Vad är ett förvaltningsområde?

Minoritetslagen säger att de sverigefinnar, samer och tornedalingar som bor i en kommun som tillhör ett förvaltningsområde har rätt att få förskola, äldreomsorg och information på finska, samiska och meänkieli. Kommunen ska därför erbjuda förskoleplats, hemtjänst eller äldreboende där finska, samiska och meänkieli används helt eller till en väsentlig del och de ska kunna ge information och service på minoritetsspråken.

När minoritetslagen reviderades 2019 blev rätten till förskola en del av skollagen. Vissa ändringar gjordes också för äldreomsorgen. Nytt är att kommuner i ett förvaltningsområde ska arbeta för att det också finns personal inom äldreomsorgen som kan jiddisch och romani chib om detta efterfrågas, så att även judar och romer kan få äldreomsorg på sitt språk. Kommunen har också en skyldighet att informera om rätten till äldreomsorg på minoritetsspråk för dem som ansöker om bistånd.

Sverigefinnar, samer och tornedalingar har också rätt att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med andra myndigheter och domstolar i förvaltningsområdena.

I dag ingår 66 kommuner i det finska förvaltningsområdet, 25 kommuner i samiskt förvaltningsområde, 9 kommuner i förvaltningsområdet för meänkieli och 16 regioner är med i ett eller flera av de tre förvaltningsområdena. Intresset för att vara med har växt stadigt genom åren, men när lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk var ny 2010, var endast 7 kommuner i Norrbottens län med.

Varför har inte judar och romer samma rättigheter?

I förarbetena till lagen finns ett resonemang om så kallade territoriella och icke-territoriella språk, det vill säga att några nationella minoritetsspråk historiskt har talats i stor utsträckning i vissa geografiska områden i Sverige, medan andra inte var knutna till landområden på samma sätt. Behovet av stärkta rättigheter för finska, samiska och meänkieli ansågs därför större i särskilda geografiska områden, än för de icke-territoriella språken romani chib och jiddisch, som omfattas av de allmänna bestämmelserna i lagen, rätten till språk, kultur, information och till delaktighet.

Kommuner som är med i förvaltningsområdena får statsbidrag från staten. Det är Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget som har ett nationellt uppföljningsansvar över minoritetspolitiken som betalar ut bidraget. Beloppet baseras på kommunens invånarantal och hur många förvaltningsområden kommunen är med i. Statsbidraget ska användas för extra kostnader som följer av att ingå i ett förvaltningsområde. Kommunen ska alltid kartlägga behov av åtgärder som stödjer användningen av finska, samiska och meänkieli tillsammans med minoriteten. Utöver kartläggningar kan statsbidraget användas till samråd, informationsinsatser, kulturaktiviteter och utvecklingsinsatser i förskolan och äldreomsorgen.

Även nya kommuner kan ingå i ett förvaltningsområde genom så kallad frivilliganslutning. Regeringen fattar beslut om att uppta nya kommuner i förvaltningsområdena och om eventuellt utträde. Det räcker inte att en minoritetsorganisation eller tjänsteperson ansöker hos regeringen, utan det måste finnas ett politiskt beslut från kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen. En kommun kan enligt lagen lämna förvaltningsområdet om det finns ”synnerliga skäl”, men än så länge har ingen kommun gjort det.

När en kommun blir en del av ett förvaltningsområde blir regionen som kommunen tillhör, automatiskt en del av samma förvaltningsområde och får också statsbidrag för sitt arbete. Även om hälso- och sjukvård inte omfattas av minoritetslagen behöver regionen kunna erbjuda information och service på det aktuella minoritetsspråket och föra en dialog med minoriteten om deras rätt till språk, kultur och andra relevanta frågor för minoriteten. Till exempel ingår Region Stockholm och Region Norrbotten i alla tre förvaltningsområdena.

KARIN SKOGLUND