Kyrkan viktig aktör för meänkieli

På Laestadiusvägen 38 i Pajala ligger Pajala församlings expedition, där har församlingspedagogen Berit Kero Jakobsson sin arbetsplats. Från sitt fönster ser hon Lars Levi Laestadius hem och prästgård, som numera är museum. Vintern har kommit på allvar i Pajala och träden är tyngda av snön.

I Tornedalen har samiska och meänkieli, ibland kallad tornedalsfinska, talats längre än svenska. I församlingen är folk ofta tvåspråkiga: svenska/meänkieli eller svenska/finska.
– Vi försöker lyfta meänkieli för att stärka identiteten, särskilt när det gäller barn och ungdomar. Som exempelvis i en konfirmandlektion då vi talar om rötter, identitet i Tornedalen och lyfter fram språket i vår kultur. Det är grunden för så mycket annat, understryker Berit Kero Jakobsson.

I konfirmandundervisningen kan det handla om bygdens historia och kopplingen till språk, en sång på meänkieli eller något annat. När de gör värdeövningar med konfirmanderna märker de att många fler förstår och använder språket.
– Det har att göra med att en del föräldrar använder sig av meänkieli mer medvetet idag. De får också höra meänkieli gratis till vardags när de går till affären och byn.

Under flera år har församlingen samarbetat med Övertorneå församling i Bibeläventyret. Det är Bibelns berättelse på både svenska och meänkieli för årskurs fyra och fem. Förutom att matcha grundskolans läroplan är syftet att väcka nyfikenhet och lust för minoritetsspråket.
– Bibeläventyret innehåller mycket teater och rekvisita. Det är helt tvåspråkigt och har en dialog med en svensktalande och en meänkielitalande, för att de som inte kan meänkieli ska kunna följa med. Sedan några år har vi sommartid också ett flerspråkigt juniorläger tillsammans.

Nycklarna till den unga generationen är att aldrig segregera språk och revitalisering, - det vill säga att återerövra språk - från kyrkans grundläggande uppgifter. De måste alltid integreras. För när vi lyfter människors språk, så lyfter vi samtidigt människan, menar Stefan Aro, präst i grannförsamlingen i Övertorneå.

För den som vill höra sitt minoritetsspråk i gudstjänsten, erbjuder församlingarna i Pajala och Övertorneå flerspråkiga gudstjänster under terminerna. Det egna språkets – hjärtats språk – betydelse är tydlig i gudstjänstlivet, säger Stefan Aro.
– När väl några översatta psalmer används i begravningen eller gudstjänsten, eller solisten sjunger på meänkieli, går det rakt in i människors hjärtan.

De flesta av församlingens personal kan meänkieli. Prästerna är tvåspråkiga.
– Det är naturligt i möten med människor, som i sorgesamtal, att gå över till meänkieli eller finska. Vissa uttryck i meänkieli har naturligt en annan tyngd. Det är det vi talar till vardags och i kafferummet växlar vi språk hela tiden. Det är bara roligt! tycker Berit Kero Jakobsson.

De äldre generationerna har varit mer negativa till språket och det har funnits en nedvärderande bild av det egna språket,menar Berit Kero Jakobsson.
–Jag möter ibland den här nedgörande självbilden. Om frissan kommer från Luleå så måste hon nog vara litet bättre än de vi har här, kan det heta … Men idag märker jag en positiv förändring i attityden till att tala meänkieli.

Kyrkans roll i återerövrandet av meänkieli är stor, tycker Stefan Aro. Inte minst gäller det i glesbygderna i Tornedalen.
– Ja, i vissa fall går vi i bräschen. Kanske skulle vi kunna tillsammans med kommunerna erbjuda fortbildning i arbetet med att standardisera och revitalisera meänkieli, funderar han.

Roland Asplund