Den judiska livscykeln

Omskärelse/ brit mila
Begreppet brit mila (hebreiska) betyder "förbund". Det syftar på det förbund som bibelns Abraham slöt med Gud.

Brit-mila är även benämningen på den omskärelse som man gör på en pojke när han är åtta dagar gammal. Man ger också barnet dess namn i samband med brit-mila. Traditionen är urgammal och egentligen inte unik. Som bekant kan man läsa i Nya testamentet att Jesus-barnet omskars på sin åttonde levnadsdag.

Rent praktiskt innebär brit-mila att den allra yttersta delen av förhuden som täcker snoppens ollon skärs bort. Det måste enligt judisk lag göras av en specialutbildad person, en så kallad mohel. Mohel lägger på en smärtlindrande salva innan ingreppet, som tar några sekunder, och när det är klart lägger man barnet till mammans bröst. I Sverige behöver den som är mohel ha ett tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO)  IVO för att få utföra omskärelse.

Namngivning för flickor/ simchat bat

Förr var det vanligt att flickors namngivning skedde i synagogan i samband med att man annonserade födelsen av det nya barnet. Numera väljer många familjer att välkomna sina döttrar genom en speciell ceremoni som kallas för simchat bat (glädjen över en dotter). Ofta sker det här i samband med sabbatens gudstjänst så att man kan dela glädjen med sin församling.

Bar mitsva/ bat mitsva

Man kan säga att bar-mitsva, för pojkar och bat-mitsva för flickor är en slags motsvarighet till den kristna konfirmationen. Fast egentligen inte eftersom man inom den judiska traditionen inte måste "erkänna sig" till tron. Men när en pojke blir 13 år och en flicka blir 12 år räknas det inom judendomen som att de från och med detta börjar bli ansvariga för sina handlingar. Det är vanligt att man innan födelsedagen under ett år går i en studiegrupp och när dagen kommer brukar det firas både i synagogan och privat med en fest.

Bröllop

Ett traditionellt judiskt bröllop är fullt av ritualer som symboliserar relationen mellan man och fru, såväl deras åtaganden mot varandra som mot det judiska folket. 

Själva bröllopsceremonin äger rum under chuppan (bröllopsbaldakinen), en symbol för hemmet som det nya paret kommer att bygga tillsammans. Den är öppen mot alla sidor, precis som Abrahams och Sarahs tält var öppet på alla sidor för att välkomna gäster. Brudparet eskorteras vanligtvis till chuppan av sina respektive föräldrar. Under bröllopsbaldakinen går bruden sju varv runt sin blivande man. Precis som världen skapades på sju dagar så byggs symboliskt parets nya gemensamma värld.

Vigselförrättaren välsignar paret och brudgummen ger bruden en gåva, en ring. Inför vittnen säger brudgummen "du är nu trolovad till mig enligt Mose och Israels lag" samtidigt som han sätter ringen på brudens finger. I samband med ett judiskt bröllop upprättas ett bröllopskontrakt (en ketuba). Den reglerar brudens rättigheter och det kontraktet blir kvinnans egendom. Under bröllopsbaldakinen dricker brudparet vin från en och samma bägare. När hela ceremonin avslutats är det brukligt att brudgummen trampar på ett glas som ligger i en servett. Glaset som går sönder symboliserar - mitt i all glädjen - minnet av Templets förstörelse. Så snart glaset är trampat på börjar själva festen.

Begravningsritualer

Utmärkande för en judisk begravning är att den sker mycket snart efter dödsfallet. Man anser att det är vanhedrande gentemot den döde att inte ombesörja begravningen så snabbt det bara går. Inom de judiska församlingarna i Sverige klarar man i allmänhet att begrava en avliden inom två till tre dygn.

Alla är lika inför döden. Därför används en enkel träkista och alla sveps i likadana enkla vita linnekläder. 

Till begravningsceremonin kommer både inbjudna gäster och övriga som vill visa den avlidne och familjen sin respekt. En judisk begravning är öppen för alla som vill komma och det finns ingen klädkod. Man tar vanligtvis inte med sig någonting till en judisk begravning, varken blommor eller annat. Vill man ändå ge något är det kutym att donera till välgörenhet. 

Den avlidne tas om hand av församlingens begravningsverksamhet som samarbetar med ett så kallat begravningssällskap, Chevra Kaddisha (betyder på hebreiska ordagrant "det heliga sällskapet"). Det ses som en viktig och god gärning att arbeta som volontär inom den gruppen. Chevra Kaddisha tar hand om den avlidne, tvättar kroppen och sveper den i en enkel vit linnesvepning. Enligt tradition ska den som är med i den kretsen vara minst 40 år gammal och verka med diskretion.

Begravningsceremonin, som leds av en rabbin eller kantor, börjar i kapellet. Ibland inleds ceremonin med att de närmast sörjande gör ”kriah”, en reva i sina kläder i tecken på sorg. Rabbinen/ kantorn läser bönen El Male Rachamim, framför ett griftetal och reciterar stycken ur psaltaren. Därpå går alla gemensamt i procession till graven, bärarna sänker kistan och de sörjande går fram en och en eller familjevis och kastar tre skopor sand på kistan. Bärarna täcker därefter hela kistan med jord och ceremonin avslutas med att de närmast anhöriga läser kaddish, bönen för de sörjande.

Direkt efter jordfästningen börjar den så kallade shiva-veckan för de närmast sörjande familjemedlemmarna. Under sju dagar, med uppehåll för sabbaten, "sitter" de närmast sörjande shiva och under den veckan har de inga förpliktelser utan kan ha fokus på sin sorg. De sörjande vistas i den avlidnes hem eller hos någon av familjemedlemmarna. Traditionen säger att den som sitter shiva inte ska behöva tänka på arbete eller vardagsplikter. Det betyder att vänner och bekanta går till dem som sitter shiva och man tar med sig mat och dryck, man tröstar och visar sin medkänsla med de sörjande.

I Sverige lever fortfarande traditionen att besöka de sörjande även om det inte är lika vanligt att de som sörjer strikt följer traditionen att "sitta shiva" en hel vecka. Många anser att traditionen med shiva-veckan ger de sörjande tillfälle att verkligen vila i sin sorg medan vänner och bekanta inte behöver fundera över om de sörjande vill ha besök eller inte, det är helt enkelt allmänt accepterat att man går till ett sorgehus under den veckan.

Det judiska året

Det judiska året baseras på månåret och inte på solåret. Det judiska året har liksom solåret tolv månader, men för att årscykeln inte ska förskjutas behövs det föras in en skottmånad enligt en speciell beräkning, cirka  vart sjunde år.

Det judiska dygnet beräknas från solnedgång till solnedgång.

Veckans rytm

Den judiska veckans rytm baseras på sabbatsdagen, som på hebreiska heter shabbat, på jiddisch shabbes. Det religiösa budet att hålla sabbaten nämns i bibeln redan i de tio budorden: ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den”. På många ställen i bibeln och i tolkningar av bibeln finns instruktioner om hur man ska helga den dagen. Grundregeln är att dagen ska vara olik vardagen och allt arbete som kan undvikas ska man vila ifrån. Enligt bibeln får man inte heller låta den som är anställd hos dig arbeta och även boskap måste få vila.

Det är mycket vanligt bland judar, även de som inte alls är religiösa, att man firar sabbatens början på fredag kväll. Man lagar en festlig måltid, man kanske bjuder in vänner. Man tänder sabbat-ljusen och man inleder måltiden med att välsigna vinet och det speciella sabbatsbrödet, challe.

Varje sabbat läser man i synagogan ett avsnitt ur Toran. Den som håller mer strikt på sabbatens regler besöker sabbatsgudstjänsten på lördag morgon och ser till att under lördagen, fram till solnedgången, inte utöva någon av de sysslor som man ska avstå ifrån.

Hösthelgdagarna

Under hösten infaller flera viktiga judiska helgdagar. Den första hösthelgen är det judiska nyåret, Rosh hashana. Den infaller i den judiska månaden Tishri. Nyåret är en stor och viktig helg. Den högtidlighålls både i synagogan och i hemmet. I synagogan blåser man vid ett par tillfällen under gudstjänsten i ett vädurshorn, en shofar. Det speciella instrumentets ljud väcker tankarna på året som varit och året som kommer.

Under nyårshelgens festmåltid är det tradition att bjuda på söta rätter och honung. Det ska symbolisera önskan om ett gott och sött år.

Efter nyårshelgen följer de så kallade botgörar-dagarna. Dessa tio dagar är det meningen att man ska rannsaka sig själv och fundera över vad man kan göra för att bli en bättre människa under det kommande året. Det är också viktigt att se till att man reder upp eventuella konflikter, försonas, med sina medmänniskor. I slutet av den här tiodagarsperioden högtidlighålls den helgen under det judiska året som har mest tyngd och allvar, Jom kippur, försoningsdagen.

Jom kippur är en allvarlig helg. Enligt traditionen är det under den här dagen som det bestäms hur ditt öde ska bli under det kommande året. Aftongudstjänsten på helgafton under Jom kippur är nog den mest välbesökta helgen i synagogan under hela året. Många som sällan eller aldrig går till synagogan kommer den här kvällen. Stämningen är aningen ödesmättad när kantorn sjunger den inledande Kol Nidre-bönen. För att man ska fokusera på dagens allvar och på bot och bättring fastar många under den här helgen.

Sukkot och Torafesten

Till slut i raden av hösthelger kommer Sukkot, lövhyddofesten. Den startar bara några dagar efter Jom kippur. Utmärkande för den helgen är att man, om man har möjlighet, ska bygga sig en lövhydda. Hyddan dekoreras vackert och man intar sina måltider i den. Hyddan symboliserar de tillfälliga boningar som israeliterna uppförde under den 40-åriga vandringen från Egypten till landet Israel. Man förknippar även ökenvandringen med skördefesten i gamla tider i Israel. Direkt efter den helgen följer Simchat tora, tora-festen, som handlar om att markera att man läst färdigt en ett-årscykel av gamla testamentet, Toran.

Många helgdagar

Det judiska året har många helgdagar av olika slag. Det är inte alla helgdagar som är "röda dagar". Under den mörka årstiden på vintern infallet Chanukka-helgen, det är inte en så kallad "röd" helg utan man kan arbeta som vanligt under den helgen. Den infaller oftast nära jul-helgen. Chanukka firas till minne av återinvigningen år 165 f v t av templet i Jerusalem. Helgen kallas även för ljusets högtid. Under åtta dagar tänder man varje kväll ett nytt ljus i en åtta-armad ljusstake.

På förvåren firas Purim-helgen, det är en helg som utmärks av glädje. Den firas till minne av av hur drottningen Ester räddade det judiska folket undan förintelse i Persien. Under den här helgen ger man bort ätbara presenter och man klär ut sig, helgen har något av en karnevalsstämning.

På våren infaller Pesach-helgen, den sammanfaller med den kristna påsken. Ordet pesach är egentligen samma ord som ordet påsk. Men Pesach-helgen firas till minne av judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. På Pesach-afton samlar man familj och vänner till en speciell pesach-måltid där bordet är dukat med en rad rätter som har en särskild symbolik med koppling till historien om befrielsen och uttåget ur Egypten. Under pesach-helgen äter man bara så kallad "osyrad mat", därför äter man inte vanligt bröd utan det speciella matze-brödet.

På försommaren infallet helgen Shavuot. Den firas till minne av att judarna fick motta toran. Men det är också en skördefest. Ordet shavuot betyder veckor och det syftar på att man räknar sju veckor från pesach till shavuot. Det betyder att den 50:de dagen efter pesach infaller shavuot - jämför med ordet pingst som betyder 50 och som infallet på 50:de dagen efter påsk!

Skribent Petra Kahn Nord i samarbete med redaktionsrådet: Daniel Leviathan och Eva Fried.