Artiklar

"Mitt tålamod börjar tryta"

Jag var 16 år första gången jag fick uppleva att någon försökt skada eller döda en ren. Jag minns det som i går.

Min pappas fina ljusa vaja hade en stor böld i nacken som varade. Så ser det ut efter ett skott som inte dödar.

Min far sa inget när jag frågade vad som hade hänt vajan, han visste redan. Det var först när en annan renskötare berättade vad renen blivit utsatt för som jag förstod. Jag blev skärrad, ledsen och rädd. Det var också efter den händelsen som en vrede i mig sakta började gro. Vreden till att jag, mitt folk och min kultur inte inkluderas in i den svenska ”mångfalden”, samhället, eller den svenska kuben kanske är ett bättre uttryck.

När det bränner och svider till lite i det lilla någon icke-same har kär, och som vi samer vill värna om, väller hatet fram. Som att ripjakten ska begränsas, eller att renar står på vägen. Ja då flyter hat och fördomar om samer upp till ytan, bland annat om att samerna är ett privilegierat folk.

Jag har ofta funderat över hur mycket hat det borde finnas i oss samer om vi betedde oss som andra icke-samer? Skogar du vuxit upp i och bäckar du fiskat i förstörs. Dalar du vet så många fötter innan dig trampat i har försvunnit. Om dina bostäder hade svämmats över och hamnat under vatten. Hade du känt dig privilegierad då? Hade du ansett dig privilegierad om det du ägde, levde av och värnade om krympte för varje år? Det är inte privilegier det handlar om, det är mänskliga rättigheter. Rätten att få existera och vara den en själv vill vara.

Då kommer vi till nästa fråga, vem har sagt att vi samer inte ska få ta plats och varför ska vi bli ifrågasatta som folk? Vi samer har levt så nära och av naturen att våra spår inte längre kan skådas. Vi samer har förkristnas, vi har tvångsförflyttats, vi har blivit fråntagna våra rättigheter till land och vatten. Vi har till och med blivit fråntagna rätten att bestämma vem som är same och inte. Ändå står vi här i dag. Ett tjurigt och envist folk, med en enorm kapacitet att anpassa sig.

Vissa av oss måste vara kuvade och bära på hemska minnen. Inom oss som folkgrupp har vi ärrade och förtryckta äldre som upplevde allt de ovan nämnda; förtryck, förflyttningar, bränningar. Sedan har vi en generation som växt upp i skuggan av detta; förlorat språk, skräckblandad rädsla för ”auktoriteter”. Men vet ni det bästa är i allt detta? Jo, nu kommer en generation med en distans till vad våra förfäder utsatts för - min generation.

Med distansen till vad vi samer genom tiderna har utsatts för, och utsätts för än i dag, känner jag en ilska och förakt för vad som har hänt och pågår. Den lilla vreden inom mig har vuxit sig större. Jag har frågat mig själv, ska vi samer behöva utstå mer av okunniga, giriga och fördomsfulla människor? En stat som inte ser vårt värde, tömmer land och vatten på liv och osynliga värden som inte kan mätas i kronor och ören? Svaret är enkelt, nej och åter nej.

Jag hoppas Girjas sameby vinner rätten till sitt land och vatten. Jag hoppas andra samebyar följer efter. Det är dags nu. Det är dags att bli svart i blicken och slå näven i bordet. För jag har inte längre tid, lust eller energi med människors brist på insikt, respekt och förståelse för andra kulturer än deras egna fjuttiga fyrkantiga kub.

Jag säger som Maj-Doris Rimpi ”Mitt folk, det är tid att blåsa liv i den slocknande elden”. Tiden är här, det är dags nu.  Mitt tålamod börjar tryta.

ANJA FJELLGREN WALKEAPÄÄ

Sidan uppdaterad 2023-03-06