Vilka är de resande eller resandefolket?
De resande är så att säga Sveriges inhemska romska grupp, då de både är den största och äldsta romska gruppen i landet.
Förfäderna till dagens resande kan följas i skriftliga källor tillbaka till åtminstone 1600-talet och lika länge har de varit en del av det svenska samhället. De resandes varietet av romani, svensk romani, och kultur särpräglats efter att gruppen levt i en svensk kontext sedan århundraden.
Ofta använder politiker och tjänstemän begreppen romer och resande parvis, vilket blir som att man talar om två skilda grupper på en och samma gång. I vårt grannland Norge är de resande förvisso en egen minoriteten, men så är det inte i Sverige — här har vi en minoritet som inrymmer alla romska grupper. Varför man mellan resande och alla andra romska grupper, åtminstone retoriskt, är delvis för att många resande inte vill kallas romer. Låter det motsägelsefullt?
När våra fem nationella minoriteter erkändes så fick en av dem bära namnet romer. Rom betyder ”romsk man” eller ”make” på romani och i vissa östeuropeiska varieteter av romani kan det också vara en gruppbeteckning — men inte i Västeuropa. På tyska talar man om Sinti und Roma. Engelskans Romani people är en direkt översättning av romani chibs romane manuscha, som på svenska blir romanifolk. Så heter också den norska minoriteten som uteslutande består av resandegruppen.
I början av 1800-talet levde romanifolk över hela den Skandinaviska halvön. Det hade de gjort sedan åtminstone ett par århundraden. Många av dem hade släktband till varandra eftersom man oftast fann sin partner inom gruppen. Nutida DNA-forskning visar att dagens svenska och norska resande liksom finska romer härstammar från samma ”tattare”, ”zigenare” och ”skojare” som förevigades i skrivna källor på 1600- och 1700-talet. I ett större perspektiv är de nära besläktade till västeuropeiska grupper som romanichal och sinti.
De skandinaviska romanivarieteterna skiljer sig åt i olika utsträckning. Svensk och norsk romani skiljer sig som svenskan och norskan, och har båda har kommit att följa deras respektive grammatik och uttal. Den finska romanin har istället närmat kommit att mer följa finskans uttal och grammatik.
Gamla tiders romanifolk omnämns ofta i skriftliga källor som vandringsfolk, krämarefolk och häktmakarfolk. Forskare har argumenterat för att man använde sådana anonyma begrepp för att slippa följa de samtida drakoniska lagar som riktades mot romanifolk. Exempel på sådana anonyma epitet är resande eller resandefolk.
Fram till 1900-talet var ”tattare” och ”zigenare” i svenskan synonyma begrepp och användes växelvis för landets romanifolk, de resande. I slutet av 1800-talet invandrade några romska familjer från Östeuropa till Sverige, vilket ledde till att begreppen fick med olika innebörd. De nyinvandrade valakiska romerna fick vara ”zigenare” och de resande ”tattare”. Under hela 1900-talet behandlades ”tattare” och ”zigenare” juridiskt och politiskt som skilda folkgrupper. Genom minoritetserkännandet blev de genom ett politiskt beslut en minoritet, men retoriskt fortsatte man skilja på romer och resande.
Före 1800-talet var majoriteten av de resande soldater i den svenska armén. Många var också borgare med rätt att bedriva handel. Majoriteten av den svenska befolkningen var knutna till jordbruket och hade sällan möjlighet att lämna sina gårdar. De resande försörjde sig i hög grad på kringresande handel. Varor som glas, porslin, metall, kryddor och tobak såldes. Det var sådant som bönderna inte själva kunde tillverka eller odla, men som levererades till deras dörr. De resande reste som regel familjevis och förde med sig berättelser, nyheter och skvaller. De sjöng visor och spelade musik. Barnen lekte med böndernas barn under tiden föräldrarna gjorde affärer och umgicks.
På 1820-talet förbjöds den för resande viktiga kringresande glashandeln och många resande sadlade om till yrken som kunde bedrivas mer regionalt. De resor man gjorde blev betydligt kortare än förut. I det förindustriella Sverige hade de resande en viktig samhällsfunktion genom sin försörjning. Inte minst som hingstkastrerare och djurläkare. De resandes näringar förändrades successivt till att omfatta lumpsamling, som sedan övergick till skrothandel. Hästhandeln övergick till handel med fordon.
Innan stormarknadernas framväxt på 1900-talet var många resande gårdfarihandlare. De var ett välkommet inslag i landsbygdsbefolkningens vardag. Historiskt hade man handelsrutter som följdes i flera generationer var man väl bekant dit man kom. Relationerna med bondebefolkningen var ofta bättre än man kan tro. Något som visar detta var att de resande inte bodde i tält och vagnar som romanifolk gjorde i många andra länder. Istället fick de logi dit de kom med sina varor. På sommaren kunde man bädda ner sig i höet på logen och på vintern fick man bädda i bakstugor som värmdes av en stor bakugn. Men de resandes försörjning och livsstil förändrades givetvis i takt med det övriga samhället.
I Thom Lundbergs roman ”För vad sorg och smärta” vävs historiska fakta in i en fiktiv berättelse som beskriver hur 1950-talets samhällsutveckling påverkar en resandefamiljs liv och försörjning. Även konsekvenserna av 1900-talets rasbiologi får utrymme i romanen. På 1940-talet registrerades cirka 8 000 personer i en nationellt genomförd ”tattarinventering”. De resande drabbades hårt av tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn, vilket kunde göras till följd av att rasbiologer kategoriserat de resande som asociala människor av ”blandras”. Något som de inte tyckte borde finnas. Många resande, men långtifrån alla, valde att dölja sin identitet. Ibland till och med för sina egna barn. Många slutade leva efter sin kultur och sina traditioner. Många undvek eller upphörde att tala romani. Ibland lärde man inte ens ut språket till sina barn. Därför är den svenska romanin idag hotat och i starkt behov av revitaliseringsåtgärder.
I dag lever många tusen människor med resandebakgrund i Sverige. Många lever öppet med sin identitet medan andra som konsekvens av 1900-talets assimileringspolitik döljer den. Dagligen upptäcker människor genom släktforskning och DNA-test att de har resandebakgrund. För dem spelar organisationer en viktig roll. Du träffar säkert på resande lite överallt i samhället, utan att veta om det — de är nämligen sedan länge en väl integrerad del av det svenska samhället.
JON PETTERSSON
