Åter begravda - Akamella ödekyrkogård fylld av liv
Tjugotre askar av björknäver, identiska i storlek med varsitt kranium på insidan. Kvarlevorna efter de människokroppar som för 146 år sedan fått sin vila rubbad sänktes den 18 augusti 2024 ner i jorden på Akamella ödekyrkogård. 250 personer samlades för att bevittna återbegravningen och se näveraskarna med sitt dyrbara innehåll återföras till en markbädd smyckad med rönnbär och kvistar. Ögonblicket då askarna nådde jord omgavs av en vördnadsfull tystnad. Endast den lätta vindens sus varslade om andetag bland de mestadels barrklädda kvistarna. Linnéa Kero, boende i Boden, var där och berättar:
– Det var så starkt också att bilkortegen fick vara som den var med ungdomarnas pickuper, så som det är här. Nästa generation var där och ställde till rätta. Det kändes verkligen värdigt.
Ceremonin innehöll musik framförd av Ann-Christine Ojanlatva, Pia Maria Nutti Holmgren, Berith Roth och Emma Kiviniemi, tal och psalmer samt sånger på meänkieli, nordsamiska och svenska. Efter ceremonin hölls en minnesstund i finska Muonios församlingshem. Ritvaelsa Seppälä, stiftsadjunkt Luleå stift, nämner också hur fint det var att se ungdomarnas medverkan i ceremonin och att det var överväldigande att se en så stor skara människor på en så svåråtkomlig plats som Akamella ödekyrkogård. Seppälä berättar:
– Jag är glad över samarbetet mellan minoriteterna, STR-T och Muonio sameby och samarbetet mellan Svenska kyrkan och kyrkan i Finland. Hon fortsätter:
– Det lokala engagemanget har varit över förväntan, busstransport, hästskjuts och servering i Akamella blev så bra. Räddningstjänstens och Röda Korsets närvaro på platsen gav trygghet. Jag är tacksam för arbetet som alla frivilliga bidrog med, utan dem hade det inte varit genomförbart.
Akamella ödekyrkogård är belägen norr om polcirkeln i Pajala kommuns nordligaste by Muodoslompolo. År 2024 finns omkring 70 åretruntboende i byn som är placerad 110 km från centralorten Pajala. Byn välkomnade flera hundra personer till ceremonin som arrangerades i samarbete mellan Svenska tornedalingars riksförbund (STR-T), Muonio sambeby och svenska kyrkan. Förarbetet inför återtagandet av kvarlevorna leddes i samarbete med ovannämnda tillsammans med samemuseet Siida, Sametinget och Länsstyrelsen i Norrbotten. I samband med ceremonin hade Terje Raattamaa, vice ordförande för STR-T, till uppgift att sänka ner några av näveraskarna i jorden. Han berättar om känslan under och efter detta:
– Mahottoman hyvin, det kändes väldigt bra! Men det kändes också konstigt att man ska behöva göra sånt här, sänka ner någons kvarlevor efter att en grav blivit skändad på det sättet. Men, nu är cirkeln sluten och de har fått komma tillbaka till sina gravar. Terje Raattamaa är på väg till Norge efter begravningsceremonin och han tillägger:
– Det viktigaste jag tar med mig är det goda samarbetet, alla som tackat för ett så fint arrangemang och det jag också noterade från kyrkorådet om att ceremonier som denna skapar en möjlighet till gemenskap mellan minoriteterna. Det kanske kan läka lite av den polarisering som statens beslut, och renmarksutredningens förfarande, skapat.
Eva Kvist, verksamhetsledare för STR-T, kommenterar att ceremonin och återbegravningen innebär ett betydelsefullt kapitel i den gemensamma historieboken. Hon uttrycker:
– De individer som blivit utsatta, deras efterlevande och de folkgrupper som individerna tillhört, äntligen får de ett offentligt erkännande att de kränkningar och övergrepp de utsatts för är fel. Det är ett erkännande att de rasbiologiska forskningarna och det synsätt man hade på människovärdet inte hör hemma i den värld vi lever i.
250 personer följde återföringen på plats och för en stund ökade antalet personer i byn med flera hundra procent. Linnéa Kero avslutar:
– Vi stod verkligen så, sida vid sida. Tornedalsdräkten bredvid kolten, kvänkepsen bak och fram bredvid det gråskimrande håret, huvtröjan brevid biskopskorset. Alla för dessa 23 människors skull. Det var starkt.
LINNEA HUHTA
