Vem är jag egentligen?
För ungefär 11 år sedan upplevde jag min första stora identitetskris och jag minns det så väl än idag. Jag bestämde att basket inte längre skulle vara min största prioritet i livet och därmed avslutade jag karriären som elitidrottare vid knappa 21-års ålder. Sporten hade jag utövat sen första klass i grundskolan och jag var så starkt förknippad med den under många år. Det gjorde att jag inte hade någon aning om vem eller vad jag var utan basketen. Aldrig tidigare hade jag reflekterat så djupt kring min identitet, men där blev det en återkommande fråga. Om jag inte är basket-Evve, vem är jag då?
Vid den här tidpunkten studerade jag förvisso till att bli farmaceut, men hade långt kvar av utbildningen och kunde inte identifiera mig med den. Någonstans blev det ändå en förhoppning som jag hängde fast vid, att när jag tar examen så kan jag åtminstone identifiera mig som farmaceut-Evve.
När examen och legitimationen till slut var ett faktum var lättnaden stor, men helt ärligt bara för att jag nu var färdig med allt slit på universitetet. Vad gäller identiteten så hade jag någonstans längst vägen hunnit inse att identitet, för min del, inte är det jag gör eller har som yrke. Att vara farmaceut avslöjar kanske en del av mina intressen, i detta fall hälsa och läkemedelskunskap, men det säger väldigt lite om vem jag faktiskt är och absolut ingenting om varifrån jag kommer. Istället förstod jag att min identitet egentligen funnits mitt framför näsan hela tiden, men som inte fått ta den plats den förtjänar. Jag har alltid sagt att jag kommer från Tornedalen och att det är mitt hem, men det som verkligen sjönk in för mig var att jag är tornedaling.
”Hej, jag heter Evelina och jag är tornedaling!”. För den som knappt vet vad Tornedalen är eller var det ligger så är det kanske en otydlig beskrivning, men för mig behövs inget mer. Den som vet, den vet. Listan på hur en tornedaling är eller tros vara kan egentligen göras ganska lång men envis, genuin och en som uppskattar minsta möjliga krångel är några exempel. Vårt sätt att vara, att tala och att leva har sin alldeles egna charm. Ett eget språk och en kultur som förenar oss och skapar en urkraft som vi bär med oss, ibland omedvetet, men det finns där när man väl börjar leta. Det är unikt och en rikedom att vara del av.
Tidigare kände jag nästan att det var en svaghet att tillhöra en minoritet och inget jag hade behov av att belysa desto mer. Redan en bit utanför Tornedalens gränser så hände det att jag uppmärksammades för mitt sätt att prata, ibland med en underton av hån. Såhär i efterhand förstår jag att det också förekom en del förlöjligande av mig när sociala koder inte uppfattades i vissa sociala sammanhang. Känslan av att inte vilja belysa den minoritet jag kommer ifrån har dock ändrats. Inte bara i mig själv utan även folk i allmänhet. Det minoritetspolitiska arbetet går framåt, även om det givetvis finns mycket mer kvar att göra och fler personer behöver engagera sig.
Att ställa upp när lokalradion vill göra en intervju eller tv-bolag letar efter deltagare till diverse olika program har inte varit självklart genom åren. Efter första inslaget i radio lovade jag mig själv att aldrig ställa upp igen. Men på något sätt blev det ändå en andra intervju, kort därefter en tredje och en fjärde. Så småningom blev det även ett och annat tv-program. Jag kände att det viktigaste var att bidra till att synliggöra meänkieli och vår minoritet.
Politik och aktivism är ingenting jag har intresserat mig för de första 25 åren i livet. Troligtvis har avsaknaden av detta intresse berott på att jag inte har känt mig allmänbildad och att jag har saknat en förståelse för historia, politik och samhällsfrågor överlag. Men, parallellt med att jag ställde upp på fler inslag i media som var på meänkieli så blev jag också mer varse om Tornedalens historia och bakgrund. Mitt intresse blev större och jag tog till mig mer fakta om saker och händelser jag aldrig någonsin hört någon i Tornedalen nämna tidigare, och inte heller läst om i skolan. Chockerad över vetskapen om det som skett men också otroligt förundrad över hur det kommer sig att jag inte kunde min egen historia. Och med det dök nästa identitetskris upp.
Jag som påstått att jag identifierar mig som en stolt tornedaling kände mig väldigt skamsen över att inte veta bakgrund och historia inom min egen minoritet och det förtryck mina förfäder gått igenom, för bara några decennier sen. Det gjorde att jag tillfälligt kände mig ovärdig att identifiera mig som tornedaling. Ganska snabbt förstod jag dock att denna okunskap inte bara fanns hos mig, utan hos flera i min ålder som också tillhör samma minoritet och med det försvann den tillfälliga identitetskrisen igen. Kort därpå valde jag att ta mig an uppdraget som styrelsemedlem i ungdomsförbundet Met Nuoret. Det var något helt nytt att vara med i en styrelse och jag lärde mig inte bara styrelsearbete utan fick också massa ny kunskap om vår minoritet. Arbetet kändes viktigare än någonsin och jag märkte att jag fann en enorm drivkraft i att arbeta med minoritets- och språkfrågor.
Stoltheten för mitt ursprung och min hembygd har bara vuxit de senaste åren. I många år har jag även känt en växande hemlängtan, men trots detta fortsatt välja stadslivet söderut. Detta ändrades dock i februari när jag började en tjänst som språkfrämjare för meänkieli i Övertorneå.
Städerna söderut i all ära, men att njuta av alla årstider Tornedalen erbjuder och naturen som skiftar från en magisk skepnad till en annan är något unikt. Det är lugnt och stilla med möjlighet att på riktigt koppla av och ifrån när man behöver det. Skidåkning, bärplockning och andra friluftsaktiviteter är precis utanför dörren. Närheten till familjen och släkten är bara ett stenkast bort. Lägg till bastun, älven och midnattssolen så är min beskrivning av livskvaliteten komplett. I dagsläget känns identitetskriser väldigt avlägsna och jag är där jag ska vara, hemma i Tornedalen.
EVELINA ESTOLA
