Livet efter sjunde oktober
En ondska som är svår att ens tänka sig, som är svår att beskriva. En ondska och ett dåd, som för mig som jude och mer än så, judisk historiker, påminner om den judiska historiens allra mörkaste stunder. Ondskan som vi tidigare sett under medeltidens värsta förföljelser, under pogromerna, och under Förintelsen.
Jag tror att för de flesta av Sveriges judar finns det en verklighet före sjunde oktober, och en verklighet efter. Vi hann knappt ens hantera chocken av vad som just hänt, förrän nästa stora smäll träffade oss – den skenande antisemitismen som nu vällde över oss. Det judiska folket har genomlevt så många svåra perioder och katastrofer att man nästan kan tala om ett trauma, nästan en typ av PTSD, som förs vidare från generation till generation. Många av oss är uppvuxna med släktingar, inte sällan mor- och farföräldrar, som alltid hade en väska packad och redo. Redo att fly, om mörkret skulle komma åter.
För många av oss kändes detta nästan absurt. En del av oss trodde oss kanske leva i en säker och antisemitismfri tillvaro, lite beroende på var i Sverige vi bor. Vi var ju svenska judar, välintegrerade, assimilerade, och inte mindre svenska än våra majoritetssvenska bröder och systrar. Men sen kom sjunde oktober.
Det började med en tystnad från de allra flesta av våra medmänniskor – inga fördömanden, inga kondoleanser, inga upprop för de kidnappade. Ingenting. Tystnad. Denna tystnad kanske bara var en manifestering av den typiska svenska obekvämheten med svåra stunder, en känsla av att inte veta vad man ska säga. Eller kanske hade den att göra med en ovilja att kommentera något som ses så starkt kopplat till Israel-Palestinakonflikten. Många av de medmänniskor i vår omgivning som inte sällan engagerat sig för att hålla vid liv minnet av Förintelsen, de som alltid sagt ”Never again” med oss, lyste med sin frånvaro och sin tystnad.
Men i tystnaden börjades ett nytt dån höras, det från människor här i Sverige som nu gick ut och firade på gatorna denna massaker. Det tog inte lång tid förrän detta euforiska hat över en massaker snart kom att vändas mot oss, mot svenska judar. Svenska judar har vittnat, bland annat i flera längre artiklar i olika medier, hur det antisemitiska hatet slog till ”…som en tsunami, det går inte att beskriva”. Församlingar gick ut med rådet om att dölja synliga judiska symboler. Svenska judar runt om i landet har fått stänga ned sina sociala medier. Somliga har fått sina hem attackerade. I skolorna har judiska barn trakasserats och många har varit rädda för att deras judiska identitet ska upptäckas.
Jag har aldrig tidigare hört så många av mina judiska fränder tala om att det inte längre går att leva här, i vårt Sverige. I en undersökning beställd av Judiska centralrådet svarade närmare hälften att de diskuterat att flytta från landet. Många vet inte var det går att flytta, var det är säkert att leva säkert som jude. Var går det att leva, när platserna som setts som säkra nu inte längre ter sig vara det?
Även jag drabbades och drabbas fortfarande av dessa tankar, och det för första gången sedan jag självmant valde att återvända till Sverige från ett liv i Israel. Jag återvände hit, hem till Sverige, efter många bra år i Israel, för att jag ville bygga min framtid här, som svensk-israelisk jude. Sedan jag återvände har jag dessutom vigt mitt liv åt att studera, forska och utbilda om svensk-judiskt liv, historia och tradition – i en vilja att stärka den svensk-judiska minoriteten. Men jag vet inte längre var det bär. Jag vet inte längre vad för framtid som väntar.
Jag har sett hur jag och många av mina judiska vänner känt oss helt ensamma. Hur vi har dragit oss undan. Hatet har blivit för starkt, för ohanterligt. Vad gör man när ens bekanta postar antisemitiska troper på sociala medier? När ens kollegor yttrar sig antisemitiskt. När människor i ens omgivning, som man litat på, sviker en på dessa sätt. När de inte ens förstår, eller vill förstå, vilken enorm otrygghet vi känner. När ingen plats längre är fredad. När vi möter antisemitismen i skolan, på jobbet, på gatan och nu även i hemmet, genom de sociala medierna. Det som har funnits kvar, den enda säkra platsen, har för många av oss varit judiska gemenskaper, fysiska som virtuella.
Så hur kan vi stoppa denna utveckling? Hur kan vi garantera att det finns en framtid för judar i Sverige? Vi måste ta krafttag som aldrig förr, är svaret. Vi behöver aktivt agera för att driva ur antisemitismen ur vårt samhälle. Vi har länge lagt vårt hopp i att undervisning om Förintelsen, och upptakten till den, skulle leda till att antisemitismen skulle förbli historia. Vi behöver inse att vårt hopp inte infriats. Vi behöver därmed tänka på nytt. Det räcker inte längre bara med att vi pratar och studerar om historisk antisemitism. Vi behöver prata och undervisa om antisemitismen idag, i dess nuvarande form, och hur den påverkar oss. Vi behöver fokusera på dess nya arena, sociala medier, och hur den påverkar våra barn och unga. Vi måste även ge våra lärare redskapen för att kunna tala och undervisa om dessa svåra ämnen. Det är för lätt utväg att lägga allt ansvar på redan överbelastade lärare.
Ansvaret måste ligga på vårt samhälle i stort, från högsta ansvar i form av staten, till varje enskild individ. Antisemitismen är inte ett judiskt problem, det är människors problem med judar och tankar om judar. Det är ett samhällsmässigt problem. Det måste till mycket högre nolltolerans mot antisemitism i samhället. Vi behöver se till att antisemitiska yttringar faktiskt får konsekvenser, reella konsekvenser – i skolan, på arbetsplatser, i samhället i stort.
Först när judar inte behöver vara rädda för antisemitiska slagord under demonstrationer på gatan, när judar kan gå med sin davidsstjärna synligt, när judiska barn inte behöver dölja sin identitet, först då kan vi säkra en judisk framtid i Sverige. Om inte finns det risk för att judiskt liv här kommer att upphöra, i alla fall synligt judiskt liv. Och även om det börjar med judarna, slutar det aldrig med judarna. Stoppar vi inte detta hat kommer detta hat att sprida sig, först mot andra minoriteter och sedan vidare. Det är en framtid ingen av oss vill ha.
Tiden att agera är nu, och det är möjligt. En kraftfull satsning på utbildning, på ökade konsekvenser för antisemitiska yttranden och en bestämd, uttalad nolltolerans till antisemitism från det breda samhället, från alla de som var tysta den sjunde oktober, och vi kan segra mot denna ondska. Det har vi gjort förr och jag hoppas att vi ska göra igen.
DANIEL LEVIATHAN
