"Det har alltid varit självklart för mig att jag är rom"

– Där och då bestämde jag att jag inte ville växa upp i en värld där man sa så till någon. Hur det skulle gå till att ändra på det visste jag väl inte, men jag ville jobba för det.

Valeria bodde då på en mindre ort i Västsverige och var i princip den enda i klasen med utlandsfödda föräldrar. Men att hon inte skulle vara svensk, var något hon dittills aldrig reflekterat kring.

– Det var bara självklart. Jag var född på Näls sjukhus i Trollhättan, säger hon och skrattar till, och hade hela mitt liv bott i Sverige. Jag förstod inte varför jag skulle få stämpeln invandraren, jag har inte invandrat hit. Sverige är och har alltid varit mitt hemland.

Så den dagen i åttan föddes iden, om ännu inte utvecklad, att jobba för att alla människor skulle ha lika värde.

Så drömmen om att bli frisör fick ge vika, för nu gällde en annan bana. Och den linjen följde Valeria. Kandidatexamen i statskunskap plus två års masterstudier i mänskliga rättigheter. På det en tio månaders utbildning vid Central European University i Ungern. Där Valeria specialiserade sig på internationella relationer.

Idag är Valeria 27 år och jobbar som konsult med mänskliga rättigheter och romsk inkludering. För Valeria är rom.

– Det har alltid varit självklart för mig att jag är rom, vi talade roman chib hemma, och det var inget jag undanhöll.

Varför skulle hon? Det är en del av hennes identitet, likväl som att vara svensk, storasyster, statsvetare och egen företagare.

Och att hon jobbar med just det hon gör handlar först och främst om att hon ser det som viktigt att stärka individers möjligheter att kräva och åtnjuta sina rättigheter.

– Eftersom jag identifierar mig som rom har det blivit en viktig del av mitt arbete att fokusera på minoriteten romer, som fortfarande utsätts för systematisk diskriminering och antiziganism. Samhället måste göra mer för att förbättra romers livsvillkor i Sverige, inte minst genom att sprida kunskap om deras historia och om minoritetslagstiftningen.

Redan under studietiden började Valeria engagera sig i det hon brann för, mänskliga rättigheter.  

– Jag gick på konferenser. Jag gjorde en podd för Utbildningsradion, startade ett instagramkonto som heter Romska förebilder. Som exempel skrev jag om när Bert Karlsson ville stoppa romer från att komma in på Skara Sommarland. Då kunde jag tala om vad som gällde.

Hennes engagemang har gett resultat.

– Nu ringer folk mig.

För Trollhättans kommun hjälper hon till att implementera möjligheter för romsk inkludering.

– Det handlat om att se vad det finns för behov och vilket focus kommunen vill ha.

Hon har haft uppdrag för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, för SVT och Göteborgs stad.

– Samtidigt har jag även arbetat inom civilsamhället, med diskrimineringsbyråer och olika föreningar.

Efter studier i Göteborg och Malmö och resor lite hit och dit bor Valeria numera i Trollhättan där hon delar bostad med sina föräldrar och syskon. Och de är en del, Valeria har åtta syskon.

– Det är en del av traditionen hos min romska grupp, att bo med familjen. Och jag älskar det.

Valerias föräldrar kom i början på nittiotalet från krigets Balkan, till Sverige. Deras upplevelse av landet Jugoslavien under ledaren Titos tid var att alla människor, oavsett religion eller etnisk tillhörighet var inkluderade jugoslaver. Något som präglat även Valerias uppväxt.

– Och så har de alltid varit stöttande vad det gäller vår utbildning och uppmuntrat oss till universitetsstudier.

Så nu har Valeria inrättat sitt kontor i det stora huset i Trollhättan och får dessutom lov att njuta sällskapet av familjens två katter.

Valerias vardag präglas annars till stor del av hennes engagemang.

De böcker hon läser– läs lyssnar på – är som exempel Diamant Salihus Tills vi alla dör, eller Lasse Wierups Maffiapakten.

– Men jag kopplar verkligen av med en bok och då är jag i min egen bubbla. Och så gillar jag turkiska tv-serier. Och musik.

Det blir RnB, latinos och rap och mycket Balkanmusik. Dock inte rock. En favorit är Erjan, en romsk artist, en annan är Tea Tairovic, vars konsert i Sverige Valeria  gärna hade gått på. Men det var slutsålt på bara några timmar.

Det verkar som om Valeria Redjepagic i allt följer det beslut hon tog i åttonde klass. Att jobba för att ingen skall behöva växa upp och få stämplar på sig som andra sätter.

– Det kanske jag inte kan uppnå till fullo. Men jag vill vara med och göra skillnad, och om jag kan påverka och förbättra livet för minst en enda person, kommer jag inte sluta kämpa, säger Valeria Redjepagic.

BITTI INGEMANSSON