"Hur uttrycker du din sverigefinska identitet?"

Som att det vore en alldeles egen, specifik sorts identitet som innefattar ett visst sätt att vara eller göra saker på, att vara sverigefinsk. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska svara, eftersom frågan i sig känns främmande.

Jag tycker egentligen inte om när människor definieras utifrån varken etnicitet eller nationalitet. Det leder så lätt till att grupper ställs emot varandra, utifrån till exempel språket de talar, och utgör lätt ett gödsel för fördomar. Ändå älskar jag att kalla mig sverigefinne. Detta har lett till en smärre identitetskris.

Jag kommer aldrig att veta exakt vad det är jag har fått med mig från just den delen av släkten som har rötter i Finland, eller av att ha blivit matad med det finska språket sedan jag dök ur mammas mage. Eller vilka av alla biljoner idéer, erfarenheter, intressen och människor som livet har manglat mig med, som fått mig att forma min självbild.

Men när jag hör det finska språket bakom hyllan på Konsum, en trött måndag, drabbas jag av en specifik känsla. Som när jag efter en lång resa återser mina hemkvarter, där jag kan färgen på varje fasad och känner igen varje doft.

Även om inte alla som kallar sig sverigefinska behärskar det finska språket är det många av oss som känner oss hemma i det. Och som vill att det ska leva vidare i Sverige, där vi faktiskt bor, verkar och pratar. Ändå har finskan börjat tyna bort och lämnat många i den yngre generationen språklösa. Möjligheten att använda finska har skuffats undan från oss, våra föräldrar eller tidigare generationer.

Vi har kvävts i andras trånga definitioner av vad det innebär att prata finska eller vara sverigefinsk. Det har upprättats språkförbud och yttrats fördomsfulla kommentarer, tills många slutat prata det språk som kändes som hemma. Lite som att bli vräkt från sin bostad utan att ha uteblivit med hyran. För språket är mer än ett verktyg att uttrycka sig med, bokstavskombinationer eller en melodi. Det bär spår av historia, kultur, känslor och erfarenheter. Det är med och skapar vår upplevelse av världen.  

Jag skämdes för att prata finska en del av min barndom. Jag visste inte riktigt varför men jag hade lärt mig att det inte var något att vara stolt över. Finska var något man skrattade åt, låtsaspratade på roliga timmen i skolan, “Yksi kaksi, ha ha ha”. Min önskan att använda språket och prata om min förkärlek till det stängdes ofta in. Tills jag insåg hur viktigt det är för mig att få prata finska och att det inte finns någon rimlig anledning att sluta. Och ni vet hur det är med något som varit instängt länge, det måste ut och vädras. Så när jag väl släppte ut mitt språk, ville jag skrika ut att jag är sverigefinne och prata finska så fort jag fick chansen.

Att definiera sig som en grupp som särskiljer sig från andra, för att man delar etniskt ursprung, må vara något jag reflexmässigt ryggar tillbaka inför. Men anledningen till att många minoriteter känner behovet av att göra det är ofta majoritetsbefolkningens och nationalismens förtryck. När andra har bestämt att de som bor inom vissa gränser ska se sig som ett folk, och att alla inom dessa gränser ska tala majoritetens språk, är det lätt att bli provocerad som tillhörande en nationell minoritet. Än mer provocerande är det när ens släktingar bott på platsen i århundraden.

Självklart är det praktiskt att behärska ett språk som man kan kommunicera på med sin omgivning. Men det är inte en anledning till att inte tala flera språk och uttrycka andra, för en själv viktiga delar, av sin kultur. Därför är det bra att Sverige har anslutit sig till Europarådets ramkonvention, om skydd för de nationella minoriteterna, och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Även om det finns mycket kvar att önska om konventionens och stadgans implementerande.

För att prata om dessa viktiga saker behöver vi ord. Ingen ska behöva skämmas för var man kommer ifrån eller vilket språk man talar. Så länge det inte är en självklarhet att minoritetsspråken får frodas och leva, sida vid sida med majoritetsspråket, blir de förtryckta delarna av mig små sår som behöver luft.

Jag vill inte identifiera mig med människor bara för att de bor inom samma gränser som mig, lika lite som jag vill identifiera mig med människor bara för att vi har liknande rötter. Ibland identifierar jag mig med personen som älskar att prata om min favoritförfattares böcker, en annan gång med personen som skrattar åt samma skämt. En tredje med den som delar min politiska vision. Och ibland identifierar jag mig med den som delar min erfarenhet av det finska språket och sådant som är knutet till det. Även om jag inte alltid kan definiera vad det är.

Jag vill få dela erfarenheter och intresset av att prata finska med andra utan att min identitet förenklas till bara det. Men så länge jag bär på erfarenheten av att vissa delar av mig själv bör gömmas, kan ordet ”sverigefinne” vara en tröst att hålla fast i och hålla upp i dagsljuset. Tills de små såren är läkta. Så om jag måste svara på frågan ”Hur uttrycker du din sverigefinska identitet?”, innebär det nog för mig att jag pratar finska. Gärna extra högt, så att alla i omgivningen hör.

VENLA ODENBALK