Hälso- och sjukvård

Rätten till hälsa är en grundläggande del av mänskliga rättigheter. Arbetet med folkhälsa handlar om att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen.

Personer som tillhör de nationella minoriteterna har rätt till bästa möjliga fysiska och mentala hälsa och till vård på lika villkor. En viktig del i arbetet för en jämlik vård är att jobba med normer och värderingar. En förutsättning för jämlik vård är att varje människa bemöts och behandlas utifrån sina specifika behov och förutsättningar. Stereotypa föreställningar om patienter ökar risken för felbehandling, eller att behandling uteblir. Allvarliga, behandlingsbara sjukdomar kan upptäckas för sent, och i värsta fall leda till förtida död. Rasism i vården är också ett arbetsmiljöproblem när vårdpersonal utsätts(Rasism och bemötande i vården, Socialstyrelsen). 

Den övergripande målsättningen i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. 

Möjligheterna att erhålla vård får inte påverkas av förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet eller kulturella olikheter. 

Hälso- och sjukvårdspersonals skyldigheter regleras också av Patientsäkerhetslagen (2010:659 6 kap) som säger att hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges kunnig och omsorgsfull hälso-och sjukvård, som uppfyller dessa krav. Patienten ska visas omtanke och respekt. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. 

För att säkerställa att de nationella minoriteternas rättigheter respekteras inom hälso- och sjukvården bör vårdgivare verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli och samiska där det behövs i vården. För förvaltningsmyndigheter är detta reglerat i Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724).