Nya rapporter om minoritetspolitikens utveckling 2022
Idag lämnar uppföljningsmyndigheterna Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget in sin uppföljningsrapport till regeringen om minoritetspolitikens utveckling under 2022. I årets rapport är kommuner och regioners arbete i fokus. Minoritet.se ställde några frågor till enhetscheferna på uppföljningsmyndigheterna.
Hur ser situationen ut för den nationella minoritetspolitiken?
–I årets uppföljning tittar vi särskilt på utvecklingen mellan 2019 och 2022, och framför allt på kommuner och regioners arbete. Vi konstaterar att trots att mycket positivt sker, så har inte utvecklingen gått framåt nämnvärt inom något av de tre delområden som politiken omfattar, utifrån de indikatorer som vi följer.
På flera områden ser vi att utvecklingen planar ut. Det gäller till exempel andelen kommuner och regioner som har antagit mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet, som är ett lagkrav sedan 2019. Andelen har ökat för varje år, men ökningen har de senaste åren nästan stannat av. Det finns en grupp kommuner och regioner som är särskilt svåra att nå. Det handlar framför allt om kommuner och regioner som inte ingår i något förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska, säger Malin Langenfors, enhetschef för enheten för nationella minoriteter på Länsstyrelsen i Stockholms län.
Går utvecklingen åt rätt håll?
–Regeringen lanserade en förstärkning av minoritetspolitiken för 2022–2024 som har inneburit flera viktiga satsningar, bland annat på att etablera språkcentrum för de nationella minoritetsspråken.
Förstärkningen har också gett uppföljningsmyndigheterna möjlighet att inleda tre långsiktiga utvecklingsprojekt som ska svara mot behoven hos kommuner, regioner och myndigheter och ge dem stärkta möjligheter att nå minoritetspolitikens mål. Det handlar om ett ökat stöd till länsstyrelserna i deras regionala minoritetspolitiska uppdrag, samt två projekt med fokus på inflytande och delaktighet respektive diskriminering och utsatthet där vi utifrån minoriteternas och övriga aktörers behov och utmaningar utvecklar vårt stöd till kommuner, regioner och myndigheter.
Vi har också kunnat lansera en webbutbildning för att fler ska få grundläggande kunskaper om de nationella minoriteternas rättigheter, och tagit fram ett metodstöd för kommuner och regioner i deras arbete med att ta fram mål och riktlinjer. Vi förväntar oss att kunna se effekterna av dessa satsningar på lite längre sikt, säger Malin Langenfors
Vilka fortsatta utmaningar står minoritetspolitiken inför?
–En del handlar om att vi behöver hitta nya sätt att nå de kommuner och regioner utanför förvaltningsområdena, som inte riktigt kommit i gång med sitt minoritetspolitiska arbete.
En mer övergripande utmaning handlar om att minoritetspolitiken präglas av kortsiktighet i styrningen, både vad gäller uppdrag och finansiering. Långsiktighet och förutsägbarhet är viktiga faktorer för att myndigheter och andra aktörer ska kunna planera sitt arbete på bästa sätt.
Sedan ser vi också att det kan krävas ytterligare verktyg för att minoritetslagen ska kunna få ett större genomslag. Vi föreslår bland annat att regeringen ska utreda möjligheten att införa tillsyn kopplat till delar av lagen, exempelvis kravet på att nationella minoriteter ska ges möjlighet till inflytande eller kravet att kommuner och regioner ska anta mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet, säger Ellen Omma, enhetschef för det minoritetspolitiska uppdraget på Sametinget.
Inför årets rapport har uppföljningsmyndigheterna tagit fram en utvecklad uppföljningsmodell som i större utsträckning hämtar in underlag från andra myndigheter och aktörer, för att minska mängden uppgifter direkt från kommuner och regioner. Detta minskar bördan för kommuner och regioner och underlaget blir mer tillförlitligt då det täcker flera aktörer. Målet med den utvecklade uppföljningsmodellen är att ge regeringen ett mer användbart underlag för analys av politikens utveckling och av vilka åtgärder som behöver vidtas.
KARIN SKOGLUND
