Äldreomsorg

Det finns ett särskilt fokus på omsorg av äldre personer som tillhör nationella minoriteter i minoritetspolitiken och minoritetslagen. Det finns både rättigheter som avser alla fem minoriteterna och minoritetsspråken i hela landet, och förstärkta rättigheter som gäller inom förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska. 

18–18 c §§ minoritetslagen beskriver kommuners skyldighet att erbjuda äldreomsorg på minoritetsspråk. Äldre som bor i ett förvaltningsområde har rätt att få hela eller en väsentlig del av sin äldreomsorg av personal som kan tala finska, meänkieli eller samiska. Detsamma gäller äldre som bor utanför förvaltningsområdena om kommunen har tillgång till personal som kan språken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib eller samiska. Detsamma gäller för en kommun som ingår i ett förvaltningsområde för ett visst språk vad gäller övriga språk. Minoritetslagen beskriver att kommunerna ska informera om dessa möjligheter till den som ansöker om äldreomsorg. Av socialtjänstlagen framgår att kommunerna är skyldiga att verka för att det finns personal med kunskaper i minoritetsspråken där det behövs i omvårdnaden av äldre. 

Minoritetslagen beskriver att kommuner inom ramen för äldreomsorg som erbjuds på minoritetsspråk ska beakta de äldres behov av att upprätthålla sin kulturella identitet. Av förarbetena till lagen framgår att d även är lämpligt att den personal som tjänstgör i verksamheten har särskild kulturkompetens. Den här skyldigheten grundar sig i det allmännas ansvar att främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Det uttrycks i 4 § minoritetslagen och i äldreomsorgens värdegrund om ett ”värdigt liv” i 5 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL. 

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ansvarar för tillsyn över hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänst och verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).