"När jag blev rom och hur det sedan gick"

Under 1900-talet blev landets ”tattare” offer för, vad jag tolkar som, en statligt initierad utrotningspolitik. Fram till 1960-talet utgjorde vi resande cirka 95 procent av landets romska population. De våra utsattes för systematiska övergrepp som tvångsomhändertaganden av barn, tvångssteriliseringar, lobotomeringar och interneringar. Allt med koppling till rasbiologin. Det är vår unika historia, men det är inte den jag ska skriva om här.

I år har det gått arton år sedan vi erhöll minoritetsstatus och jag kan inte låta bli att förundras över utvecklingen, som i mina ögon har blivit väldigt märklig. Man talar om att romer har funnits i landet i 500 år, men den enda romska grupp som faktiskt har en vidimerad och kontinuerlig historia i Sverige kallar sig inte romer. Namnet romer satte staten.

Jag kallar mig kort och gott resande, andra kallar sig resandefolket eller romanifolket. Kärt barn har många namn, sägs det. Men faktum är att rom betyder make i västeuropeiska former av romani och därför vägrar Västeuropas urgamla romska grupper konsekvent att kalla sig romer. Ingen annan än vi själva verkar bry sig om detta faktum.

Jag härstammar från en lång rad personer, som exempelvis Christian Lorentz - min tidigaste kända romska ana i landet. I källor omnämns han ibland mer svenskklingande som Lorensson/Larsson. Christian föddes troligtvis på 1620-talet och både levde och gav upphov till många ättlingar i Sverige. En av dem var dragspelslegendaren Calle Jularbo.

Vår långa närvaro i Sverige har präglat vår unika språkliga och kulturella särart. Samma sak gäller givetvis för alla romska grupper, fast då har man präglats i andra regioner. Därav dagens romska mångfald. De historiskt sett synonyma begreppen ”tattare” och ”zigenare” avsåg under förra seklet de resande respektive romer som invandrat från främst Östeuropa sedan sekelskiftet till 1900-talet. Våra respektive unika historier och statens dåtida skilda politik gentemot oss får inte osynliggöras. När minoriteten romers historia i Sverige berörs så fokuserar man oftast de av landets dåtida romer som kallades ”zigenare”. Majoriteten av minoriteten är osynliggjord.

Historien är oerhört viktig. Inte minst framgår det i propositionen minoriteter i Sverige, som är grunden för minoritetserkännandet. Där framgår det att minoriteterna ska ha historiska eller långvariga band med Sverige. Så formulerade staten det grundkriterium som gäller för att man ska kunna vara en nationell minoritetsgrupp. Man ska ha funnits i landet sedan före 1900-talets intåg.

När jag talar om olika romska gruppers olika långa historiska närvaro i Sverige möter jag nästan alltid på hårt motstånd. Det är ett högst ovälkommet ämne att tala om. Man ska inte ställa grupp mot grupp, säger man. Varför någon är ovillig att höra sanningar finner jag som oerhört märkligt. Den största delen av de romer jag träffar vid olika forum har sällan en historia som sträcker sig längre än något årtionde tillbaka i landet. Är det kanske just därför man inte vill tala om den historiska kopplingen? Att man har en kort historia i landet innebär givetvis inte att man inte skulle vara rom. Ens kulturella och språkliga rättigheter bär man på oavsett, då de trots allt grundats i internationella konventioner. Allt handlar om rätten till sin unika historia och sin romska särart. Samtidigt är det befängt att placera någon i den svensk-romska historien retroaktivt.

Länge har lösryckta påståenden och okunskap florerat och i dag har sådant blivit vedertagna sanningar. Många med mig strävar efter att lyfta fram källor och fakta, som i ett led att tillrättalägga uppkomna felaktigheter. Staten har länge hållit en minutiös kontroll över sina invånare och det är föga troligt att någon skulle ha lyckats att undkomma statens finmaskiga nät utan att dokumenteras någonstans. Bland landets otaliga arkiv och dess välbevarade dokument finns vår historia. Utan skönmålningar och illusioner. Och som väl är bringar forskningen ständigt fram nya dokument. Att känna sin historia är en förutsättning för att skapa en ljus framtid.

Tusentals individer med romsk bakgrund lever i dag ett anonymt och integrerat liv som del av samhället, att röja sin etnicitet ger nämligen inga fördelar. I statistik, rapporter och politik är dessa individer osynliggjorda eftersom fokus ligger på allt annat än reell minoritetspolitik.

Istället för satsningar gentemot minoriteten i sin helhet hamnar romska individer med integrationsbehov i fokus. Faktiskt så övergår det mitt förstånd att staten ens kan koppla integrationsfrågor till en minoritet som tillkommit till följd av en lång historisk närvaro i landet. Hittills har jag nämligen inte mött någon romsk individ som har haft behov för integrationssatsningar på grund av sin etnicitet, man har i så fall också varit nytillkommen i landet.

I själva verket är jag glad över att man i Sverige inte rentav avfärdar nytillkomna romer som invandrare, som man gör i många andra länder, men samtidigt är det befängt att generalisera för att förenkla sin egen politik. Romska individers livssituationer av idag är direkta följder från var och ens unika historia. Varför vill man blunda för det?

Tjänstepersoner säger ibland i förtrolighet att de är förundrade över att romer behöver integreras efter 500 år i landet. Tyvärr är man medveten om att det inte är så i realiteten, men man måste förhålla sig politiskt korrekt och spela med.

Jag menar att det är bra att nytillkomna individer får hjälp att komma in i samhället, oavsett vem de är, men det får inte ske på bekostnad av en reell minoritetspolitik åsidosätts.

Väldigt ofta möter jag så kallade romska sakkunniga som deltar vid olika forum. Situationen är besynnerlig. Ena dagen kan man vara tjänsteman och andra dagen organisationsföreträdare. Frågorna som avhandlas är de samma, men olika budskap förs fram. Vissa kan varken hålla god ton, visa respekt för andra eller hålla sig till en dagordning. Allt blir fullständigt banalt, men alla låtsas som ingenting. Det talas om” den romska frågan”, som jag ännu inte förstått vilken den skulle vara.

De saker som berör olika personer skiftar, och ibland påstås saker som är magstarka. Nyligen hörde jag att det påstods att ofattbara 78 procent av kvinnorna inom minoriteten romer mår dåligt och många av dem påstods få utstå våld i nära relation. Tjänstepersoner noterar och nickar. Hur man ens kan komma fram till sådan statistik är mig obegripligt. Ingen vet ju med säkerhet hur stor minoriteten romer faktiskt är. Mängder av påståenden florerar och det syns att kejsaren är naken, men alla tiger.

Jag tror inte på att man kan motverka fördomar genom att utmåla sig själv som annorlunda och problematisk. Mina tankar leds till förra seklets ”tattarplåga” och jag känner allt för väl dess följder. Sedan århundraden har vi som funnits här då varit en del av det svenska samhället. Därför finns vi kvar här idag. Ändå förvanskas allt i en nykonstruerad historia, en illusion, som osynliggör mina anfäders kamp för överlevnad i det historiska Sverige. Den yttersta formen av det som brukar kallas antiziganism. Men korthus faller lätt, trots det har man lyckats att hålla ett sådant uppe då källkritiken lyst med sin frånvaro. Berättelsen om såväl historia som nutid får inte likställas med fabulerande och sagoberättande, för sådant leder ingenstans. I synnerhet inte när en källkritisk storm blåser upp.

Vi har kommit rejält ur kurs sedan minoritetsstatusen trädde i kraft. Dess kärnområde är främst rätten till sitt språk och sin kultur, i övrigt har vi samma medborgerliga rättigheter, men också samma skyldigheter, som alla andra. Istället talar man om grundläggande och universella mänskliga rättigheter som unika romska rättigheter. Personligen har jag svårt att se hur människor i dagens Sverige skulle förvägras från dem, oavsett vem de är.

Det är hög tid att vända tillbaka och in i rätt spår, kanske är det rentav nästa steg?

JON PETTERSSON