«De kunde ju tro att man var en finnpajsare»

– Vi gjorde det när barnen började skolan här i Stockholm. De blev retade för de hade ett finskt efternamn och så var det jobbigt att bokstavera efternamnet hela tiden, säger Ingrid Brandfjäll.

Hon och hennes man Bernhard, 92 år flyttade från Sattajärvi till Stockholm 1945. Ingrids flicknamn var Palovaara. Hon ville översätta efternamnet rakt av till Brandberg men det godkändes inte av ansvarig myndighet. Det fick bli Brandfjäll.
– Man ville ju inte bli kallad finne när man inte var det, säger Ingrid Brandfjäll.

Många tornedalingar som flyttade till Stockholm ville inte särskilja sig från mängden och inte heller förknippas med Finland. På 1960- och 1970-talet var det vanligt med stereotyper om finnar och till och med svensk media använde ordet ”finnjävel”, skriver Mirjaliisa Lukkarinen Kvist som forskat om hem och tillhörighet bland sverigefinnar.

Bernhard minns också att det inte bara var problem att bokstavera efternamnet, många var också elaka.
– De kunde vränga till efternamnet så det blev fräcka saker eller så blev man utskälld.

Christina Hedström, medlem i Tornedalingar i Stockholm tillhör en annan generation än makarna Brandfjäll. Också hon upplevde försvenskningsprocessen av Tornedalen då barnen inte fick tala finska i skolan. Förbudet hävdes först 1957. Försvenskningen resulterade i att flera generationer tappade meänkieli.
– Tornedalingar är delvis traumatiserade i förhållande till sitt arv. Vi fick alltid lära oss att vår bakgrund är bättre att glömma bort, att inte rota i det.

I dag är det en fördel att komma från Tornedalen och något att vara stolt över, tycker Christina Hedström och fler ungdomar vill lära sig meänkieli. På 1960-talet när Christinas son föddes ansågs inte meänkieli fint.
– Det var självklart att min son inte skulle lära sig meänkieli för att inte belastas av sitt arv.

Stereotyper om det som uppfattas som finskt finns fortfarande kvar men i mindre grad. Istället vill många andra och tredje generationens sverigefinnar och tornedalingar lyfta fram sin bakgrund och är stolta över den. I utställningen ”Arvet” av Sverigefinländarnas arkiv som turnerat runt i landet är både språk, identitet och namn viktiga för andra och tredje generationers sverigefinnar.

I dag finns en ny medvetenhet enligt Märit Frändén, forskare på Institutet för språk och folkminnen som forskar på hur utländska efternamn formas i Sverige. Hon har intervjuat personer med finska efternamn om deras relation till sina namn.

Enligt henne finns det en stolthet bland informanterna som hon inte tror funnits på samma sätt tidigare. Många tycker också det är viktigt att barnen ska få ärva namnet.
– Många är ganska förtjusta i sina namn och har en stark relation till dem, säger hon.

Så är det för Paulina Heiskanen-Casserstedt som är född i Sverige av finska föräldrar.

Vad betyder ditt namn för dig?

– Det betyder så mycket, hela min mammas och pappas historia från Finland finns i det namnet. Det är en historia bakåt som jag vill värna om och som jag vill föra vidare.

För henne var efternamnet så viktigt att hon ett halvår efter sitt giftermål tog tillbaka sitt efternamn Heiskanen.
– Jag kände att jag hade svikit mitt finska arv när jag gifte mig och tog min mans efternamn. Mitt finska efternamn är en stor del av min identitet och jag har alltid varit stolt över mitt finska påbrå.

Det var också viktigt för henne att hennes två barn fick finska förnamn.

Märit Frändén tror att efternamnet kan få ett stort symbolvärde inte minst för de informanter som är födda i Sverige och inte talar finska. Hennes informanter hade en stor medvetenheten om sitt finska ursprung.
– Många som är födda i Sverige och inte har någon annan konkret koppling till Finland lägger sin finskhet i efternamnet.

Christina Hedström har haft funderingar på att byta tillbaka till sitt flicknamn Pääjärvi för det är ett namn hon vill föra vidare. Makarna Brandfjäll har däremot aldrig haft sådana funderingar.
– Jag skämdes aldrig för mitt efternamn, säger Ingrid Brandfjäll. Jag kände bara att jag översatt mitt namn till svenska. Det är fortfarande samma namn.

KARIN SKOGLUND