Svenskromsk historia

Romer har sitt ursprung i Indien och utvandrade därifrån under 900- eller 1000-talet, men varför vet man inte säkert.  Idag bor romer över hela världen.

I Sverige omnämns romer för första gången i Stockholms stads tänkebok år 1512. De verkar ha blivit väl mottagna, men det dröjde inte länge innan attityden mot dem hårdnade. I slutet av 1500-talet förbjöd ärkebiskopen präster att döpa och begrava personer med romskt ursprung, men historiska källor visar att prästerna inte alltid följde förbudet, eftersom det stred mot den kristna lärans grundsatser. 

Dödsstraff, deportation och passtvång

År 1637 utfärdades ett påbud som krävde att alla ”tattare” och ”zigenare”, som de nu kallades av staten för första gången, skulle lämna Sverige inom ett år. En annan liknande förordning utfärdades 1662 som slog fast att individer med romskt ursprung skulle lämna riket inom tre månader eller bosätta sig. Den som bröt mot lagarna kunde riskera att få dödsstraff.

Det finns inga kända fall av avrättningar, men flera fall av deportationer till platser i det som idag är Tyskland, Norge och Ryssland. Trots försöken att avlägsna romer från Sverige fanns det många som stannade kvar i landet.

Fram till 1800-talet var Finland en del av Sverige och två av dagens romska grupper levde då i Sverige, de resande och finska romer. De betraktades ofta med misstänksamhet av bondebefolkningen. Vissa av dem var bofasta, men levde fortfarande ett nomadiskt liv under delar av året för att försörja sig. Männen arbetade oftast som kringresande hantverkare, försäljare eller hästhandlare, medan kvinnorna tjänade pengar som läkekvinnor eller genom spådomskonst. I en kyrkolag från 1686 uppmanades personer med romskt ursprung att bosätta sig och döpa sina barn.

Under Sveriges stormaktstid (ca 1618 – 1718) rekryterades förfäderna till dagens finska romer och resande ofta som soldater och tjänstgjorde i militären, vilket gav dem en alternativ väg bort från risken för deportation. När de inte var i krig använde de sin rörelsefrihet för att handla och förbättra sin ekonomi. Efter att ha fullgjort sin tjänstgöring blev många av dem borgare i olika städer. Samtidigt fortsatte myndigheterna att utfärda lagar riktade mot dem och genomförde flera deportationer.

Från 1600-talet till 1860 gällde passtvång för resor inom Sverige, vilket begränsade människors rörelsefrihet. Respassen var strikt reglerade och man fick bara resa inom vissa områden eller på vissa vägar. Många av Sveriges invånare, också romer och resande fängslades för att de bröt mot passreglerna. 1809 förlorade Sverige sina östra territorier till Ryssland och den romanitalande befolkningen i Sverige splittrades. Utvecklingen för språk och kultur för de resande och de finska romerna tog därför olika riktning.

En ny romsk grupp invandrar

I slutet av 1800-talet anlände de första kalderasharomska familjerna till Sverige, befriade från ett fem sekler långt slaveri från områden nära dagens Rumänien. Efter att ha rört sig mellan flera olika länder under en tid, fastnade några familjer i Sverige när första världskriget inleddes 1914 på grund av en ny lag som förbjöd utländska romer från att resa in i landet. Dessa lagar ledde också till att de kalderasharomer som redan var i Sverige inte kunde lämna landet.
 

I början av 1900-talet hade alltså Sverige en romsk befolkning som bestod av två romska grupper, nämligen resande och kalderasharomer. De två grupperna hade påtagliga olikheter i fråga om språk, kultur och levnadssätt. Staten började att skilja de historiskt sett synonyma begreppen ”tattare” och ”zigenare” åt. Den nytillkomna gruppen ansågs vara utländska medborgare och kom att benämnas uteslutande som ”zigenare”. Den grupp som funnits här sedan århundraden, de resande, ansågs vara svenska medborgare och kallades fortsättningsvis för ”tattare”. Svenska staten började under denna tid att föra register över de två grupperna.

Etniska kartläggningar, tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden

1921 etablerades världens första rasbiologiska institut i Sverige. Ett av institutets uppdrag var att titta på hur sjukdomar och egenskaper ärvs hos olika folktyper. Arbetet med rashygien skulle motverka bland annat brottslighet och ärftliga sjukdomar. De resande blev särskilt måltavla för rasbiologiska studier. Man propagerade för att de var en social grupp i stället för en etnisk grupp och utifrån rasbiologiska bedömningar osynliggjordes resandegruppens romska etnicitet.

Staten genomförde olika inventeringar över landets resande och kalderasharomer och sammanställde resultaten i separata register. Utifrån statistiken utgjorde de resande cirka 95 procent av den samtida romska befolkningen. Staten påbörjade nu olika former av politik och insatser gentemot de två olika romska grupperna. Till en början fokuserade staten på att bli kvitt det man kallade ”tattarplågan”. Resande klassificerades som asociala och ansågs ha kriminalitet i blodet, vilket rasbiologerna trodde att barnen ärvde. 1934 instiftades en lag som möjliggjorde för myndigheterna att tvångssterilisera de individer som klassades som asociala eller ”icke önskvärda”.  Även tvångsinternering och lobotomering blev nya verktyg för staten. Otaliga resandebarn blev offer för systematiska tvångsomhändertaganden och blev omplacerade i vanliga svenska familjer och i barnhem för att skiljas från sin familj och släkt som staten ansåg vara olämplig.

Kalderasharomerna, de så kallade svenska romerna, tvingades möta en mängd hinder för att etablera sig i samhället. Lagar, regler och ibland ren ovilja skapade en svår situation för dem.

Tattarkravallerna

Jönköpingskravallerna även kända som "tattarkravallerna" var en serie våldsamma händelser i Jönköping som drabbade resande som levde i Jönköping. I staden bodde sedan länge många resande och ibland uppstod spända relationer mellan dem och andra Jönköpingsbor. 1948 uppstod en konflikt som eskalerade med flera gatuslagsmål under våren. Under midsommarhelgen samlades en mobb som anföll flera resandefamiljer i deras hem. Polisen stod passiva och tittade på och pressen sympatiserade i stor utsträckning med angriparna och kravallerna fortsatte i flera dagar med attacker mot de resande.

Konsekvenserna av kravallerna blev långtgående. Många resande fick sina hem förstörda och tvingades lämna staden. Av dem som blev kvar försökte många dölja sitt ursprung.

Förintelsen

Under 1914-1954 fanns ett inreseförbud för utländska romer till Sverige. Det var därför omöjligt för romer att söka skydd i Sverige från nazisternas förföljelser. Enligt den nazistiska ideologin tillhörde människor med romsk bakgrund, i likhet med judarna, en lägrestående ras som skulle utrotas. Uppgifterna om hur många människor ur olika romska grupper som mördades i tyska förintelseläger varierar, men det rör sig om minst 600 000 personer, kanske över en miljon. Det saknas en tillförlitlig siffra eftersom få forskar på romer under Förintelsen och många av de romska offren blev aldrig fängslade och registrerade. Under de fyrtio år som inreseförbudet var i kraft känner man idag bara till ett fåtal personer med romsk bakgrund som lyckades ta sig till Sverige.

Utan skola och bostad

Under efterkrigstiden valde personer ur resandegruppen att alltmer dölja sin identitet i samhället. Rasbiologernas och tidningarnas stämpling av dem gjorde att de i allmänhet var illa sedda. Den lilla gruppen kalderasharomer, de så kallade svenska romerna, levde däremot fortfarande i utanförskap. Bara ett fåtal var fast bosatta. De försörjde sig ofta genom hantverk som förtenning och kopparslageri eller genom att uppträda och bedriva tivoliverksamhet.

Eftersom lagar och förordningar inte tillät att man slog upp ett läger och stannade på en plats hur länge som helst kunde de kringresande kalderasharomernas barn inte genomgå den skolgång som befolkningen i övrigt gjorde. En del var analfabeter och tillvaron i fuktiga tält och husvagnar ledde till att personer inom gruppen drabbades av sjukdomar som reumatism och tuberkulos. Deras situation formulerades i den statlig utredningen "Zigenarfrågan" från 1956. Under samma årtionden inrättades en ”zigenarsektion” i Stockholm med uppgift registrera och kartlägga den kalderasharomska gruppen i kommunen.

Under 1950-talet höjdes allt fler röster för att förbättra kalderasharomernas levnadsvillkor. En av de mest kända talespersonerna för deras sak var människorättskämpen Katarina Taikon, som själv var kalderasharom. Genom debattböcker och med sina självbiografiska barnböcker om den kalderasharomska flickan Katitzi öppnade hon allmänhetens ögon för den diskriminering som hennes folk var utsatt för.

År 1954 hävdes utlänningslagen och invandringsförbudet för utländska romer och sedan dess har många personer från olika romska grupper invandrat till Sverige.

Nationell minoritetsstatus år 2000

År 2000 blev samtliga romska grupper i Sverige erkända som en gemensam nationell minoritet. Samtidigt erkändes samtliga varieteter av det romska språket som ett nationellt minoritetsspråk under namnet romani chib som betyder romska tungomål.

Med erkännandet slog regeringen fast att romer är en del av Sveriges historia och kulturarv och att den romska kulturen och språket ska skyddas och främjas. Dock följde inte en automatisk upprättelse av den romska minoritetens erfarenheter av kartläggningar, registreringar, förföljelse och rasism från den svenska staten. Under 2010-talet beslutades därför om olika åtgärder för att öka romers rättigheter i samhället.

Strategin för romsk inkludering

2012 fattade regeringen beslut om en 20-årig strategi för romsk inkludering med målsättningen att den rom som föds i Sverige 2012 ska ha samma möjligheter i livet som en icke-rom år 2032.  Flera myndigheter har sedan dess fått uppdrag inom strategin.

En viktig del av strategins olika åtgärder och aktiviteter är att arbeta för att minska bristen på tillit och förtroende som många romer upplever mot myndigheter. Romska brobyggare/samhällsvägledare är därför en viktig resurs som fungerar som en bro mellan romer och tjänstepersoner. Många kommuner har idag anställda samhällsvägledare med romskt språk- och kulturkompetens, till exempel Stockholms stad, Romskt informations- och kunskapscenter i Malmö, Romano center i Göteborg och kommunerna Eskilstuna, Haninge och Uppsala.

Antiziganism och strukturell rasism

Bara året efter strategins införande kom historien i kapp då Dagens Nyheter avslöjade ett hemligt polisregister med namnet ”Kringresande” hos Skånepolisen. I registret fanns tusentals romer runt om i Sverige, varav en fjärdedel var barn. I registret fanns även namn på nyfödda och avlidna. Polisen dömdes att betala skadestånd till de registrerade. 

2014 publicerades regeringens utredning, Den mörka och okända historien Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet som ett försök att göra upp med de övergrepp den romska minoriteten i Sverige har utsatts för genom historien. Även Svenska kyrkan har tagit fram en vitbok: Svenska kyrkans förhållande till romer och resande ca 1900-1950 som behandlar oförrätter riktade mot den romska minoriteten.

Rasismen mot individer med romsk bakgrund och romer som grupp kallas för antiziganism och har en lång historia. Därför döljer många romer sin identitet i rädsla för att utsättas för trakasserier. Antiziganism bygger på fördomar om att romer ser ut och uppför sig på ett visst sätt. Antiziganismen uttrycks genom åsikter om romer eller fientliga handlingar mot romer.

"Zigenare" och ”tattare" betraktas idag som skällsord. De flesta som identifierar sig med minoriteten kallar sig rom eller resande.

Satsningar på romani chib och romsk kultur

På bara några år har det hänt mycket för att stärka den romska kulturen och språket i Sverige. 2020 utsågs de första romska läsambassaderna, folkbibliotek med uppdrag att synliggöra litteratur på romani chib och om romer. Initiativet kom från Bagir Kwiek som var romsk läsambassadör på Kulturrådet 2019-2021. År 2022 etablerades ett nationellt språkcentrum för det romska språket under Institutet för språk och folkminnen med uppdrag att synliggöra och främja språkets användning. Året efter inrättades ett nationellt resursbibliotek för romani chib och samma år öppnade det Romska biblioteket på Malmö stadsbibliotek.

Den romska kulturen och språket synliggörs också genom kulturella evenemang arrangerade av minoriteten och det offentliga Sverige. Flera kommuner uppmärksammar till exempel den Internationella romadagen den 8 april med att hissa den romska flaggan och sjunga nationalsången Gelem Gelem.

Viktiga årtal och händelser i den svenskromska historien

1512 – Romer omnämns för första gången i Sverige i Stockholms stads tänkebok under benämningen thaatra.

1637 – ”Zigenarförordningen" kräver att alla romer ska lämna Sverige inom ett år.

1700 – 1900 – Lagar och förordningar instiftas som begränsar den romska minoriteten på olika sätt.

1914 — Utlänningslagen innehåller ett inreseförbud till Sverige för utländska romer.

1922 – Statens institut för rasbiologi i Uppsala, som bidrog till rasismen mot den romska minoriteten etableras. Resande utpekas särskilt som asociala.

1934 – Polisen i Malmö genomför en systematisk kartläggning av ”tattare” (de resande).

1939-1945 – Situationen för romer i Europa och Sverige förvärras. Under andra världskriget mördas uppskattningsvis mellan 600 000 – 1 miljon romer i tyska förintelseläger.

1941 - Steriliseringslagen uppdateras med asocialitet som grund för sterilisering.

1943 — Socialstyrelsen får i uppdrag att inventera landets ”tattare” (de resande) och ”zigenare” (kalderasharomer) i två separata register.

1954 – Utlänningslagen och invandringsförbudet hävs för utländska romer.

1964 – Regeringen inleder en reform för att förbättra kalderasharomernas situation i samhället efter många års diskriminering och marginalisering.

1960-1970-tal – Kalderasharomerna börjar organisera sig och Katarina Taikon blir känd för sin kamp för deras rättigheter.

1971 – En internationell Romsk kongress genomförs i London och den romska flaggan samt den romska hymnen Gelem Gelem antas.

2000 – Den romska minoriteten blir erkänd som en nationell minoritet och språket romani chib får status som ett nationellt minoritetsspråk.

2012 – Regeringen beslutar om Strategin för romsk inkludering - en 20-årig strategi för att förbättra romska individers situation i Sverige.

2013 – Dagens Nyheter avslöjar ett hemligt polisregister med namnet ”Kringresande” hos Skånepolisen. I registret fanns tusentals individer med romsk bakgrund runt om i Sverige, varav en fjärdedel var barn. Polisen döms att betala skadestånd till de registrerade. 

2014 – Regeringens utredning, Den mörka och okända historien Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet publiceras.

2020 – De första romska läsambassaderna utses, folkbibliotek med uppdrag att synliggöra litteratur på romani chib och om den romska minoriteten. Initiativet kom från Bagir Kwiek som var romsk läsambassadör 2019-2021.

2022 – Språkcentrum romska inrättas för att främja det romska språkets användning.

2023 – Nationellt resursbibliotek för romani chib inrättas.

2023 – Romska biblioteket öppnar på Malmö stadsbibliotek.

Skribent Karin Skoglund och Petra Kahn Nord i samarbete med redaktionsrådet: Jon Pettersson, Marcela Kovacsova och Abedin Denaj.