 1436, lockade handelsmän och sjömän från den finska delen av riket. Den första finskspråkiga gudstjänsten, som i reformationens anda hölls på folkets eget språk, ägde rum 1533, och Finska församlingen grundades 1577. Nya testamentets första finska översättning av Mikael Agricola, biskopen i Åbo, trycktes i Stockholm 1548, och lade grunden för det finska skriftspråket. Agricola uppfann många finska ord, som pääkaupunki (huvudstad), omatunto (samvete) och esimerkki (exempel).
Under slutet av 1500-talet bosatte sig svedjebrukande skogsfinnar med ursprung i det finländska området Savolax (finska: Savo) i barrskogsområdena i Norrland, Bergslagen och Värmland, vilka nuförtiden kallas för finnbygderna eller finnskogarna. De djupa skogarna lockade inte den etablerade befolkningen lika mycket som de lättodlade markerna kring kuster och vattendrag. Finsktalande som flyttade till den västra halvan av riket kom ofta att arbeta i gruvorna. Många bosatte sig kring Falun eller i Bergslagen där gruvorna fanns. Svedjebrukarna talade finska och lyckades bevara sitt språk i flera hundra år, men 1800-talets folkskolreform gjorde att många bytte sitt språk till svenska och under 1900-talets senare hälft försvann finnskogsfinskan.
Under andra världskriget skickades runt 70 000 finländska barn till Sverige för att komma undan Sovjetunionens anfall. Tyvärr blev det inte så enkelt för barnen som skiljdes från sina föräldrar under många år. När de skulle flytta hem igen var det inte alla som ville – och tragiskt nog var det inte alla föräldrar som ville ha tillbaka sina barn. Runt 7000 barn stannade i Sverige för alltid.
Efter andra världskriget ökade invandringen från Finland till Sverige. Det rådde arbetslöshet och bostadsbrist i efterkrigstidens Finland, medan Sverige, som genomgick de ekonomiskt framgångsrika rekordåren, behövde arbetskraft. När de nordiska länderna inledde pass- och visumfrihet 1954 skapades en gemensam arbetsmarknad för nordiska medborgare. Sverige, som inledde ett program för bostadsbyggande (miljonprogrammet 1965-1975), kunde erbjuda nykomlingarna både jobb och moderna bostäder med dusch, toalett och centralvärme. Arbetskraftsinvandrare försörjde sig typiskt som fabriksarbetare, svetsare, fartygsbyggare eller sömmerskor. Man pratade om finska invandrare eller finnar/finländare i Sverige, begreppet sverigefinne förekom inte förrän på 1980-talet.
Efter att sverigefinnarna blivit en nationell minoritet i Sverige år 2000 har begreppet nationell minoritet blivit för många en kategori som ger tydlighet i identitetsskapandet. Många av senare tiders finska invandare som kommer till Sverige för att utbilda eller vidareutbilda sig, ibland av kärlek, är ofta akademiskt utbildade. Dessa individer, om de stannar i landet, har samma utmaningar som tidigare generationer, även om finska numera är ett nationellt minoritetsspråk i landet: att föra det sverigefinska kulturarvet och det finska språket vidare till nästa generation.
Den sverigefinska minoritetsidentiteten har byggts upp gradvis. Minoritetens framväxt kan sägas bestå av följande faser: 1) tillvaro som en del av Sverige (1100-1809), 2) tillvaro av olika grupper utan en enhetlig gemensam identitet, med täta kontakter mellan Sverige och regionen/nationalstaten Finland, med flyttströmmar från Finland till Sverige (1809-1950), 3) arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige (1950-1980-talet), 4) uppbyggandet av den nationella minoritetsidentiteten (1980-2000), 5) decennierna som en nyetablerad nationell minoritet erkänd av staten (år 2000).
Under 2020-talet har det blivit aktuellt att blicka tillbaka och skriva sverigefinsk historik inom olika samhällssektorer, både på lokal och nationell nivå. När det handlar om historiens förlopp råder dock olika uppfattningar gällande det historiska narrativet. Å ena sidan gör språkförlusten genom generationerna och mindre goda upplevelser hos somliga samt majoritetens fortsatta okunnighet om den nationella minoriteten, att sverigefinnarnas historia kan betraktas som en berättelse av en utsatt minoritet. Å andra sidan har den nationella minoritetsstatusen förstärkt sverigefinnarnas identitet och position i samhället. Projekt och initiativ fortsätter stärka gemenskapen och bidrar till ökade kunskaper inom majoritetssamhället om sverigefinnarna som en inhemsk befolkningsgrupp, samt väcker intresse hos nya generationer.
Tidslinje för sverigefinsk historia
1577 Finska församlingen i Stockholm grundas.
1725 Finska kyrkan i gamla stan i Stockholm tas i bruk.
1830 Carl Axel Gottlund grundar Stockholms Finnkår, föregångaren för finska föreningar.
1896 Stockholms finska förening grundas.
1957 Sverigefinska Riksförbundet (RSKL) bildas.
1964 Tidningen Ruotsin Suomalainen grundas.
1968 Det första tv-programmet på finska sänds i Sveriges Television (SVT).
1969 Den finskspråkiga radioverksamheten startas vid Sveriges Radio (SR).
Finlandshuset i Stockholm invigs och blir senare hem till Finlandsinstitutet som är ett av Finlands 16 kultur- och vetenskapsinstitut i utlandet.
1972 Sverigefinska Lärarförbundet bildas (läggs ner 2020).
1975 Föreningen för sverigefinska skribenter grundas.
1977 Arkivet för sverigefinnar och finlandssvenskar i Sverige (numera Sverigefinländarnas arkiv) bildas.
Sverigefinska bildkonstnärernas förening (från och med 2004 Suomiart) grundas.
Regeringen beslutar att införa hemspråksundervisning.
1988 Sverigefinska publicistföreningen bildas.
Utbildningen för hemspråkslärare läggs ner.
1990 Friskolan Sverigefinska skolan i Stockholm inleder sin verksamhet.
Den finskspråkiga församlingsverksamheten blir officiellt en del av Svenska kyrkan.
1992 Skogsfinnarnas nätverksorganisation Finnsam – Finnbygder i samverkan grundas.
1993 Sverigefinska ungdomsförbundet grundas.
2000 Sverige ratificerar Europarådets minoritetskonventioner och finska språket blir ett nationellt minoritetsspråk och sverigefinnar en nationell minoritet i Sverige.
Sverigefinländarnas delegation grundas.
2021 Finska krigsveteranförbundets Sverigedistrikt läggs ner.
2002 Teatern Uusi teatteri i Stockholm grundas.
2003 Finska pensionärernas riksförbund (SEKL) grundas.
2010 Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk träder i kraft.
2011 Sverigefinnarnas dag firas för första gången.
2014 Sverigefinnarna får en egen officiell flagga med både den finska och den svenska flaggans färger.
2022 Den skogsfinska minoriteten beslutar om en egen flagga och en egen nationaldag.
Regeringen presenterar ett handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) upprättar ett nationellt språkcentrum för finska på regeringsuppdrag.
Skribent Maarit Jaakkola i samarbete med redaktionsrådet: IngMarie Bohmelin, Hannele Oikarinen och Satu Rekola.
