"De anhöriga får inte börja sörja förrän kistan ligger i jorden"
Vi är väldigt lyhörd för en avliden persons sista vilja. I det profana Sverige blir det i det närmaste heligt att försöka följa den till punkt och pricka.
Det sista jag önskar min döda kropp är att den ska behöva ligga i en kall kyl i veckor tills den får mögel i håret, eller att den transporteras hit och dit på grund av platsbrist samtidigt som mina efterlevande med fullspäckade planeringskalendrar till slut lyckas enas kring ett datum. Men så ser den sista tiden ovan jord ut för många.
Sverige är det land i världen med längst tid mellan dödsfall och gravsättning eller kremering. År 2019 tog det i genomsnitt 22 dagar att slippa ur den där kylboxen på bårhuset.
Till vardags arbetar jag på Judiska församlingen och ansvarar för alla judiska begravningar i Stockholm. Den allra viktigaste med en judisk begravning är att den sker så fort som möjligt, helst samma dag som döden inträffar. På de judiska begravningsplatserna i Stockholm tar det oftast två eller tre dagar innan kistan ligger i jorden.
Varför begrava så fort? Den spirituella förklaringen är att själen snabbt måste påbörja sin resa tillbaka till Gud, den praktiska att hanteringen av döda kroppar blir problematisk ju längre en avliden ligger. När döden har inträffat förvandlas min kropp till en otymplig volym som andra måste hantera, förflytta och förvara.
Före kylskåpens tid var hanteringen mer påtaglig. Dog farfar på vintern när tjälen låg i marken fick han stå i vedboden till våren. Var det varmt ute begravde man fort för att slippa dålig lukt.
Våren 2020 gav svarta rubriker när pandemin fyllde bårhusen i både Europa och Sverige. Temporära bårhus byggdes och oron växte för massgravar och tvångskremering innan familjen ens fått ta avsked. Men på Judiska församlingen var situationen hanterbar, trots att vi bara har två kylplatser. Alla var införstådda med att om en anhörig dog så hölls begravning nästa dag. Kunde man inte närvara på grund av lång resväg så fick man följa ceremonin digitalt. Alla jobbade dygnet runt, extrema situationer kräver extrema arbetstider.
På frågan om varför vi begraver så fort har jag ibland ställt motfrågan ”Varför låta det ta så lång tid?” Kanske väntar man för att man kan. Eller för att alla andra gör så. Man är stressad och förvirrad och vet inte vilken begravningsbyrå man ska ringa. Man kanske fastnar i tankar om vilken färg det ska vara på kistan och material på urnan. Vilka psalmer hade farfar allra helst velat ha spelade på sin begravning? Eller ska det förresten vara borgerlig ceremoni? Akt med urna? Direktare?
Jag har också fått svaret att i Sverige sörjer man först och begraver sen. Den judiska filosofin är precis tvärtom: de anhöriga får inte börja sörja förrän kistan ligger i jorden. Först då kan man flytta fokus från den avlidnes behov till sina egna. I döden lägger vi egot åt sidan, stryker alla planer ur kalendern och låter den avlidne gå först.
En begravningsentreprenör jag känner brukar sucka och säga att det handlar om smörgåstårtan efteråt. När man planerar begravning så låter man kallskänkans schema styra, har hen inte tid förrän om två veckor så får gamla pappa vänta. Kyrkolokalernas bokningssystem ställer också till det. Kanske skulle det vara effektivare att ordna pop up-kapell än dito bårhus?
Om vi verkligen menar allvar med att vördnadsfullt vilja uppfylla våra avlidna anhörigas önskemål skulle vi alla försöka arbeta lite hårdare på att korta tiden till begravning och ta oss bort från Sveriges jumboplats.
Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm
