Sanni Korpelainen har flera strängar på sin harpa
Harpisten Sanni Korpelainen, aktuell med sina bidrag till musiken i filmen Stormskärs Maja, ger en annan bild av harpan än den sedvanliga. Det är inte bara Ravel och Debussy som lyfter instrumentet, utan det passar för allt från Disneyklassiker till hårdrock, menar hon.
Själv upptäckte hon harpan efter att ha spelat den finska kantelen.
– Första gången jag såg en harpa var i Teletubbies i tv:n, minns Sanni Korpelainen.
Men klangen var bekant redan då.
– Min mamma tog mig till en bebisbalettgrupp där det dansades till musik där harpan spelar en stor roll, som den brukar i balettmusiken.
Sedan introducerades Finlands nationalinstrument, den femsträngade kantelen. Efter att ha bekantat sig med den kändes det naturligt att byta till harpa – och det gick fort: som 14-åring blev Sanni Korpelainen harpist vid stadsorkestern i sin födelseort Hyvinge nära Helsingfors.
– Där fick man växa upp snabbt. Men det som är fint i den finska traditionen av klassisk musik är att det finns utrymme för unga musiker. Det, för sin del, beror på hela utbildningssystemet där man börjar med professionell skolning mycket tidigare än i Sverige.
Sannis föräldrar, en läkare och matematiklärare, är inte professionella musiker. Däremot tillhör Korpelainen finsk-karelska folksångarnas släkt.
Den mest berömda sångaren i släkten är Mateli Kuivalatar (1771-1846) från Ilomantsi i Norra Karelen, som Elias Lönnrot träffade på sin insamlingsfärd på 1830-talet och som förmodas ha haft ett stort inflytande för Kanteletar och Finlands nationalepos Kalevala.
I Sannis lägenhet står två instrument: den stora amerikanska pedalharpan med vackra dekorationer i instrumentkroppen, och en mindre italiensk som hon började med som 7-åring.
Men harpisterna är inte, som vissa andra musiker, beroende av just sitt instrument.
– Jag kan spela vilken harpa som helst – en tvättmaskin om jag blir tvungen! Det mest udda var nog ett sovjetiskt, förmodligen hemmabyggt instrument. Och i en tysk radiosändning fick jag spela på en harpa som knasade, berättar hon.
Harpa inget för den utan tålamod, menar Sanni Korpelainen.
– Man får lätt valkar och blåsor i fingrarna. Sex timmar är maximum som jag tål att spela per dag. Någon av den stora harpans 47 strängar går av minst en gång i veckan.
– Inte att tala om att transportera det stora orkesterinstrumentet pedalharpan som väger 40 kilo, vilket måste göras med hjälp av en aluminiumskrinda.
Det som fängslar henne är harpans mångsidighet.
– Till skillnad från vad man tror finns det väldigt många olika typer av harpor. Man kan även ha den i mindre form i famnen. Man kan sjunga med den. Själv uppträder jag på bröllop och begravningar, eller modevisningar och operaföreställningar.
Just nu håller Sanni Korpelainen på att slutföra sina magisterstudier vid Sibeliusakademin i Helsingfors, med orkesterharpistens uppträdande som tema för sitt examensarbete. Hon har även tagit fördjupningsstudier vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet.
Det var dock kärleken som förde Sanni från Finland till Göteborg för två år sedan. Hennes pojkvän Samuel Nilsson, som hon träffade via Tinder, är sångare i hårdrocksbandet Velveteen Queen , och paret är numera bosatt på Västkusten.
– Jag är här för att stanna, säger Sanni, som tycker att den finsktalande gemenskapen som hon mött i olika Facebookgrupper har varit mycket hjälpsam och välkomnande.
– Jag ser sverigefinnar som väldigt modiga, med tanke på hur de har bytt land och kultur, anpassat sig och skaffat sig en plats i det nya samhället.
Även om det finns tätt om stränginstrumentalister i Sannis omgivning – hennes syster spelar harpa och kusinen kantele – är harpa ett ovanligt instrument i hela Norden.
– I Finland finns fortfarande många hobbyharpister, men så är det inte i övriga Norden. Kanske är det tack vare kanteletraditionen och föreningslivet kring harpa.
Därför åker Sanni som frilansmusiker runt i Norden flitigt. Ibland kan giget komma med mycket kort varsel: ett samtal på morgonen, konsert i ett annat land på kvällen.
I framtiden ser Sanni fram emot att utvidga sin genrerepertoar. Hennes stora förkärlek är elharpan, som är ett ganska nytt instrument, introducerat först i början av 1990-talet – till skillnad från den klassiska harpan som är lika gammal som pilbågen.
– Min dröm är att göra en skiva med elharpa. Jag skulle gärna se att någon gör en konsert för det instrumentet. Harpa med eko, choruseffekter och wah-wah, varför inte? föreslår hon.
MAARIT JAAKKOLA
