Artiklar

Linnea Huhta om minoritetsaktivism

När det kommer till minoritetsaktivism och landsbygdsaktivism finns många gemensamma nämnare att utforska. Identitetsfrågor, minoritet i förhållande till majoritet och perspektiv av periferi, skam och skuld och hopp.

”Analysen är tvärvetenskaplig och baseras på teorier om delaktighet, ungas identitetsarbete, salutogenes, socialt kapital, skam – stolthet, och erkännande: privat, socialt och offentligt”

Handlar ovanstående citat om minoritetsaktivism eller landsbygdsaktivism, för dig? Att inta helheter, visioner och resultat är kanske en förmåga utvecklad av nyfikenhetens drivkraft. I mitt fall händer det att nyfikenheten hoppar över själva uträkningen medan målbilden snabbt blir fixerad. Det var ungefär det som hände, efter att ha levt ett pendel-liv som satte bensinkassan i rejäl gungning och livförsäkringen i skarpt läge hittade jag en alternativ väg som skulle leda mig hem.

En intressant tjänst erbjuden av en god ledare förde mig till Pajala, det som nu är mitt universums mittpunkt. Här skulle jag leva och bo, jag skulle ha i snitt sju minuter till jobbet och när jag kom hem skulle jag sitta och skriva – på all den tid jag skulle vinna av att ta mig ut från stad till en landsbygdsort. Den mångfacetterade och multiintresserade nyfikna personen i mig fick näring, landsortsnäring och har låtit utveckla en glöd som varit på sparlåga i flera år.

Den tid jag och mina fördomar om landsortsliv hade avsatt för skriveri blev effektivt omprioriterat i relation till det jag snabbt fick upptäcka om föreningskraft och folkbildning och i allra högsta grad personlighetsutveckling. Sedan jag lett mina fötter att växa rötter med centrum i Pajala har jag fått utforska och erfara det som är svenskt föreningsliv. De demokratiska kanaler och krafter som finns, som vi är fria att bilda runt ett intresseområde, av en strävan att tillsammans skapa någonting hållbart, starkt och utvecklande där vi är och verkar. Att bidra med att fler får ta del av mer, målet som inte sällan driver olika intresseorganisationer till projekt eller aktivism genom personligt engagemang och investering av tid. Målet kan vara att bevara ett språk, berika kultur, utmana normer eller att synas och höras för att finnas.

När det kommer till minoritetsaktivism och landsbygdsaktivism finns många gemensamma nämnare att utforska. Identitetsfrågor, minoritet i förhållande till majoritet och perspektiv av periferi, skam och skuld och hopp. Allt detta är inte sällan sammanvävt av fördummande fördomar som manifesteras där representation inte finns.

Flexibiliteten bor på landsorten vill jag föreslå och här är jag hemma oavsett var jag befinner mig. Mitt språk, mina språk, tar jag med mig var jag än är och de leder mig hem oavsett destination. Båda intresseområdena kämpar för synlighet, representation och att utmana normer som tillåts förstärka de fördomar som kan komma att belägga språk, kultur, folk och bosättningsplats med skam av okunskap, av att dölja de rikedomar som finns bortom de normer som etablerats i samhället.

Det är en smärtsam realisation att inse hur de kraftansamlingar gjorda på vissa platser i landet inte får det erkännande som finns för föreningar att vinna, om organisationens säte var lokaliserat på en annan plats i landet och förhållande till periferi och befolknings-koncentration. Det är en fröjd att följa hur den urbana normen utmanas och potentiella förtryck av tornedalingar och meänkielitalande personer i Sverige utreds. I förhållande till offentligheten finns organisationer för olika intressen och det är drivkraften i att ha olika mål som gör att samhället driver fram förändring som påverkar politiken som påverkar staten som kan modifiera våra normer genom lag. Bortom lagförändringar arbetar och verkar föreningarna, kanske mot lagförändringar men oftast för överlevnad, gemenskap, demokrati, opinion, perspektiv och synergier.

Medlemskapets makt ska inte heller förringas och jag vill påminna om att medlemskap ofta är gratis men kan generera till att dessa, ofta ideella, organisationer får ekonomiska muskler för att arbeta vidare för att slå hål på normer och belysa perspektiv samt ta fram kunskap eller bevara historia. Vilken roll vill du ha i landsbygdssammanhang? Vilken kraft vill du vara för minoritetsfrågor? Är det möjligt att förena de två?

Innan jag flyttade till Pajala efterfrågades min anknytning till orten, när jag svarade att jag ingen hade ifrågasattes ofta mitt val att verka och leva i en glesbygdsort framför att fortsätta vara verksam i Luleå. I dag kan jag inte föreställa mig någon annan verklighet än den jag tog mig till, att flytta till Pajala var det bästa beslutet jag fattat givet att jag fått arbeta med inflytandefrågor, utvärdera mina egna värderingar och finna att det jag helst gör, går att göra var jag än är.

Frågorna jag fick möta lämnade en osäkerhet i mig, som snabbt växte bort när föreningslivets starka förankring på orten med omnejd ledde mig vägen till ett brinnande engagemang inom olika områden som har format den jag är nu. Citatet ovan kommer från Lotta Svenssons bok Lämna eller stanna? Valmöjligheter och stöd för unga i ”resten av Sverige” vilket leder mig till tanken om meänkielis vara eller att inte vara och hur båda frågeställningarna kan besvaras av en känsla av identitet, kultur, historia och en god självkänsla som finns där normer utmanats och fördummande fördomar förgjorts.

LINNEA HUHTA

 

 
Sidan uppdaterad 2023-03-06