Krönikan: Den viktiga oviktiga identiteten

Jag är en betongmix.

Vi betongmixar har en förälder, gärna mamma, från Finland och den andra föräldern, gärna pappa då, från ett valfritt land där man är mörk i huden, håret och/eller ögonen.

Det finns flera intressanta teorier om varför finska kvinnor och män från långtbortistan dragits till varandra, men den enkla sanningen är nog att en massa finska kvinnor flyttade till Sverige samtidigt som en massa mörka män långt bortifrån. De bodde och jobbade på samma ställen, lärde känna varandra och ta-da, här är vi: En generation av betongmixisar.

Hemma pratar vi finska och wolof/sorani/tamil/whatever, eller som i mitt fall: persiska. Själva betongen i det hela kommer från att det främst är i “betongen” man hittar oss. I förorterna, miljonprogrammen eller bara orten som kidsen säger numera.

På grund av min blandade bakgrund har jag aldrig varken kunnat eller velat säga att jag är “iranier”, “finne” eller (och speciellt inte) “svensk” utan ett åtminstonde lite ironiskt eller skämtsamt tonfall. Jag skulle aldrig börja berätta om mig själv med att ta upp min nationella eller etniska bakgrund om det inte var något som folk ofta undrade över på grund av mitt utländska utseende. Det här med nationer har för mig varit väldigt ointressant, i bästa fall.

Och så ska jag då ta ställning till om jag är Sverigefinne. Det finns uppemot en miljon personer i Sverige som liksom jag har finsk bakgrund. Min kvalificerade gissning är att en väldigt liten del av dem identifierar sig som sverigefinnar.

Den sverigefinska identiteten är ett halvfärdigt bygge, till skillnad från äldre identitetsbyggen som genom just sin ålder ofta uppfattas som mer naturliga på något sätt.

Sverigefinskheten är, som jag ser den, mer av en rörelse med det finska språket i centrum. Tack och lov. En sån oetnisk, ickenationalistisk sverigefinskhet tycker jag känns extra sympatisk i en tid där det annars blivit populärt igen med att dra gränser mellan olika kulturer och etniciteter.

Jag jobbade med ett minoritetsprojekt i tre år och kände ibland att jag skulle kräkas om jag hörde ordet identitet en gång till. Jag ser det mer som att jag delar intressen med människor. Vi har ett intresse i att våra barn ska kunna lära sig språket och i att inte bli diskriminerade eller simplifierade på grund av vår bakgrund, bland annat. Jag upplever att alla försök att definiera minoritetsidentitet genom annat än maktrelationer eller konkreta intressen lätt halkar in i rena blodsmystiken. Sånt vill inte jag vara en del av.

En anledning till att jag kan kalla mig sverigefinne är att det sätter ett namn på faktiska erfarenheter som jag delar med en massa människor som också har sina rötter i det finska. Det är ju trots allt lite speciellt att tillhöra en grupp som kanske är den äldsta folkgruppen som svenskarna har skavt mot. Svenskar har i olika perioder stört sig på somalier, turkar och greker men vi finnar var flera hundra år före alla andra med att vara de störiga och konstiga! Det påverkar oss än idag, och det är voimauttavaa att förstå att man delar den erfarenheten med många många andra.

För mig är språket det viktigaste. Det bär med sig våra rötter och öppnar möjligheter för upptäckter och utveckling. Den sverigefinska gruppen är så mångformig att det skulle vara svårt att hitta något annat än språket att samlas kring även om vi ville.

Min ödmjuka förhoppning är att sverigefinskheten fortsätter vara en oetnisk, språkcentrerad rörelse. Då kommer vi också fortsättningsvis att ha nytta av den.

MAZIAR FARZIN