Föräldraskap på finska
Det går inte, det är för svårt! svarar min 5-åring på frågan om varför han fortfarande inte svarar mig på finska. Och det är klart, hans närmaste språk är svenska - han växer upp i Sverige omringad av svensktalande förskolepersonal, svensktalande familjemedlemmar, svenskspråkig TV och svenskspråkiga läkare på vårdcentralen. Omgivningen svenskifierar honom i en takt som jag som ensam finskstalande i hans omedelbara närhet inte har en chans att konkurrera med.
Jag växte upp i en tvåspråkig kommun i södra Finland i en tvåspråkig familj med starka rötter i den finska mentaliteten och den finlandssvenska minoriteten. Jag har egentligen aldrig under min barndom och ungdom lagt ner så mycket tid på att fundera på minoriteter, kultur, etnicitet och språkarv, allting har bara samexisterat i någon form av märklig språklig och kulturell symbios.
Så när jag flyttade till Sverige för nästan 10 år sedan för kärleken, hamnade jag inte bara inför en kulturchock som heter duga, jag hamnade mitt i en intern kulturkrock också där min bakgrund, för att inte prata om mitt språk, plötsligt blev ett väldigt utmärkande personlighetsdrag. Jag blev tilldelad en minoritet, en kultur, en etnicitet och ett språkarv snabbare än jag hunnit presentera mig.
Är du från Finland? blev ett standardsvar, oavsett om jag ställt en fråga eller inte.
Ja, eller nej, ja liksom visst är jag från Finland, fast på svenska. Eller finska också. Men den svensktalande delen. Men vi pratade finska också. Och svenska. Jag gick skolan på svenska. Men pratade finska hemma. Ja, eller min familj pratade också svenska. Ja, du förstår.
Nej, det är faktiskt ganska svårt att förstå, jag inser det, jag var ju förvirrad själv också!
Efter ett tag fick vi barn och aldrig någonsin har det varit så viktigt för mig att jag är finsk. FINSK. Ja, jag kan väldigt bra svenska, det är mitt modersmål, men jag är FINSK.
Men det var väldigt svårt att uppehålla det finska språket eftersom jag var helt omgiven av svensktalande personer. Jag hade stöd från omgivningen och alla tyckte det var bra att jag pratade finska med barnet! Men det är lite som att försöka att välja nyttiga snacks till fredagsmyset, vilket alla runt omkring tycker är bra men fortsätter att äta sina ostbågar, sin lösgodis och chokladglass med marshmallows – det är ganska omotiverande.
Så småningom hade vi nöjet att välkomna barn nummer två till världen och vi den tidpunkten hände något väldigt spännande – vi var plötsligt två personer som förstod och pratade finska med det lilla knytet, jag och barn nummer ett! Och då var det inte så svårt, ensamt och jobbigt att uppehålla det finska språket längre! Barn nummer två lärde sig väldigt snabbt att kvällssagan läses på olika språk av mamma och pappa, och att om man är törstig får man be mamma om ”vettä” och pappa om ”vatten”. Även det äldre barnets språk förstärktes markant eftersom det användes hela tiden!
Jag har alltid varit väldigt språkintresserad och haft lätt för att lära mig språk. Utan någon empirisk fakta att backa upp mitt påstående med, tror jag att det kommer ifrån den saliga blandningen av språk och kultur jag vuxit upp med. Och detta verkar ha överförts till barnen! När jag och det äldsta barnet reste till Paris var han fyra år och snappade otroligt snabbt upp både engelskan och franskan och blandade alla fyra språken hejvilt! Ibland kan han härma finlandssvenska och växla till skånska i nästa mening. Han leker med språken!
Men det är klart att det inte är endast för att barnen ska bli språkgenier som jag väljer att envisas med finskan, det är superviktigt för mig att de har en tydlig koppling till sitt finska arv! Jag tycker det är viktigt med familjen och håller hårt i familjevärderingar och traditioner. Och vi träffar min familj väldigt ofta! Besök av morföräldrar och släkt underlättar inte bara det vardagliga, jag har även tvingat dem att prata finska med barnen just för att de maximalt ska utsättas för språket! Mina föräldrar med sina respektive har väldigt nära relationer till sina barnbarn och jag vill gärna tro att det delvis har att göra med språket, för de har något gemensamt, något speciellt som inte alla har.
Och som för att göra mina försök till att få barnen att prata finska med mig fullkomligt löjliga, får Mumma, Mofi och Tessa alltid svar på klockren finska. Det är nästan så jag tycker mig se min 5-åring vända sig mot mig och le lite snett som bara han kan, för att visa att han vet hur man charmar sina morföräldrar. Men det skvallrar också om omgivningens inverkan på barns inlärning, hur de lär sig om världen och hur viktigt det är att omge sig och sina barn med andra människor. För visst krävs det en hel by för att uppfostra ett barn? Vår by är bara lite utspridd.
JANNICA NIKLASSON
