Artiklar

Susanne fick "drömjobbet" på Nordkalottbiblioteket

Som liten fick Susanne Redebo aldrig lära sig meänkieli trots att det talades i hemmet. I vuxen ålder har hon tagit tillbaka språket. Nu jobbar hon med att bygga upp ett resursbibliotek som ska göra meänkieli och tornedalsk kultur mer synliga, oavsett var i landet man bor.

 

Enligt bibliotekslagen ska svenska bibliotek ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna. En del i det är att erbjuda litteratur och andra medier på minoritetsspråken.

Susanne Redebo, som själv har tornedalska rötter, har under många år jobbat som journalist – inte minst med frilansartiklar om de nationella minoriteterna. Nu har hon anställts som medieutvecklare på Nordkalottbiblioteket i Övertorneå. Där ska hon, tillsammans med fyra kollegor, skapa ett resursbibliotek som samlar litteratur, medier och annat material som rör meänkieli och kulturen.
-  Resursbiblioteket består av en webbsida, men också av ett ”fysiskt vardagsrum” på Nordkalottbiblioteket där vi kommer att anordna aktiviteter kopplade till språket och kulturen. Där kommer vi också att producera filmat utbildningsmaterial och metoder som vi vill sprida utanför Övertorneå, säger Susanne Redebo.

Syftet är att fungera som stöd för kommunala bibliotek runtom i landet, synliggöra språket, inspirera och hjälpa enskilda användare samt stötta lärare, barn och ungdomar i sitt lärande.

Uppdraget utgår från regeringsuppdraget som Kungliga biblioteket fått och som innebär att alla Sveriges nationella minoriteter ska få varsitt resursbibliotek. Insatsen ska bidra till att svenska nationella minoritetsspråk lever vidare.

Susanne Redebo växte upp i Övertorneå, tillsammans med två systrar och föräldrar som båda talade meänkieli. Men i likhet med många andra som växte upp på 60- och 70-talen fick inte Susanne och hennes systrar lära sig språket.
– Mamma och pappa pratade meänkieli hemma vid köksbordet och när vi ungar inte skulle förstå. Det tror jag att många kan känna igen sig i. Föräldrarna bytte till svenska när de pratade med barnen, säger Susanne.

Hon förklarar att de inte värderade språket. Det var inget att lära sig. Den svenska assimileringspolitiken under första halvan av 1900-talet satt djupt.
– Det var den tidens anda. Det var svenska som gällde i skolorna och på 70-talet trodde man dessutom att barnen skulle bli halvspråkiga och inte tvåspråkiga, säger Susanne.

Numera vet man att det är tvärtom. Forskning har visat att språken gynnar varandra, att man har lättare att ta till sig fler språk om man redan kan ett.
– För mig var det jättenaturligt att man inte förstod vad folk sa, men nu är jag orolig att språket ska hinna dö ut. Det är bråttom om vi ska lyckas rädda det.

Som ung flyttade Susanne från Tornedalen och bosatte sig efter några år i Stockholm i sörmländska Mariefred – en timmes bilresa väster om Stockholm. Men det var först för tio år sedan som intresset för meänkieli kom.

Parallellt med jobbet som journalist började Susanne engagera sig i föreningen Tornedalingar i Stockholm – en lokalförening till Svenska tornedalingars riksförbund. Där har hon sedan dess jobbat med hemsidan och varit redaktör för medlemsbladet.

Behovet att återta språket och kulturen kom till henne i samband med att hennes pappa blev sjuk.
– Det finns en tydlig koppling. Jag fick en stark känsla av att jag höll på att förlora mina rötter. Jag började jobba med Tornedalingar i Stockholm och det var där det började, intresset för kulturen.

Susanne gick två kurser i meänkieli på Umeå universitet och märkte till sin förvåning att hon hade nytta av att språket talats i hemmet.
– Jag upptäckte att det var jättemycket som satt kvar latent. Jag har ju haft det som en ljudkuliss under uppväxten, så jag är bra på uttalet men jag förstår inte alltid vad jag säger. Jag har inte tillräckligt stort ordförråd än. Det är också ett ganska svårt språk med många kasus, precis som i finskan.

När annonsen om jobbet på Nordkalottbiblioteket dök upp var det en självklarhet för Susanne att söka – trots att det innebar en hundra mil lång flytt, åtminstone på deltid.
– Jag har ändå åkt fram tillbaka under många år eftersom jag har min mamma där uppe. Så det känns inte jobbigt.

Susanne beskriver sitt nya uppdrag som ett drömjobb.
– Jag får ihop hela mitt liv i det här jobbet. Alla år som journalist och hela intresset för kulturen. Det är en häftig kombination. Jag känner att jag har landat. Det är här jag ska vara. Vi jobbar mot folk som är som jag, som vill kunna språket men inte kan. Den driften förstår jag eftersom jag har den själv.

En webbsida är nu under uppbyggnad. Där ska allt samlas. Inte bara litteraturlistor utan även tips på kultur, musik, barnprogram från till exempel Utbildningsradion (UR).
– Fokus ligger på barn och unga eftersom de är extra viktiga för att språket ska överleva. Men vi vänder oss även till ”fritidstalare”, studenter, lärare. Folk som vill lära sig, säger Susanne.

Vilka blir dina arbetsuppgifter?

– Min uppgift är att fånga upp vilket stöd som användarna vill ha, reka vad som finns och sammanställa. Inte bara böcker på meänkieli utan även om kulturen, samt romaner och berättelser som utspelar sig i Tornedalen. Språket och kulturen hänger starkt ihop. Jag ska tillsammans med kollegor också presentera metoder för lärande.

Hur ser behovet ut?

– Jag tror att behovet är stort. Vår utmaning blir att tala om att vi finns och fråga vad biblioteken behöver för att synliggöra språket. Jag har nyss börjat jobba, men jag vet redan nu att det inte finns speciellt mycket litteratur, eftersom det har varit ett talspråk. Först på 80-talet skrevs de första böckerna. Därför måste vi jobba på flera olika sätt.

Hur viktigt är det med ett resursbibliotek?

– Jag tror att det är jätteviktigt. Handlar inte bara om litteratur. Kan vara en filmvisning eller en föreläsning. Musikkväll eller sagostund för barn där man blandar in ord på meänkieli.  Där man kan bli uppmuntrad och ta till sig språket. En positiv bieffekt skulle kunna vara att mer kultur/litteratur skapas på sikt, avslutar Susanne Redebo.

FRIDA STRAND

Sidan uppdaterad 2022-04-08