Det offentligas skyldighet och ansvar
Alla offentliga verksamheter har en skyldighet att motverka diskriminering. Det offentliga har också ett ansvar att ge de nationella minoriteterna förutsättningar att delta i samhällslivet på lika villkor som majoritetsbefolkningen. Offentliganställda har i uppdrag att främja och skydda mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värden genom sitt arbete. Arbetet styrs av internationella överenskommelser och nationella lagar och förordningar.
Det internationella ramverket för mänskliga rättigheter bygger på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna liksom de två juridiskt bindande konventionerna om medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som Sverige har anslutit sig till. Artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skyddar etniska, religiösa och språkliga minoriteters rätt till sin kultur, religion och språk, och innebär ett förbud mot diskriminering och en skyldighet för stater att stödja minoriteter. FN:s generalförsamling har även antagit deklarationer om minoriteters och urfolks rättigheter som är vägledande, men inte juridiskt bindande.
Enligt FN definieras rasdiskriminering som varje handling som begränsar mänskliga rättigheter och friheter på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung inom politiska, ekonomiska, kulturella eller andra områden av det offentliga livet. Det finns också regelverk på europeisk nivå som har stor betydelse för arbetet mot rasism i Sverige, exempelvis EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Europakonventionen är ett internationellt avtal som införts i svensk rätt och som skyddar grundläggande rättigheter för personer i Europa. Konventionen har inga särskilda bestämmelser om minoriteter, men i artikel 14 står det att alla rättigheter i konventionen ska tryggas utan diskriminering. Nationell minoritet, religion och språk nämns här som exempel på diskrimineringsgrunder.
I Europa finns två konventioner som fokuserar på nationella minoriteter. Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) syftar till att skydda minoriteters rättigheter och främja jämlikhet. Alla länder som har anslutit sig till konventionen ska aktivt arbeta för att förhindra diskriminering av minoriteter och stödja deras rätt att bevara och utveckla sin kultur, sitt språk och sin identitet. Detta innebär att länderna ska införa lagar och policys som motverkar diskriminering, samt att offentliga institutioner ska arbeta för att minoriteter fullt ut får delta i samhället och att deras rättigheter skyddas.
Även språkstadgan (SÖ 2000:3) syftar till att skydda och främja användningen av traditionella minoritetsspråk i Europa. Genom stadgan har Sverige åtagit sig att främja användningen av minoritetsspråk inom utbildning, rättsväsende, offentlig förvaltning, media, kultur och ekonomiskt och socialt liv. Detta innebär att Sverige måste vidta konkreta åtgärder för att skydda minoritetsspråken och att deras användning uppmuntras och stöds.
Regeringsformen (1974:152) är en av Sveriges grundlagar som skyddar vår demokrati och beskriver grundläggande principer för statsmakten. Offentlig makt ska utövas med respekt för alla människors lika värde, frihet och värdighet. Offentliga organ ska främja delaktighet och jämlikhet, ta tillvara barns rättigheter och motverka diskriminering baserat på kön, hudfärg, etniskt ursprung, språk, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.
Diskrimineringslagen (2008:567) skyddar mot diskriminering och främjar lika rättigheter och möjligheter för alla, oavsett kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lagens syfte är att säkerställa lika rättigheter samt skydda mot trakasserier och repressalier. I diskrimineringslagen finns en särskild bestämmelse om förbud mot diskriminering när offentliganställda möter invånare (2 kap. 17 §):
Diskriminering är förbjuden /…/ när den som helt eller delvis omfattas av lagen (1994:260) om offentlig anställning bistår allmänheten med upplysningar, vägledning, råd eller annan sådan hjälp, eller på annat sätt i anställningen har kontakter med allmänheten. Lag (2012:673).
Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service. Lagen innebär att offentliga verksamheter är skyldiga att tillhandahålla information på sätt som gör det möjligt för mottagaren att ta den till sig.
Förvaltningslagen (2017:900) reglerar myndigheternas verksamhet. Lagens syfte är att myndigheterna ska behandla människor rättvist och demokratiskt. Lagen förklarar att grunderna för god förvaltning är legalitet, objektivitet och proportionalitet. I förvaltningslagen står bland annat att:
Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. (6 § förvaltningslagen)
Målet med minoritetspolitiken är att skydda de nationella minoriteterna, stärka deras inflytande och bevara deras språk. De tre delområdena i politiken – språk och kulturell identitet, inflytande och delaktighet, och diskriminering och utsatthet – är sammanvävda och måste behandlas tillsammans.
Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724), hädanefter kallad minoritetslagen, beskriver vikten av att aktivt främja minoriteternas språk, kulturer och rättigheter genom kommuners, regioners och statliga myndigheters dagliga arbete.
Minoritetspolitiken betonar att nationella minoriteter ska skyddas mot diskriminering. Det innebär till exempel att följa diskrimineringslagstiftningen, skapa rutiner som förhindrar diskriminering och att anställda ska kunna tala sitt språk på arbetsplatsen, eller att invånare ska kunna tala sitt minoritetsspråk i kontakt med myndigheter. Barns rättigheter ska särskilt beaktas. Ett främjande av rättigheter ska gå hand i hand med motverkandet av diskriminering. En annan central del i lagstiftningen är att förvaltningsmyndigheter är skyldiga att informera nationella minoriteter om deras rättigheter, så att de ska veta om och kunna nyttja rättigheterna.
Enligt språklagen (2009:600) har det allmänna ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det innebär att offentliga verksamheter aktivt ska stödja språkens och kulturens fortlevnad. Stöd till minoritetsspråken och kulturen är en viktig del av minoritetspolitiken och en integrerad del av de mänskliga rättigheterna. Barn som tillhör nationella minoriteter behöver få utveckla sin minoritetskulturella identitet och sitt minoritetsspråk.
