"Orden känns mycket mer beskrivande på finska"
Att ha två modersmål öppnar upp dubbla dörrar för mig, jag kan ju både studera och bo, i antingen Sverige eller Finland utan några större problem.
Haparanda, första gränsstaden till Finland, vart svenskan och finskan blandas hur som helst på ett helt naturligt sätt, där det även är väldigt naturligt att ha två modersmål. I Haparanda är jag är född och uppvuxen, och för mig har det alltid varit naturligt att ha två modersmål, både svenska och finska pratades hemma, i förskolan och sedan även i skolan.
När jag var liten så var det väldigt självklart, men på senare dar har jag reflekterat över hur det egentligen inte var så självklart att jag skulle växa upp med två modersmål och över hur tacksam jag är för det idag.
Tänk om det fortfarande hade varit en skam, att lära sina barn finska, som det var på 1970-talet i Sverige. Tänk om jag hade växt upp i en helt annan stad där finskan inte hade samma status som i Haparanda. Tänk om jag inte fått gå på en tvåspråkig skola och inte få använda mina två modersmål i vardagen.
Jag brukar beroende på olika situationer ha det lättare att uttrycka mig på finska respektive svenska. Men precis det där med att uttrycka känslor och åsikter på finska är så mycket lättare, orden känns på något sätt mycket mer beskrivande på finska, jag får ut mer känslor i det jag säger. Detta tror jag är en av anledningarna till att majoriteten av finska artister sjunger på finska. I en låt som jag gillar sjunger dom ”kaikki lopputon kauneus, kaikki järjettömyys, kaikki ruoskivat toiveet kaikki päättämättömyys” som är från låten valot pimeyksien reunoilla av Apulanta, just denna fras betyder ” All oändlig skönhet, all nonsens, alla krossade drömmar och allt velande”. Men även om detta är en rak översättning så får jag inte samma känsla av textfrasen på svenska som på finska.
Att ha två modersmål öppnar upp dubbla dörrar för mig, jag kan ju både studera och bo, i antingen Sverige eller Finland utan några större problem. Tillslut valde jag ändå att börja plugga i Göteborg här i Sverige. Långt hemifrån och långt från Finland, gjorde att jag tyckte det var väldigt viktigt för mig, att på något sätt kunna hålla språket levande ändå. Så jag hörde av mig till en finsk ungdomsförening, och har via det skaffat mig finska vänner, som jag kan använda det finska språket med i min vardag. Utan mina finska vänner så hade jag mest troligt bara pratat finska i telefon med min mamma.
Men nu när jag bott i Göteborg i 2 år så har jag insett att språket är en del av mig och att jag alltid kommer bära med mig det resten av mitt liv.
JESSICA PREIMAN
