Artiklar

En uppväxt med flera språk

"Hei piika, olet sie nukkunu. Katto, meilä on viehraita. (Hej fröken, vad du har sovit. Titta, vi har besök)". My Alldén kravlar sig yrvaket upp ur teverumssoffan, kryper upp i knät på pappa David Alldén. Skoterturer är krävande. Hon har sovit två timmar på soffan med overallen och mössan på, till och med hörselkåporna sitter där de ska.

Det har varit en fin dag, noll grader och sol. Det blir nog en tur i morgon också. I dag har de kört i trakterna av Junosuando, Kangos, Kurkkio och Nuuksujärvi. Välbekanta namn för My, det blir många turer när David har ledig vecka från skiftjobbet i LKAB i Kiruna.
- Minun mamma Emma (Min mamma Emma), flikar My in. Hon kommer att tänka på mamma, Emma Kiviniemi, som är kvar i Kiruna för att göra sitt gruvskift.

Att My, 2,5 år, skulle lära sig finska och meänkieli var självklart för David Alldén och Emma Kiviniemi.
- Emma har rötterna i finska Tornedalen och hon har dubbelt medborgarskap, så vi vistas ofta på finska sidan. My har många kusiner där och vi tycker det är viktigt att hon kan prata med dem. Därför satsar vi på finskan, svenskan kommer hon hur som helst att få, säger David.

Så, hur går det till?

Under den stund vi besöker hemmet i Junosuando pratar David konsekvent meänkieli med My. Väcker, skojar, klär av, serverar fika, tröstar. En bybo tittar in, uppenbarligen god vän med My. Hon välkomnar honom varmt och samtalet fortsätter på meänkieli. Ibland kastar hon in svenska ord och meningar och David fortsätter okommenterat på meänkieli.

Och ibland utmanar han henne.
- Hon kan ropa ”pappa” flera gånger om, men jag svarar inte förrän hon säger ”isä”. Det funkar, nästa gång säger hon ”isä” direkt, säger David med ett leende.

My började förskolan i Jukkasjärvi för ett par månader sedan. Där finns personal som kan meänkieli.
- Det uppskattar jag verkligen, det är ett bra stöd när man vill lära sitt barn språket. My har också hittat en samisktalande kompis där, vilket känns roligt. Visst märker jag redan nu att hon talar betydligt mycket mer svenska än innan förskolan, men hon använder också sina andra språk.

David, 30, har däremot inte varit tvåspråkig sedan barnsben. Men han har hört meänkieli så länge han kan minnas, i hemmet mellan föräldrarna och de äldre generationerna och på byn. Han var 16 år när han tog ”bladet ur munnen”.
- Det var i Finland. Jag behövde kommunicera med en person och frågade ”Puhuks ruottia?” (Talar du svenska?). ”En. Mutta sie hän puhut suomea”, sa han (Nej. Men du talar ju finska). Och då var det bara att prata på, säger David.

Det vankas ananaspaj och kokkaffe i pörtet. My är snabbt på plats. Och snabbt klar.
- Loppu! (Slut!), säger hon och visar förvånat upp sin tomma tallrik.


REGINA VERÄJÄ

Sidan uppdaterad 2015-03-13