Krönikan - "I Stockholms känns det tyst men i henne är det storm"
En man som inte längre har ett hem håller sin fru hårt i handen. Det är kallt ute och deras knappt ettårige son skriker, kanske av kyla, kanske av rädsla för att lämna allt han känner till.
Mannen som inte längre har ett hem och som blev svårt skadad, men som på något sätt lyckades överleva pogromen i hans hemstad Bialystok knappt ett år tidigare, har bestämt sig för att lämna Ryssland. Året är 1906 och tillsammans med fru, barn och två bröder, men utan många andra, ska han resa. Exakt hur lång tid resan kommer att ta vet ingen av dem riktigt, inte heller vad som ska hända när de kommer fram, men till Sverige ska de.
Ett barnbarns barnbarn ligger i en soffa i ett hem i Stockholm och är lite stressad över alla presenter som ska köpas, glad över att det snart är lov och jättestressad över alla inlämningsuppgifter som ska göras och lämnas in innan dess. Det är December 2019 och över hundra år har gått sedan den antisemitiska orkanvinden som svepte över Ryssland tvingade hennes mormors mormor och morfar på flykt. Sjuttiosex år sedan nazisternas deportation av Bialystocks judar till dödslägret Treblinka. Tio år sedan Sverigedemokraterna röstades in i den svenska riksdagen.
Hon tänker ofta på vilken märklig tid hon lever i. Trots att det enda som syns utanför hennes vardagsrumsfönster är snöflingor som ostört driver runt i vinden så vet hon som är ett barnbarns barnbarn att världen brinner utanför. Donald Trump är världens mäktigaste man. Högerextrema och fascistiska politiska partier växer sig starkare runt om i världen. Sverigedemokraterna är enligt de senaste mätningarna jämnstora med Socialdemokraterna. Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Gula Davidsstjärnor sattes upp och hakkors klottrades på fasaderna till ett flertal judiska institutioner runt om i Norden på årsdagen till Novemberpogromerna. I New York har en terrorist gått in i ett judiskt hem och knivskurit människor med en machete under ett Chanukah-firande.
I Stockholms känns det tyst men i henne är det storm. Hon som är ett barnbarns barnbarn anar att oron börjar krypa sig fram hemma hos många judiska familjer i Sverige. Att den gör det i hennes hem vet hon säkert.
Ett barnbarns barnbarn är desperat efter att få förklara. Hon vill få folk att förstå att SD:s framfart utgör ett hot mot judiskt liv i Sverige. Att det är så. Hon vill få folk att förstå att det har skett en normalisering av hat. Få folk att förstå att SD är lika mycket rasister nu som de var för tio år sedan, att de härstammar lika mycket från nazistiska grupper och organisationer nu som för tio år sedan. Hon vill ut på barrikaderna med en megafon och skrika till Timbuktus lyrics; “Yeah, fuck SD med Jimmie i spetsen. Sänker en, sänker två, ja då springer nog resten”. Samtidigt som hon tycker det känns jobbigt att krönikan som ska publiceras kräver både namn och bild. Mest av allt vill hon få folk att förstå att, att leva som jude i en tid efter Förintelsen är att leva med den ständiga påminnelsen om att “det hade kunnat vara jag och min familj”. Och att leva som jude i en tid där nynazism tar tillräckligt stor plats i det offentliga rummet för att SD:s politik inte ska betraktas som rasistisk, är att leva med rädslan av att “det kanske kommer att bli vi”.
En som är ett barnbarns barnbarn reser sig från soffan och vandrar ner till hallen. Utanför fönstret har mörkret sakta smugit sig fram och är nu ett faktum. I trappan hänger sedan länge spegeln som hennes mamma har gjort och som pryds av de välbekanta orden “Det är inte farligt”. Orden är en mormors morfars ord. De har tillhört en man som tillsammans med fru, barn och två bröder, men utan många andra, flydde Rysslands judehat och bosatte sig i lilla Hindås utanför Göteborg. I Sverige blev mannen en pappa som så länge han levde försäkrade alla hans sju barn om att ingenting var farligt. Hundra år senare hoppas hans barnbarns barnbarn kunna få samma garanti.
LEIA RUBIN POLITE
