"Jag är en sverigefinne därför att jag säger så"
I min familj finns det en sverigefinne, en halvfinne, tre svenskar och en svensksyrier. Det här är jag nästan säker på fast det är bara jag som identifierar som sverigefinne som enligt lagen har själv fått välja, eller?
Enligt minoritetslagen tillämpas i Sverige ”principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte”.
Det låter ju bra. Jag vet ju bäst själv vem jag är, inte ska någon annan bestämma om jag är sverigefinne eller inte. Men jag har inte vetat om det i mer än tio år fast jag har bott i Sverige sedan 1978.
Att bli frågat om man är en sverigefinne visar sig vara en väldigt komplex fråga för många. Jag ska nudda vid några vanliga stötestenar.
Först och främst måste man veta om det finns nationella minoriteter. Det är många som inte gör det. Skolans undervisning om nationella minoriteter har fått mycket kritik för både icke existerande undervisning i ämnet och stereotypiska skildringar, där det är svårt att känna igen sig.
Mainstream media nämner sällan sverigefinskhet i till exempel sportsammanhang och det krävs en hel del egen aktivitet att hitta till minoritetsmedierna.
Sedan måste man förmodligen uppleva någon sorts samband med sverigefinskhet antingen via familjen, språket eller via kulturen. Oj vad många vi skulle om flera hittade att egentligen är de sverigefinnar genom släktforskningen. Kanske en framtida satsning för någon?
Det krävs för många också en positiv syn på sverigefinskhet för att man ska själv välja att identifiera sig som just sverigefinne. Där finns det också antagligen stopp för många som har blivit kallade finnjävel på t.ex. skolgården och känner bara till den delen av gruppen som har haft det allra tuffast i livet.
Givetvis är minoritetsidentitet också en ickefråga för många. Man kan tycka att det spelar ingen roll var man kommer ifrån och upplever att alla är vi gjorda av samma stjärnstoff. Det ena utesluter dock det andra. Kalasblandningar är vi givetvis allihopa.
Sverigefinsk identitet är en process. För min egen del är det lätt. Efter nästan 43 år i Sverige definierar jag mig som en relativt typisk sverigefinne och omgivningen ifrågasätter det sällan, först och främst därför att jag bryter.
Även staten och kommunerna identifierar mig som en sådan i sina tabeller fast de har aldrig frågat mig om självidentifikation.
De bortser från principen som är skriven i lagen och räknar istället hur många som har själv eller inom ett par generationer invandrat från Finland. Det är ju samtidigt förbjudet att registerara människor efter etnicitet i Sverige.
Detta innebär att jag måste själv veta att det finns rättigheter som är bundna till min sverigefinskhet och minoritetsspråk. Förmodligen söker jag inte dom om jag inte har först identifierat mig som sverigefinne.
Detta är den offentliga sidan av min identitet. Jag vet själv och staten och kommunen vet att det finns en Kirsi Blomberg som har minoritetsrättigheter som hon kan i alla fall söka.
I det medvetna planet lägger jag inte i min sverigefinskhet någonting annat än att jag har mitt hem i Sverige och jag är en del av det här samhället. Jag tycker det är väldigt bra med mångfald och att alla ska rätt utrycka sitt innersta inom svenska lagars råmärken. Jag är född i Finland, älskar och vill behålla mitt språk och en del av kulturen.
Den känslomässiga sidan som är mer diffus är mycket viktigare. Jag gråter när jag hör sången, Karjalan kunnailla, På karelska kullarna, fast en annan viktig del av min person är att vara en savolaxare. Och ordet gräns betyder för mig gränsen mellan Finland och Ryssland. Jag älskar piroger och kalakukko.
Det vill säga att för min del ger sverigefinskhet mig ingen klasstillhörighet, jag struntar i vem som vinner i hockey och sjunger inte ”Under polstjärnan lever en finne” i karaoke. Andra får gärna göra det både i egenskap av sverigefinne eller finsk eller halv finsk eller...vad man nu tycker själv att man är.
Det finns väldigt lite siffror på hur många identifierar sig som sverigefinnar och vad det egentligen betyder men några förfrågningar som jag har gjort på nätet kan ge en viss hum om saken. Även om mina pilotartade resultatet givetvis påverkas av att frågorna är ställda för redan något medvetna om sin sverigefinskhet/finskhet och på finska, kan de i alla fall ge ett visst underlag för vidare diskussion.
I kulturprogrammet Koukku som riktade sig till under 35 åringar, frågades 2017 lyssnarna om vad de kände sig främst som med 13 olika alternativ: som sverigefinne, finsk, svensk, sverigefinsk, rom osv. samt övrigt.
Det var 310 personer som svarade. Sverigefinsk vann med en röst över alternativet övriga. Tredje blev finsk. I procent valde 28% att vara sverigefinnar, 27% tyckte sig tillhöra i kategorin övrigt och 21% ansåg sig vara finnar.
Dessa svar väckte hos mig snarare fler frågor än gav svar. Kan man dra en slutsats av detta att det inte är lätt att veta om man är sverigefinne? Känner man sig mer som någonting annat?
Kan det vara att så att själva ordet sverigefinne har väldigt olika innehåll för var och en av oss? Eller att man inte vill ange det som sin identitet fast inners inne vet man vad man är?
Så jag frågade vidare på facebookgrupperna ”Ruotsinsuomalainen”(Sverigefinne) och ”Tämän päivän ruotsinsuomlainen”, (Dagens sverigefinne). På dessa sidor var svarande troligtvis äldre och många födda i Finland.
Det blev 81 kommentarer. Där identifierade sig de flesta sig som sverigefinnar. Svaren kom ofta från första generation invandrare med kommentarer som: ”jag har varit här så länge att vad skulle jag annars vara”. Detta berättar kanske att man måste ha vistats här länge innan man byter till att känna sig som sverigefinne istället för till exempel som finsk. Detta var nämligen det som kom tvåa i resonemangen. Efter identifikation som finne stod det ofta: ”En gång finne alltid finne”.
Det var också tydligt att själva ordet hade färgats starkt av kulturen för gruppen som kom på 1960 och 1970 talen. Många av dessa hade en stark identitet. För dom som jag har pratat med känns det som att de flesta har vuxit i den sverigefinska kostymen snarare att de skulle en morgon ha hoppat in byxorna och sagt: Hej, nu är jag sverigefinne.
Däremot de senare inflyttade kunde skriva: ”Sverigefinnar är dom som flyttade från skogsbyarna till förorten och dom kunde man inte identifiera sig med”.
Detta är någonting som jag upplever också själv men istället för att ta avstånd har jag bestämt mig att försöka visa att finns väldigt många olika sett vara sverigefinne. Det var därför jag skrev romanen: Turpa kiinni Tukholmassa, där huvudpersonen bor på Östermalm i Stockholm som är hemort för flera tusen sverigefinnar.
Tillbaka till mina frågeformulär. Få av dom som är födda i Sverige deltog. Och då med en fråga där man undrade vad som gällde för att man skulle få vara en sverigefinne.
Någon skrev att hon är nog ”sverigefinne light” eftersom son har turkisk pappa.
Så kan man också se på saken. Många av oss lever i balandade familjer och har en stor kulturell och språklig rikedom som jag också tycker kan gott och väl ingå i den sverigefinska självbilden.
Vilket för oss tillbaka till min familj där jag väljer att säga att jag är sverigefinsk.
Den äldsta dottern kallar sig halv finsk och talar finska, hennes sexåring säger sig vara helsvensk, trots att hon gärna studerar arabiska med sin pappa som i sin tur är mycket glad åt sitt nyvunna svenska medborgarskap.
Den yngre av mina döttrar har totalvägrat både sverigefinsk kultur och finska språket medans hennes far och min man säger sig vara svensk men samtidigt en hang around sverigefinne och kan få vilket sällskap som helts tro på det bara genom att komma in i ett rum och säga: Ihana tuoksu, en sådan härlig doft!
Vill du läsa mer om sverigefinsk identitet kan man låna följande böcker på bibliotek: Kielimuurin varjossa, I språkmurens skugga eller i Monta oksaa, Många grenar eller Våga finska.
KIRSI BLOMBERG
