Artiklar
Ödehus i Kieksiäisvaara. Foto: Kjell Kangas.

Den tornedalska minoritetens historia

Tornedalingar, kväner och lantalaiset är den nationella minoritet som i undersökningar är minst känd i Sverige. 

De som talar det nationella minoritetsspråket meänkieli med varieteter kallar sig tornedalingar, lantalaiset eller kväner beroende på vilket område de kommer ifrån eller bor i. Tornedaling, kvän och lantalainen används för att beteckna både en regional och en kulturell identitet.

Åren 800-1523 benämns som kvänernas förhistoria. I tre av varandra oberoende källor förekommer, under denna tidsperiod, Kvänland, Kvenland och Kainuu som hänvisar till samma territoriella område som sträcker sig över olika delar av nuvarande Norge, Sverige och Finland. Att exakt rama in Kvänlandsområdet är därför komplicerat. På 1800-talet uppstod en ny landsgräns som skiljde folket åt i norra Sverige och Finland (dåvarande ryska tsardömet), under 1800- och 1900-talen bedrevs språkpolitik som fick olika konsekvenser för tornedalingar, kväner, lantalaiset och meänkielitalande.

Efter genomlysningar och förstudier tillsattes år 2021 en statlig Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset som har haft i uppgift att utreda kränkningar och övergrepp mot folkgruppen till följd av assimileringspolitiken. I Sannings- och försoningskommissionens arbete ingick också att kartlägga och granska hur den svenska assimileringspolitiken påverkat minoritetens möjligheter att få tala meänkieli och föra språket vidare till nästa generation. Slutbetänkandet överlämnades till Kulturministern i november år 2023. Utredningen innehåller den första sammanfattande historieskrivningen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Syftet med kommissionens arbete var att ge gruppen kollektiv upprättelse, främja försoning och att motverka att något liknande händer i framtiden.

Ett land blev två länder

Innan år 1809 betraktades inte tornedalingar som en egen minoritet, utan snarare en grupp människor som fanns i det geografiska område som gick från Finska viken i söder till lappmarkerna i norr. Området ansågs innehålla finsk kultur och det var ett språkligt gränsområde mellan två länder innan 1809. Ett sånt här område, ett språkligt gränsområde mellan två länder, var inte unikt i Sverige vid den tidpunkten. Det förekom på ganska många olika platser i landet.

Efter att Sverige förlorade finska kriget år 1809 uppstod en ny statsgräns längs Könkämä, Muonio och Torne älvar, mellan Sverige och nuvarande Finland. Familjer splittrades i två länder, Sverige och det ryska tsardömet, och folkets ägor och mark hamnade på olika sidor om gränsen. Tornedalingarna på den svenska sidan blev en finsktalande minoritet, som trots den nya tillhörigheten till Sverige fortfarande, hade en stark språklig och kulturell samhörighet med Finland. Förvaltningsspråket var svenska, men finska förblev det mest talade språket. Skolor i Tornedalen fick under denna tid statligt stöd för undervisning på finska och fram till slutet av 1800-talet användes fortfarande finskspråkiga läromedel i skolan.

Trots att man 1809 delade upp en gemenskap i två, så slutade inte förbindelserna över gränsen att ske. För folket som levde i Tornedalen fortsatte livet nästan som vanligt och gudstjänstbesök, fiskemöten, marknader besök till mataffär samt träff med släkt och vänner fortsatte över landsgränsen. Även giftermål över gränsen var vanligt, så till den grad att ett särskilt begrepp skapades för detta, ”poikkinainti” som betyder ”tvärgifte” och innebär gränsöverskridande äktenskap. Men under senare delen av 1800-talet började staten en försvenskningsprocess för att få med alla delar av Sverige i den nya nationen Sverige och skydda sig mot det östliga hotet, från Ryssland. En bit in på 1900-talets början skulle barnen endast tala svenska i skolan och undervisningen bestod av läroböcker på svenska. Det förekom att elever som talade sitt modersmål meänkieli, då kallat tornedalsfinska och finska, bestraffades.

Bild från omslaget till förstudien av sanningskommissionen, "Då var jag som en fånge" av Curt Persson. På bilden syns Ida Gustafsson Lång med tre av sina söner. Teurajärvi den 11 september 1913.

Nödår, flerspråkighet och försvenskning
År 1874 infördes ett särskilt stöd till folkskolan i Tornedalen, något som kallades Finnbygdsanslaget. Det ansågs att Tornedalen behövde ökat statligt stöd för att kunna lösa det bristfälliga skolväsendet. Motivet till Finnbygdsanslaget kom från nationalistiska, ekonomiska, utbildningspolitiska och pedagogiska skäl, då både fattigdom och ett ideologiskt motstånd med grund i den laestadianska väckelsen (en luthersk väckelserörelse) sågs som hinder i utbyggnaden av folkskolan. Till en början går det inte att se något försvenskningsmotiv i de satsningar som gjordes på skolväsendet i Tornedalen.

Mellan åren 1853-1854 byggdes de tre första folkskolorna i Tornedalen. Under de första två decennierna av folkskola hölls undervisningen enbart på finska. År 1869 utbetalades lönetillägg för finsktalande lärare och landstinget beviljade stöd till folkskoleväsendet, vilket ledde till att småskolor började byggas i Tornedalen. Det gjordes för att främja moderniseringen och den allmänna bildningen i landet. Fortfarande var undervisningsspråket främst finska. År 1888 infördes statliga skolor och detta blev en vändpunkt för språkpolitiken i Tornedalen. Staten finansierade skolorna i området, men med motkravet att svenska nu skulle vara undervisningsspråk. År 1919 utgjorde statsskolorna nästan hälften av samtliga folkskolor i Tornedalen.

Under nödårsvintern 1903 infördes Arbetsstugorna som var avsedda för fattiga barn i skolåldern som hade långt till skolan. Barn levde i arbetsstugan under skolterminerna, skilda från sina familjer. De fick mat, kläder och sovplats i en gemensam sovsal, men det finska språket, som ofta var det enda språket barnen kunde, fick inte användas och det svenska språket och svenska seder skulle anammas.

År 1957 upphörde finska-förbudet, samma år som Neistenkangasfödde Ragnar Lassinantti (1915-1985) som själv var talare av meänkieli tillträdde som riksdagsledamot. Sextio år efter arbetsstugans införande, år 1963, talade Ragnar Lassinantti för en genomlysning av försvenskningen av Tornedalen med fokus på språkfrågan och konsekvensen på folket i området. Han lyfte ofta Tornedalen, som främst kallades för rikets nordligaste gränsorter, och det finska språket på agendan under sin tid som riksdagsledamot och landshövding för Norrbotten. På 1980-talet började meänkieli, vårt språk, användas för finska och tornedalsfinska.

 

Tornedalingar, kväner och lantalaisets historia i Sverige - i korthet

800-1523 Kvänernas förhistoria (dokumenterad vid Londons museum).

1523-1808 Nuvarande Finland och Sverige ingår i det svenska kungariket.

1809 Finska kriget, ny landsgräns, nya villkor.

1853-1854 De tre första folkskolorna byggdes i Tornedalen.
1873 Finsktalande seminarieelever fick stipendium till småskollärarseminarium riktade till finnarna som bodde i rikets nordligaste gränstrakter.

1874 Finnbygdsanslaget utbetalas till och med år 1953 till folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter.

1888 Statliga skolor införs i Tornedalen, villkor: svenska som undervisningsspråk.

1899 Tornedalens Folkhögskola bildas och småskolelärarseminariet upphör.

1903 Arbetsstugorna införs.

1912 Svensklära införs, vilket innebar flera månader hemifrån för barn i skolåldern.

1917 Beslut att främja tvåspråkig identitet.

1921 Finnbygdsutredningen.

1922 Världens första rasbiologiska institut startar verksamhet i Sverige.

1927 Förbud på att använda finska i skolor och bibliotek (tornedalsfinska/ meänkieli).

1932 Hilja Byströms första roman släpps, Ett år i Järvi: Berättelser från Tornedalens skogsbygd.

1940 Svensklära upphör - men bestraffning vid bruk av meänkieli fortsätter.

1944 Första boken skrivs på meänkieli av William Snell.

1957 Förbud mot finska/ tornedalsfinska (meänkieli) upphör.

1963 Genomlysning av försvenskningen i Tornedalen.

1970 Meänkieli omnämns för första gången.

1985 Första romanen på meänkieli släpps, Lyykeri av Bengt Pohjanen.

2000 Meänkieli får minoritetsspråksstatus i Sverige.

2018 Förstudien Då var jag som en fånge om arbetsstugorna släpps.

2021-2023 Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, slutbetänkande överlämnas 15 november 2023 till regeringen.

 

Skribent Linnea Huhta. Texten är framtagen i samarbete med redaktionsrådet: Hanna Huppunen, Kerstin Salomonsson och Terje Raattamaa.

 

Sidan uppdaterad 2024-04-16