Artiklar

"Jag är så glad över att ordet sverigefinne finns"

När jag var liten drömde jag om att flytta till Sverige. Under syslöjdstimmen stickade jag blågula strumpor, i Sveriges färger såklart, och ville också bli svensklärare.

När jag som 23-åring packade ihop mina Muminmuggar och alla andra ägodelar och flyttade till Malmö, kändes det superspännande men inte så konstigt, inte för mig själv åtminstone.

Då tänkte jag inte på hur länge jag skulle stanna, utan flyttade permanent för en oklart lång tidsperiod. Till folk som frågade mig brukade jag svara att jag i alla fall skulle lära mig svenska ordentligt innan jag flyttade tillbaka till Finland. Tur det att jag flyttade till Skåne där det inte lär räcka med en livstid för att lära sig ordentligt svenska! Det var flera år då jag grubblade över tanken på om jag kanske skulle flytta tillbaka till Finland. Jag hade mina vänner och vardag i Sverige, men samtidigt hade jag kvar andra vänner, familj och mitt gamla liv i Finland. Livet i Finland levde jag ganska intensivt vid två tillfällen varje år, under sommaren och på jultid för att komma ikapp med det som jag hade missat under resterande år.

Nuförtiden brukar jag säga att jag har två hemländer, Finland och Sverige, men bara en hemstad, Malmö. Det är Malmö jag tänker på när jag längtar hem. Det har jag märkt under det senaste året när jag har bott i Stockholm. Tidigare brukade jag alltid sakna Finland när jag var hemma i Malmö, men nu i Stockholm saknar jag mest till Malmö. Jag saknar de olika varianter av skånska, jag saknar Västra Hamnens solnedgångar över Danmark, jag saknar Möllan, Folkets Park samt Malmös falafel som utan tvivel är Sveriges bästa, jag saknar Malmös cykelbanor och hur allt är (beroende på vindens styrka) bara en cykeltur iväg. Jag saknar mina vänner och kompisar i Malmö lika mycket som jag saknar mina vänner och familj hemma i Finland.

När jag saknar Finland är det dock på ett annat sätt än saknaden av en särskild plats eller en särskild stad. Jag saknar Finland som helhet, som man saknar en upplevelse eller en känsla. Såsom lukten av finsk skog, skidspår, oändliga bastukvällar med vänner, att man kan hoppa mellan flera olika radiokanaler och höra finsk musik, världens bästa godis och det breda utbudet på mataffärerna.

Samtidigt som jag funderade på om jag skulle flytta tillbaka till Finland, har jag börjat fundera mycket kring min identitet. När folk frågar varifrån jag kommer, är jag osäker på om jag ska svara Finland, Malmö eller båda. Ju, jag är finsk och kommer från Finland, men samtidigt är Malmö mitt hem, klart att det då skulle vara logiskt att säga att jag kommer från Malmö? Jag har inte bott i Finland i snart 7 år, så jag upplever att Malmö är ett mycket sannare svar på frågan och ger en betydligt bättre bild på min referensram och världen jag kommer ifrån. Dessutom är jag väldigt stolt över att säga att jag kommer från Malmö när folk frågar det. Jag är finsk, men Sverige är mitt hem och även en stor del av det som jag är idag.

Av den anledningen är jag så glad över att ordet sverigefinne finns. Det finns ingen särskild definition eller krav på att kunna kalla sig sverigefinne eftersom enligt självidentifikationsprincipen är det varje person själv som bestämmer ifall de identifierar sig som sverigefinne.

Mycket pratas om de olika generationerna av sverigefinnar, första, andra och tredje generationens sverigefinnar. Ofta när det pratas om första generationens sverigefinnar tänker man på dem som har flyttat till Sverige på 60-, 70- och 80-tal och som kanske har egna barn eller barnbarn nu, som i sin tur är andra eller tredje generationens sverigefinnar. Jag däremot representerar den nya första generationen av sverigefinnar. Hur jag upplever sverigefinskhet är säkert ganska annorlunda från den sverigefinskheten som upplevdes för 50 år sen. Och även om jag är mycket medveten om att det är upp till var och en att kalla eller inte kalla sig för sverigefinne har jag nog tidigare inte riktigt sett mig själv som sverigefinne. Jag, som kanske många andra också som har flyttat hit från Finland för att plugga, såg mig själv länge mer som en finne som bor i Sverige. Jag har nu under senaste tiden börjat inse att jag också känner mig som sverigefinne. Jag vill stanna i Sverige och leva min vardag här, men jag vill också behålla min finska kultur, identitet och språk. Min kultur, identitet och språk är inte längre enbart finskt, men inte enbart svenskt heller, utan en härlig blandning av båda. Det är vad sverigefinskhet, sverigefinsk identitet och sverigefinsk kultur betyder för mig: en blandning av språk, traditioner, mat, musik och allt annat inom kultur. Att få kombinera olika traditioner under jul och midsommar, att få växla fritt mellan två språk, att vissa dagar enbart lyssna på svensk musik och andra dagar läsa nyheter bara på finska, att spela mölkky med kompisar, att heja på två länder i Eurovision men bara på ett i hockey.

Det är ju det som är så häftigt med sverigefinskhet, att det är så unikt för var och en. Det finns inte bara ett sätt att uppleva eller vara sverigefinne, utan lika många som det finns sverigefinnar. Mångfalden inom sverigefinskheten är det som känns tryggt för mig, att jag får uttrycka min identitet som jag vill och själv bestämma över det. Det som är viktigt med sverigefinskheten är att det inte ska finnas några krav när det kommer till språk eller bakgrund, utan det räcker med att en själv känner sig som sverigefinne. När jag väl insåg att jag också har rätt till sverigefinsk identitet även om jag bara har bott här i 6 år, började saker falla på plats. Jag insåg att jag inte behöver välja mellan Sverige och Finland, utan har accepterat att bägge länderna, språken och kulturerna är viktiga delar av det som jag är idag. Och det har alla sverigefinnar rätt att känna.

ILONA KARPPINEN

 

 

 

Sidan uppdaterad 2022-04-01