"Det har blivit många fler selfies och autografer på sistone"

“Det har blivit många fler selfies och autografer på sistone", konstaterar skådespelaren Anna Åsdell.

Anna Åsdell spelar Maggan, i julkalendern Snödrömmar, som i vild förtvivlan försöker driva en skidort utan snö. En snölös situation som väl påminner om vintern 2024 i de sydligare delarna av Norrbotten, som så gott som helt och hållet saknade snö fram till den 18 december. Minoritet.se ringer upp Anna som svarar från Kiruna mellan föreställningarna med Guh lejmeh sámieh/ När vi var samer.

Julkalendern Snödrömmar slog tittarrekord med första avsnittet. Det sågs av nästan en miljon människor. Sedan dess har 39-åriga Anna Åsdell från Lycksele, och deltidsboende i Skellefteå respektive Gällivare, fått skriva autografer på mataffären och på sönernas skola. Hon är sedan tidigare ett välkänt ansikte på den tornedalska, samiska, norrbottniska och västerbottniska teaterscenen men med julkalendern följde ett annat sorts genomslag.

– Jag har fått så mycket fina kommentarer och hälsningar och folk ger så mycket kärlek. Det är superkul att det sydsamiska språket får vara normen.

Tjidtjie, jyöne och andra familjetitlar förekommer oöversatt i serien, men snabbt förstår tittaren vad orden betyder när de gestaltas i sitt sammanhang. Annas rollfigur Maggan är tjidtjie till barnen Ristin och Aila som spelas av Ellá Márge Nutti respektive Hedvig Åhrén. Hon spelar även mot bland andra Christine Meltzer, Ola Sarri och Shirley Clamp. Maggans bror som då är jyöne till Ristin och Aila spelas av Pávva Pittja.

– Orden används inte för att lära ut, utan för att de pratar så i familjen. De pratar delvis sydsamiska och svenska vilket är det starka, naturliga och fantastiska i den här sydsamiska familjen.

Inte att underskatta betydelsen av igenkänning heller. Anna berättar att hon kollar på julkalendern tillsammans med sina söner som är 6 respektive 8 år.

– Pojkarna tycker julkalendern är jättekul och spännande, och jag märkte att de sken upp när Aila och Ristin kallade Maggan för tjidtjie och sin mormor för aahka. Och när det var avsnitten där Aila och Ristin sjunger en sydsamisk vaggvisa så hajade de verkligen till! Den vaggvisa de hört hemma hördes i tv-rutan. Det blev så stark igenkänning för dem, och reagerar mina barn på det så är det säkert många fler sydsamiska barn som gör det också.

Alla avsnitt är nu sända och en konstaterad tittarsuccé föreligger. Varje avsnitt har fått närmare en miljon visningar. De visningar som räknats är antal streams via svtplay och tittarsiffror via linjär TV. Det har också varit möjligt att se julkalendern helt på sydsamiska från den första december i år, då en dubbad variant gått att följa paralellt. 

– Våra historier är spännande och bra. De är viktiga att berätta också och det finns ett värde för oss själva men också för alla, även för majoritetsbefolkningen. Jag tycker det är kul att de får upp ögonen för berättelsen och att det inte är det där exotiska inslaget som kan förekomma utan det är för att det är en spännande historia som berättas genom julkalendern.

Årets julkalender, såsom fler av de föregående julkalendrarna på senare tid, har delvis spelats in i Norrbotten. Snödrömmar filmades i Kåbdalis i Jokkmokks kommun samt i Älvsbyn där kommunhuset döpts om till Lill-Uman. Några av inspelningsdagarna spenderades också i en studio i Stockholm - det har trots allt skapats en parallell värld där Saajvoe folket bor.

Anna är själv på andra upptåg, sedan den tidiga hösten har hon spelat i Västerbottensteaterns adaption av Mats Jonssons serieroman Guh lejmeh sámieh vilket inneburit en tillfällig flytt till Skellefteå för Anna och hennes söner. Sambon Jon pendlar mellan familjen i Västerbotten och deras egentliga hemstad Gällivare. Anna vittnar om fullt ös, speciellt i och med de sista föreställningarna innan det stundande juluppehållet. Guh lejmeh sámieh har visat sig vara en publikfavorit, en teaterföreställning som väcker minnen men också ställer frågor.

– Den har landat så fint hos publiken! Många säger spontant att föreställningen borde ses av fler, i skolorna och i södra Sverige. Mats skriver med sån humor och med en lätthet som gör att de tunga saker som behandlas, som hans egen historia men också saker som lagstiftning och beslutsprocesser, de blir lätta att ta till sig.

Flera av karaktärerna i teaterföreställningen föreställer nu levande personer. Anna uttrycker en stor tacksamhet och ära i relation till att ha fått spela dem personer som faktiskt lever och verkar än idag.

– Det är verkligen ett förtroende, de ser ju också på det vi gör så man vill verkligen spela med stor värme och respekt.

Efter många år som skådespelare har flera av de teater och filmproduktioner som Anna medverkat i haft inslag av något av de samiska språken, men inte alltid. Julkalendern ses av en stor tittarskara av stora och små julfirare eller spänningssökare och programmets genomslag kan också bidra till en förflyttning och synlighet för det sydsamiska. Däremot är berättelsen och berättandet i centrum. Detta är likalydande för både film, tv och teater, men det finns ändå en sak som är svårslagen med att uppträda på teaterscenen.

– När man spelar teater är man här och nu, man får ha upplevelsen tillsammans med publiken och den upplevelsen blir en helt ny upplevelse med nästa publik. Det kan vara väldigt olika var som slår an beroende på publiken. Nu med Guh lejmeh sámieh så dyker det också upp berättelser från publiken efteråt som “i min släkt var det si och så” och “så här var det för mig”. Folk delar med sig av sin egen reflektion och det uppskattar jag verkligen.

Det har förstås förekommit åsikter och reflektioner i relation till julkalendern också. En hel del rasistiska uttryck har tagit utrymme i kölvattnet.

– Så fort det handlar om samer eller att den samiska kulturen lyfts då kommer det rasistiska utspel och det är jag inte förvånad över, det var lite väntat. Men jag undrar, varför är miljöfokus, kultur och språk så hotfullt? Det är en julkalender och den bärs upp av en spännande historia.

LINNEA HUHTA