Artiklar

"Meänkielin - en mamma som jag kan hålla i handen"

"Jaså ni är från Tornedalsteatern! Varför spelar ni för oss? Vi är ju inte tornedalingar, vi är muoniodalingar."

Det var det första vaktmästaren på skolan i Karesuando sa när han släppte in oss i gympasalen, en morgon när vi skulle börja rigga våran barnteaterföreställning. 

Jag svarade: 
-Ja men vi spelar ju på meänkieli och ni pratar ju meänkieli här.

Det kunde vaktmästaren acceptera som förklaring.

När vi sedan efter föreställningen åkte över till finska sidan för att äta behövde jag inte byta språk, min meänkieli fungerade bra. Jag fick min renskav så som jag önskade och småpratade med kassörskan, mycket sparsamt förstås, som i en film av Kaurusmäki. Fast jag vet inte om den finska kassörskan kallar sitt språk för meänkieli. Kanske en nordfinsk dialekt? Vad vet jag. Och det är väl inte så noga att veta, för vi förstod ju varandra.

Det är enkelt med den språkliga identiteten. Det är inte så mycket att fundera över. Man behärskar språket mer eller mindre beroende på vilka förutsättningar man har haft i livet. Man behöver oftast inte ens veta vad ens eget språk kallas. Huvudsaken att det fungerar att kommunicera med. Språkforskare och lingvister behöver kalla det för något men inte jag och grannen när vi ska prata om hundar och töväder.

Annat är det med den kulturella identiteten. Det måste stötas och blötas. Så är det i alla fall för mig. I början var det lätt. Som barn är man bara. Visst märker man så småningom att en del pratar och är på ett annat sätt, men det är väl inget konstigt med det. Sedan stöter man på någon som tycker att en själv är annorlunda, att man pratar annorlunda och har lite konstiga vanor. Den frågar varifrån man kommer. Det blir jättekonstigt. Speciellt när man inte kommer någonstans ifrån, när man alltid varit där man är. Så stöter man på fler och fler från majoritetssamhället, man hamnar i sammanhang där man inte passar in i normen. Då tvingas man till slut att börja fundera på vem man är, vad ska man ha för epitet egentligen?

I mitt pass står det att jag är svensk och det är jag väl förvisso. Men den epiteten räcker inte alls till för att beskriva min kulturella tillhörighet, varken för mig själv eller någon annan som har ett väldigt stort behov att sätta andra i etniska- och kulturella fack.

Finne blir jag ofta tagen för. Visst är jag finne, i alla fall i mitt DNA. Det kan enkelt bevisas med ett simpelt blodprov. Men kulturellt? Ja förvisso. Jag känner samhörighet med finnarna i finska Tornedalen. Men söder om Kemi älv är jag inte hemma längre. Jag känner mycket  större kulturell samhörighet ned en norsk kvän i Alta än en helsingforsfinne.

Om jag försöker ringa in kärnan i mitt geografiska ”hemområde” där jag känner att jag hör hemma kulturellt. Oj, då blir det lätt! Och det finns ju redan en färdig epitet; tornedaling! Jag är ju dessutom född i Matarengi, Övertorneå, i hjärtat av Tornedalen så det passar ju perfekt! Eller?

För jag har ju fått lära mig att man måste skilja på det geografiska och kulturella Tornedalen. Det geografiska är lätt att förstå, man tittar på kartan, man följer Torneälven från Haparanda till Torneträsk, den dalgången är det geografiska Tornedalen, typ. Det kulturella Tornedalen kan man också hitta på kartan, på ett ungefär, har jag fått lära mig. Man drar en linje runt alla finsk- och meänkieliklingande ortsnamn i Norrbotten och vips! Framför sig har man det kulturella Tornedalen. Voi herratun aika så enkelt!

Men icket! Så enkelt är det inte. För det är nämligen så att många som bor i det så kallade kulturella Tornedalen inte alls känner sig hemma i begreppet tornedaling. Västerut i malmfälten, runt Jukkasjärvi och norr om Vittangi by vill många istället kalla sig för lantalasiet eller kväner. Oj nu blev det krångligt. Det finns alltså folk som jag känner en stark kulturell samhörighet med men som inte vill kalla sig för samma sak som jag. Där fick jag något att tänka på. Nej, tornedaling kanske inte är en så bra epitet ändå?

Så jag har börjat fundera på begreppet tornedaling. Det är ju egentligen en ganska modern benämning som fick sitt fäste när man var nödgad att som liten minoritet inte förväxlas med en annan större minoritet, sverigefinnarna. Jag läser på Svenska Tornedalingars Riksförbunds hemsida att begreppet tornedaling befästes någon gång under 1980-talet eller strax dessförinnan. Det finns alltså ingen riktig historisk tyngd i begreppet. Nästan uteslutande används dessutom det svenska ordet, tornedaling. På vårt eget språk heter det: tornionlaaksolainen. Det känns onekligen märkligt att benämna sig och sitt folk på ett annat folks språk. Begreppet inkluderar heller inte de från finska Tornedalen. Det är få som kallar sig så öster om gränsälvarna, om ens någon.

De andra begreppen, kan de vara något för mig? Kvän till exempel? Visst jag skulle kunna kvala in på den benämningen på samma grunder som andra som väljer att kalla sig så. Mina rötter i Tornedalen sträcker sig till tiden långt innan staten Sverige ens var påtänkt. Mina förföräldrar i Tornedalen talade någon form av protomeänkieli och de flesta hade sitt ursprung i någon av de stora birkarlsfamiljerna, som enligt en del tros vara ättlingar till kvänerna. Under århundradenas gång har visserligen min blodslinje fyllts på med skvättar från bruksarbetare från Mellaneuropa, finnar från Bottenvikskusten, nybyggare från Överkalixtrakten och samiska ingiften. Ungefär som det nog ser ut för det stora flertalet av oss med djupa rötter här i östra- och norra Norrbotten. Visst finns det en diger historisk tyngd i epiteten kvän. Men den kulturella samhörigheten försvinner in i historiens dunkel. Jag vet nästan inget om folkgruppen kväner som omnämns bland annat i den norska köpmannen Ottars reseskildringar från Nordkalotten på 800-talet. Hur levde de, vad trodde de på, vad sjöng de för sånger? Kallade de sig ens själva för kväner eller var det någon utifrån som hittade på det? Nej tyvärr, det blir nog svårt för mig att bygga en kulturell identitet på de grunderna.

Lantalainen då? Ja men kanske. Lanta betyder gödsel på meänkieli. Lantalaiset skulle då bli gödselfolket. Inte så smickrade kan tyckas. Inte nu nej, i detta urbana samhälle som helt håller på att tappa kontakten med moder jord. För varenda kotte som har den mista lilla hum om jordbruk vet att utan gödsel gror inga grödor och då blir det heller ingen mat på bordet. När jag var liten fick jag lära mig att ”gödsel luktar pengar”. Det finns historisk tyngd i epiteten lantalainen och den finns nära inpå i tid. För mindre än hundra år sedan var nästan alla mina släktingar i Tornedalen bönder. De levde på småskaligt jordbruk, de jagade, fiskade och en del hade några renar. Deras sånger, mytologi och språk lever kvar än idag. Benämningen används även i norra Finland. Dessutom är det på vårat eget språk. Perfekt! Men, men. Ja det finns ett men. Ingen i min familj har någonsin kallat sig själv för det. Inte ens mina mor- eller farföräldrar. Jag har aldrig hört någon i mellersta Tornedalen kalla sig så. Det är kanske längre norrut, där det har funnits en större samisk befolkning, där man har haft ett behov av att skilja på nomadiserande samer och bofasta jordbrukare, som benämningen lantalainen kommer till sin rätt. Nej, jag är nog inte riktigt hemma i den epiteten heller.

Nåväl, det är kanske inte så noga med det där. Man måste inte kalla sig för något alls. Men jag är glad för alla som är trygga i sin epitet. Grattis! Och det var en glädjande nyhet att Svenska Tornedalingars Riksförbund är på gång med ett namnbyte, för att inkludera fler. Lycka till!

Men som sagt. Jag talar ju meänkieli, mitt modersmål. Man kan säga att meänkielin är som en mamma som jag kan hålla i handen när jag irrar runt den snåriga identitetsskogen. Jag kan emellanåt vila i hennes trygga famn och bara vara den jag är. Jag vet att alla inte har med sig språket hemifrån och att språket då ibland kan kännas exkluderande i vissa sammanhang. Så är det nog. Men det kan också vara så här: Språket i sig välkomnar alla, det är en dörr och en trasmatta in i den egna kulturen. Man kan börja med några få ord, kraftord är bra. Lära sig sånger och ramsor. Eller lära sig vad namnen på bergen, myrarna och sjöarna betyder. Jag tror det är sådant som sammankopplar oss med varandra och med de som gick här före oss, oavsett vad de valde att kalla sig.  

Anton Hennix Raukola

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2022-04-01