Tornedalsk identitet

De som identifierar sig som lantalaiset har oftast ett ursprung från de sydligare delarna av Kiruna kommun och Malmfälten. De som identifierar sig som tornedalingar bedöms till större utsträckning känna tillhörighet till det ursprungliga språkområdet kring Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner.

I slutbetänkandet med anledning av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, Som om vi aldrig funnits-exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset föreslås som åtgärd att erkänna samtliga tre grupper inom minoriteten. Det vill säga, erkänna kväner och lantalaiset om en del av den nationella minoriteten tornedalingar.

Den kvänska rörelsen skrider över landsgränserna, särskilt Sverige och Norge. Kvänerna har en egen flagga och flaggdag den 16 mars. Tornedalingarnas dag firas den 15 juli.

Föreningen Meänmaa utvecklade konceptet kring tornedalingarnas nationaldag också kallad meänflakupäivä. Flaggan, Meänflaku, inkluderar gult, vitt och blått hämtade från Finlands och Sveriges flaggor. Meänmaa, beskrivs som ett symboliskt land, och flaggan visar på den gränsöverskridande gemenskapen mellan Sverige och Finland och omfattar området på svenska och finska sidan om Torne Älv och Muonio Älv.

I dokumentation från 800-talet, av den norske handelsmannen Ottar, förekommer en beskrivning av två folk, samer och kväner. Kvänerna beskrivs som antingen en fenno-ugrisk eller skandinavisk folkgrupp med historisk koppling till minoritetsområdet. I Egils saga som sägs vara skriven av Snorre Sturlasson beskrivs kvänerna i detalj, på det sätt som isländska sagor traditionsenligt skrivs, i en släktkrönika. Platsen som kvänerna bodde på kallades för Kvänland, i Egils saga. På 1700-talet beskriver Peter Schnitler samtal med finskspråkiga invandrare i Nordnorge som av norrmännen kallades för kväner. Det som tidigare kallades för Kvänland avser ett område som omfattar olika delar av nuvarande Finland, Norge och Sverige.