Riksrevisionen granskar Sveriges arbete med minoritetsspråken

Granskningen genomförs av Riksrevisionen.

De fem minoritetsspråken – finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib – ska på många olika sätt främjas. Det är lagstiftat.

Nu inleds Riksrevisionens allra första granskning av hur man lyckats med detta.

– Vi bedriver omvärldsbevakning och har sett att det finns en risk att staten inte använder sina medel tillräckligt effektivt, eller att man inte når målen. Att främja och bevara minoritetsspråken är en väsentlig del av statens minoritetspolitik, men samtidigt ett mål som varit svårt att nå. Därför startar vi nu granskningen, säger Matilda Loborg, Riksrevisionen, och fortsätter:

– Antalet elever inom modersmålsundervisningen har inte ökat tillräckligt mycket under de senaste åren, åtminstone inte inom alla minoritetsspråken. Vi ser att det saknas lärare och vi ser att flera kommuner som har svårt att bedriva förskola på minoritetsspråk.

Det finns flera områden där ansvariga inte når fram med minoritetsspråkstödet.

Förskolor är ett exempel. Kommuner som är förvaltningskommuner, som alltså får betalt för att jobba med minoritetsspråken, klarar många gånger inte sitt uppdrag.

Äldrevården är ett annat exempel där många kommuner misslyckats med att erbjuda en miljö på minoritetsspråken.

Flera undersökningar, både av Socialstyrelsen och olika mediebolag, har visat att kommunerna ganska sällan klarar av att erbjuda äldrevård på minoritetsspråken.

Särskilt tydligt har problemet visat sig bland de 26 samiska förvaltningskommunerna.

Umeå, som ett exempel, har runt 130 000 invånare och är näst störst i gruppen. Man har en stor samisk befolkning och varit förvaltningskommun sedan 2010. I våras, efter 15 år, invigdes den första samiska avdelningen inom äldrevården. Ett uttalat mål var att åtminstone någon del av personalen skulle kunna någon form av samiska. Men efter ett halvår har man fortfarande inte lyckats anställa någon med språkkunskaperna.

Ungefär så ser verkligheten också ut i ett stort antal av de andra samiska förvaltningskommunerna.

Sverigefinska riksförbundet välkomnar granskningen.

– Det finns brister i hur minoritetslagen efterföljs. Det finns till exempel inga sanktioner ifall en kommun inte fullföljer det som står i minoritetslagen, säger Hannele Oikarinen, ordförande i Sverigefinska Riksförbundet och fortsätter:
– Vi samråder med flera myndigheter, och det pågår även en utredning om vilken myndighet som ska ha det övergripande ansvaret för minoritetsfrågor. Vi tycker det är bra att det händer något i ärendet.
 

Svenska tornedalingars riksförbund tar också emot granskningen med öppen famn.

Eva Kvist är verksamhetsledare:

– Det måste ske en förändring, och därför är granskningen välkommen.

Inom vilken del av minoritetsspråksfrågan är en förändring mest välkommen?

– I första hand grundskolan. Vi vill att man fångar upp barnen när de är små och då planterar ett frö för att skapa ett intresse så att de får ordentliga förutsättningar att återta sitt språk. Det är i skolan som assimileringen startat, det är inte hemma man förbjudit barnen att använda sitt språk. Där bör insatserna börja, säger Kvist.

Handlar det om pengar?

– En del åtgärder kräver pengar, men inte allt. Vi som pratar meänkieli kan se att det är jättestora skillnader mellan grannkommuner i Norrbotten. Det har då handlat om inställning. Luleå är vårt goda exempel. De kom in sent som förvaltningskommun men har gjort ett jättebra arbete med meänkieli i bland annat förskolan.

Sverige har i snart 25 år haft fem erkända nationella minoriteter. Ett av syftena med detta var att stötta de olika språken. Granskningen nu är den första i sitt slag och riktar sig mot tio statliga institutioner och myndigheter.

Förskolor och äldrevård ägs av kommunerna, men ni granskar staten. Blir det inte missriktat?

– Det finns flera statliga myndigheter som har ansvar att stötta kommuner. Skolverket och Länsstyrelsen är två exempel på detta. Riksrevisionen granskar hur väl staten stöttar i deras arbete, säger Matilda Loborg.

Riksrevisionen har noterat att många kommuner upplever stora problem att hitta språkkunnig personal.

Om utbudet av personal är för litet, kan man då ens lyckas med främjandet av minoritetsspråk?

– Det är sånt vi får granska, alltså hur regeringen styr det här området och om lagstiftningen är ändamålsenlig för att nå de mål man uttalat. Det hela ska gå ihop, säger Loborg.

Riksrevisionens granskning avser samtliga minoritetsspråken. Att läget ser olika ut för språken kommer att belysas i granskningen.

De som granskas är Institutionen för språk och folkminnen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Lunds och Stockholms universitet, Sametinget, Socialstyrelsen, Statens skolverk, Södertörns högskola, Universitets- och högskolerådet samt regeringskansliet.

En arbetsplan ska presenteras i september. Godkänns den så kommer en rapport i maj 2025. Den lämnas då till riksdagen som ger regeringen i uppdrag att komma med åtgärdsförslag.

Det, i sin tur, kan eventuellt leda nya lagar eller ändrad finansiering tidigast i slutet av 2025.

ANDERS BOSTRÖM