Vad är diskriminering?
Diskriminering är en del av ett större mönster i samhället. Exempelvis är diskriminering på grund av kön, funktionsnedsättning och sexualitet en del av samhällsstrukturen. Diskriminering kan innebära att en person blir orättvist behandlad i skolan, i vården eller på arbetsplatsen.
Orättvis behandling är dock inte alltid diskriminering i lagens mening. Lagen förbjuder sex former av diskriminering och två av dessa är direkt diskriminering och indirekt diskriminering.
Med direkt diskriminering menas situationer när någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation. För att det ska räknas som diskriminering ska missgynnandet ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna.
Indirekt diskriminering är när det finns en regel eller rutin som verkar neutral men som i praktiken missgynnar personer med ett visst kön, en viss könsidentitet eller ett visst könsuttryck, en viss etnisk tillhörighet, en viss religion eller annan trosuppfattning, en viss funktionsnedsättning, en viss sexuell läggning eller en viss ålder.
Det är avgörande för om diskriminering skett vilken effekt den har haft för den enskilde. Det krävs i lagens mening inte någon avsikt att diskriminera. Det kan vara svårt att avgöra om en handling är direkt eller indirekt diskriminering. Diskrimineringslagstiftningen syftar till att motverka faktisk negativ särbehandling på osakliga grunder.
Diskrimineringslagen skyddar individer men inte organisationer och företag. Förbudet mot diskriminering innebär till exempel att arbetsgivare inte får diskriminera anställda, att skolan inte får diskriminera elever och att personal i en butik inte får diskriminera sina kunder.
Diskrimineringslagen innehåller även en bestämmelse om förbud mot diskriminering när offentligt anställda möter allmänheten. Denna bestämmelse gäller enbart inom den offentliga sektorn.
Med kränkande särbehandling menas handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt. Handlingarna kan leda till ohälsa och medföra att de som drabbas hamnar utanför den sociala gemenskapen. Det är värre om det upprepas och pågår under en längre tid. I värsta fall kan det utvecklas till mobbning.
Ett exempel på hur direkt diskriminering på grund av etnisk tillhörighet kan se ut, gäller en dom rörande en romsk man. Han nekades att hyra en lägenhet på grund av sin etniska tillhörighet. Hyresvärden uttryckte både vid ett möte och senare per telefon att uthyrning inte var önskvärd på grund av mannens etnicitet och av rädsla för de andra hyresgästernas reaktioner. Hovrätten för Västra Sverige konstaterade att mannen hade blivit utsatt för direkt diskriminering. (Dom 2009, Målnummer T 3501-08).
