Linnea Kero; "Kravallstaketskramar"
Vi vaknade en morgon och var delade i två. Finland hade stängt en gräns vi inte ens visste fanns.
På väg till jobbet möttes vi av kravallstaket där gränspoliser förhörde sig om vart vi var på väg och granskade våra pass. Vi som alltid köpt gitarrsträngar på TM i Tornio var plötsligt utan musik. Vi gömde stockar av snus i presentpapper och skickade dem över stängslen, vi bytte lauantaimakkara och falukorv i skydd av mörkret ute på en snöig älv. Allt med leenden täckta av tandläkarblå munskydd.
Vi hade aldrig vetat vilka som var finnar och svenskar förrän hälften av dem en dag inte fick komma till jobbet. Plötsligt spelade det roll vilken nationalitet som stod på ditt pass, vissa fick passera och andra inte.
Vi som avnjuter livet i Haparanda och Tornio visste inte ens vart Sverige tog slut och Finland började. När corona kom vaktades plötsligt den linjen med vapen. Men vi kramades över gränsen i smyg. Två skrynkliga gubbar satte sig där med varsin kaffetermos på torget, för att kunna fika tillsammans trots att ingen av dem fick passera gränsen. En nykär tonårspojke satt nästan varje eftermiddag på finska sidan av torget och väntade på sin svenska flickvän. Så stod de där mitt emot varandra och nådde precis att röra varandras händer ovanför staketet.
Ändå tänker jag att vi klarade oss bra.
Resten av världen får adrenalinpåslag av blotta tanken på sjukhus där de inte får plats. Vi har haft flera mil till närmsta sjukhus så länge vi kan minnas, vi har lärt oss att tejpa sår, stötta brutna armar och att det mesta kan botas med lite brännvin. Folkhälsomyndigheten rekommenderade munskydd i lokaltrafiken, och vi såg oss omkring och undrade vilken lokaltrafik de menade.
När olika bloggare panikslaget berättar om hur de bunkrar mat så att de kan klara sig några veckor i alla fall skrattar vi lite för oss själva och kikar bort mot frysboxen där en halv älg och jordens alla hjortron ligger.
Kanske visste vi inte ens vart gränsen var förut. Inte förrän vi vaknade och var delade i två. En annan morgon kommer vi vakna och vara ett igen.
LINNEA KERO
