Den strukturella rasismens vassa kanter

Ett beslut som togs i våras av Kiruna kommun påverkade mig som renskötare och kommunpolitiker. Det handlar om samebyarnas begäran om tillfälligt skoterförbud under kalvningsperioden när vajorna är som känsligast och inte tål störningar.

Jag tycker inte att samebyarnas förfrågan om skoterförbud på kalvningsområden bör leda till en diskussion om det ska beviljas eller ej. Och även om det nu togs ett beslut om tillfälligt skoterförbud så blev det en debatt och Kiruna kommun beslutade att det var nödvändigt med en egenkontroll av om det verkligen fanns renar på området. Flera veckor senare får jag som kommunpolitiker reda på att några politiker har flugit över kalvningslandet i Leaváš och Gabná. Resultatet av helikopterturen, bekostad av skattebetalarna, enligt deras egen utsago, var att de såg 10 renar, många älgar och ripor.

Via GPS-försedda renar hade samebyarna lätt kunnat påvisa var renarna befann sig eller så hade kommunen kunnat ta med sig representanter från samebyarna på helikopterspaningen för att underlätta för beslutet med rätt information.

Jag tycker att beslutet som Kiruna kommun tog visade på djupt misstroende mot samebyarna och därmed renskötseln. Försvarandet av beslutet har kretsat kring att kommunen behöver underlag för att ta ett bra beslut samt att man värnar om kirunabornas intresse i att köra skoter. Jag undrar hur beslutsunderlaget blir bättre om man inte kontaktar samebyarna som har den rätta informationen.  Sedan ifrågasätter jag att samebyarna alltid ska bevisa att det man säger är sanningen. Hur hade renskötseln överlevt till dags dato om inte renskötarna visste hur man gör sitt jobb?

Som renskötare ska man ständigt vara i försvarsställning och beredd att bevisa att man har rätt, om man sänker garden så sipprar den strukturella rasismen fram.

Nu menar inte jag att politikerna som satt på det där mötet och tog beslut är rasister, men de har en förutfattad mening om hur renskötare beter sig och därmed togs ett beslut som i slutändan är fel. Den strukturella rasismen angående renskötare är att vi är lögnare, lata och missnöjda bidragstagare samt gnällspikar. Vi hatar rovdjur, driver upp våra renar på järnvägen och bilvägen, vi är djurplågare och vi leker med våra skotrar hela dagarna utan att ha någon koll på våra renar.

I höstas skrevs det mycket i media om polisens kontroll av älgjägare. Polisen och länsstyrelsen flög med helikopter hela hösten över stora områden i jakt på tjuvjägare men enbart i de områden där renskötare jagar älg. I södra Sápmi vittnade en renskötare om obehaget, att man kände sig som en brottsling bara för att man skulle jaga älg. Flera gånger dagligen flög polishelikoptern över en by med enbart samiska invånare och diskussionerna vid matborden i renskötarfamiljer denna höst handlade om misstroendet som denna handling visade på.

För några år sedan vid en höstsamling av renar så kom polisen inglidande och hindrade arbetet, de skulle minsann göra alkoholtester. Hur hade det sett ut om polisen stormade in i en skolbyggnad och alkoholtestade lärare mitt i lektionerna, om de gjorde alkoholkontroller på kassörerna på ICA eller störde sjuksköterskan medan hen höll på att ta blodprov på en patient.

Hur ska renskötare kunna ha förtroende för myndigheter när det ständigt tas beslut som uppenbart är baserat på strukturell rasism? Vi får aldrig glömma att statens nationalromantiska period satte djupa spår i koloniseringen och gav bland annat upphov till rasbiologiska institutet i Uppsala. Än idag ser vi att många av myndighetsbesluten som rör oss renägare har sin grund i strukturell rasism. Jag kan godta att personer som inte arbetar med myndighetsutövning har sina fördomar och fastrotade idéer om samhällets struktur och kulturer, men jag godtar inte att dessa ålderdomliga åsikter får styra och påverka min vardag. Det gör mig heligt förbannad.

HELENA PARTAPUOLI