Artiklar
«Leker romska barn i dockvrån»
Att tillhöra en nationell minoritet innebär att man ibland är uppvuxen med traditioner som kan vara svåra för utomstående att förstå.
När Domino Kai insåg hur romska barn blev missförstådda i förskolan och skolan väcktes idén om att skriva en bok.
När Domino Kai insåg hur romska barn blev missförstådda i förskolan och skolan väcktes idén om att skriva en bok.
Brukar romska barn leka i dockvrån? Vilka uppgifter och vilket ansvar har de romska syskonen i era familjer? Vilka kläder har de romska barnen när de går i förskolan och skolan? Hur kan föräldrar och personal stötta romska barn så att de kan och vill fullfölja sina studier?
Det är bara några av frågorna som läsaren möter i boken ”Miritza och Sebastian” som är skriven av Domino Kai och utgiven av Skolverket. Det finns inte alltid givna svar utan målet är att boken ska fungera som ett samtalsmaterial för att underlätta mötet mellan kaaleromska familjer, som ibland också kallas finska romer, och förskolans och skolans personal. Samtidigt är det också ett diskussionsunderlag för den romska gruppen.
- Jag tror att boken betyder oerhört mycket eftersom det är det första läromedlet i den romska varieteten kaale, säger Domino Kai.
Boken är pedagogiskt uppdelad i tre språk i varje kapitel; kaaleromska, finska och svenska. Att finska skulle ingå var självklart eftersom många i gruppen talar finska.
Domino Kai har följt de kaaleromska sexåriga tvillingarna Miritza och Sebastian i deras vardag och tagit upp allt från språk och lek till familjens vardagliga bestyr.
Känner man inte till traditionerna och kulturen är det lätt hänt att man missförstår de romska barnen i förskolan och skolan. Ibland kan det vara barnen själva som misstolkat föräldrarnas förväntningar och andra gånger är det personalen som inte förstår varför barnen agerar som de gör.
- Små saker kan bli stora om de misstolkas och man inte vågar fråga. Mycket handlar om okunskap, säger Domino Kai.
Han ger ett exempel på en sexåring som vägrade att äta frukt i skolan och personalen ringde till föräldrarna och frågade om han var allergisk. Det var han inte och brukade dessutom gärna äta frukt hemma. Till slut frågade mamman hur de dukade fram frukten och fick veta att personalen ställde skålar på golvet. Och det förklarade allt.
- Romer äter inte något från golvet. Hon kunde då be personalen att lägga sonens fruktskål på köksbordet eller på diskbänken och då var det inga problem längre, berättar Domino Kai.
Idén till boken föddes när Domino Kai deltog i en internationell Romakonferens 2008. Skolverket hade precis fått extra medel som skulle gå till läromedel för nationella minoriteter och Domino Kai passade på att lansera sin idé för dåvarande undervisningsrådet Mai Beijer.
- Jag berättade om två incidenter med romska barn som blivit missförstådda och frågade om det inte kunde vara en grej att skriva om. Kom med en skiss sa hon och en timme senare var jag klar, säger Domino Kai och ler brett.
Väl hemma i Sverige sa Skolverket ja till förslaget och arbetet tog fart. Under ett års tid reste Domino Kai till barnen vid fem tillfällen och intervjuade och fotade dem.
- Jag minns särskilt ett tillfälle när Sebastian sa: visst är vi busiga, men det har inget att göra med att vi är romer. Sådana saker gjorde att jag ville gå vidare och ta reda på vad som kunde ha sagts på förskolan för att han skulle säga så.
Domino Kai själv råkade inte ut för missförstånd under skoltiden. Mycket tror han beror på att han tidigt lärde sig svenska.
- När jag gick i det som då kallades lekis kunde jag en god svenska. Jag tycker att det är viktigt med båda språken, det är en förutsättning för en bra kommunikation med alla.
Vad hoppas du att boken ska leda till?
- Jag vill jättegärna att boken ska vidga perspektiven med små knep och jag hoppas på en bred spridning.
ANN-HÈLEN LAESTADIUS
Det är bara några av frågorna som läsaren möter i boken ”Miritza och Sebastian” som är skriven av Domino Kai och utgiven av Skolverket. Det finns inte alltid givna svar utan målet är att boken ska fungera som ett samtalsmaterial för att underlätta mötet mellan kaaleromska familjer, som ibland också kallas finska romer, och förskolans och skolans personal. Samtidigt är det också ett diskussionsunderlag för den romska gruppen.
- Jag tror att boken betyder oerhört mycket eftersom det är det första läromedlet i den romska varieteten kaale, säger Domino Kai.
Boken är pedagogiskt uppdelad i tre språk i varje kapitel; kaaleromska, finska och svenska. Att finska skulle ingå var självklart eftersom många i gruppen talar finska.
Domino Kai har följt de kaaleromska sexåriga tvillingarna Miritza och Sebastian i deras vardag och tagit upp allt från språk och lek till familjens vardagliga bestyr.
Känner man inte till traditionerna och kulturen är det lätt hänt att man missförstår de romska barnen i förskolan och skolan. Ibland kan det vara barnen själva som misstolkat föräldrarnas förväntningar och andra gånger är det personalen som inte förstår varför barnen agerar som de gör.
- Små saker kan bli stora om de misstolkas och man inte vågar fråga. Mycket handlar om okunskap, säger Domino Kai.
Han ger ett exempel på en sexåring som vägrade att äta frukt i skolan och personalen ringde till föräldrarna och frågade om han var allergisk. Det var han inte och brukade dessutom gärna äta frukt hemma. Till slut frågade mamman hur de dukade fram frukten och fick veta att personalen ställde skålar på golvet. Och det förklarade allt.
- Romer äter inte något från golvet. Hon kunde då be personalen att lägga sonens fruktskål på köksbordet eller på diskbänken och då var det inga problem längre, berättar Domino Kai.
Idén till boken föddes när Domino Kai deltog i en internationell Romakonferens 2008. Skolverket hade precis fått extra medel som skulle gå till läromedel för nationella minoriteter och Domino Kai passade på att lansera sin idé för dåvarande undervisningsrådet Mai Beijer.
- Jag berättade om två incidenter med romska barn som blivit missförstådda och frågade om det inte kunde vara en grej att skriva om. Kom med en skiss sa hon och en timme senare var jag klar, säger Domino Kai och ler brett.
Väl hemma i Sverige sa Skolverket ja till förslaget och arbetet tog fart. Under ett års tid reste Domino Kai till barnen vid fem tillfällen och intervjuade och fotade dem.
- Jag minns särskilt ett tillfälle när Sebastian sa: visst är vi busiga, men det har inget att göra med att vi är romer. Sådana saker gjorde att jag ville gå vidare och ta reda på vad som kunde ha sagts på förskolan för att han skulle säga så.
Domino Kai själv råkade inte ut för missförstånd under skoltiden. Mycket tror han beror på att han tidigt lärde sig svenska.
- När jag gick i det som då kallades lekis kunde jag en god svenska. Jag tycker att det är viktigt med båda språken, det är en förutsättning för en bra kommunikation med alla.
Vad hoppas du att boken ska leda till?
- Jag vill jättegärna att boken ska vidga perspektiven med små knep och jag hoppas på en bred spridning.
ANN-HÈLEN LAESTADIUS
