Utsatthet inom socialtjänst
Diskriminering, kränkningar och osynliggörande av de nationella minoriteterna har förkommit inom socialtjänstens ansvarsområden, och fortsätter att förekomma.
Varje år får Diskrimineringsombudsmannen cirka 150 anmälningar som rör diskriminering i verksamheter inom socialtjänsten. Den största delen anmälningar kopplar till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet eller funktionsnedsättning. Det finns ingen statistik över hur många av anmälarna som identifierar sig som tillhörande en nationell minoritet. Enligt underlag från Diskrimineringsombudsmannen har dock några av de anmälningar där det framgår att anmälaren tillhör en nationell minoritet omfattat socialtjänsten. Mörkertalet när det kommer till anmälningar om diskriminering bedöms vara stort.
Historiska och nutida processer bidrar till att individer som tillhör de nationella minoriteterna kan ha bristande förtroende för kommunens socialtjänst. Kvalitativa studier av Folkhälsomyndigheten visar att romers brist på förtroende är särskilt stort i relation till den kommunala socialtjänsten. Bristande förtroende leder till att vissa individer som tillhör nationella minoriteter inte tar del av eller tillgodogör sig stöd från socialtjänsten, trots att de har behov av stöd. Det finns även en risk att individer får ojämlik tillgång till stöd och insatser på grund av föreställningar om exempelvis etnicitet, religion eller språk. Det i sin tur påverkar individers levnadssituation, villkor och hälsa.
Regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet beskriver exempelvis hur diskriminering och fördomar mot romer hindrade individer att få tillgång till bostäder och utbildning, samt om tvångssteriliseringar och omhändertagande av barn. Diskrimineringen som romer beskriver i förhållande till socialtjänsten visar på ett stort och komplext samhällsproblem.
Nationella minoriteter beskriver hur de i nutid blir bemötta inom socialtjänsten på sätt som bland annat utgår från fördomar och stereotypa föreställningar. Minoriteterna beskriver att många tjänstepersoner saknar kunskap om de nationella minoriteternas historia och kultur. Det finns även en bristande förståelse för varför nationella minoriteter har särskilda rättigheter med hänvisning till att socialtjänsten ska behandla ”alla människor likvärdigt”. En annan studie visar att kvinnor som tillhör nationella minoriteter och som utsatts för våld i nära relationer är särskilt utsatta i kontakt med socialtjänsten och vården. Det kommer bland annat av en bristande tillit till offentliga aktörer, vilket gör att vissa inte söker hjälp. Det handlar även om att socialtjänsten saknar den kulturella kunskap som krävs för att förstå och tillmötesgå kvinnornas behov. I arbetet med Utredningen om en stärkt minoritetspolitik framförde företrädare för nationella minoriteter att det fortfarande förekommer att barn placeras i familjehem utan att deras kulturella rättigheter säkerställs.
Tidigare studier har ringat in avsaknaden av språk- och kulturkompetens inom kommuner (och även regioner) som ett hinder för att minoritetslagen ska få genomslag i social omsorg. En viktig grund för god vård och omsorg är att kunna bli förstådd och tillgodogöra sig information. För vissa som tillhör nationella minoriteter kan språket bli en barriär och i värsta fall leda till felaktiga bedömningar eller beslut. En rädsla för att inte kunna göra sig förstådd kan också leda till att personer som tillhör de nationella minoriteterna inte söker sig till socialtjänsten fastän de har behov av stöd.
Exempel på utsatthet inom socialtjänsten:
- På grund av fördomar hanterar en handläggare ett ärende annorlunda om det rör en person från en nationell minoritet än om det gäller någon ur majoritetsbefolkningen.
- Personal säger att det inte är någon idé att arbeta med ett ärende som tillhör en nationell minoritet, eftersom personen tillhör en grupp som inte vill vara en del av samhället
- En person nekas tillgång till information eller tolk på sitt minoritetsspråk eftersom hen ”kan för bra svenska”.
