"Här finns plats för var och en"
– Jag kände direkt jag kom hit att det var rätt. Färgerna, formerna, allt är välkomnande. Framförallt människorna som verkar här förstås, med diakonissan Britta i spetsen.
Marie visar inte utan stolthet runt i kyrkan. En enkel byggnad i trä och ljust blått, som andas lugn. Här känner hon sig hemma.
Marie är sjukskriven efter en utmattningsdepression och hade gått länge håglös då hon fick tips om att gå till Stenkullens kyrka, i Lerums kommun, strax öster om Göteborg, där det utlovades stor gemenskap.
– Inte vill jag gå till någon kyrka, tänkte jag. Jag har visserligen alltid varit andlig och tror att det finns en skapare till hela universum och att vi alla är del av alltet. Jag har aldrig trott ordagrant på bibeln, och bär med mig vetskapen om att kyrkan gjort mycket orätt mot utsatta människor.
Marie blev tidigt fosterhemsplacerad. Fyra eller fem olika hem blev det innan hon, som hon själv uttrycker det, blev fri. När det var dags att få upprättelse och ursäkt från staten började Marie läsa sina akter. Och plötsligt framgick det att hon var av resandesläkt och detta var en avgörande orsak till att hon och hennes bror hamnade hos helt okända människor under hela uppväxttiden. Det var ingen lätt sanning att ta till sig, samtidigt som nu när hon vågar närma sig sitt ursprung får svar på mycket som varit oklart.
Maries situation kan ses som en illustration till kyrkans förhållande till resandekulturen de senaste hundra åren, att hon som en konsekvens av kyrkans inställning under förra seklet, blev fosterhemsplacerad. Hon kände misstro mot kyrkan, men i dag tas hon emot och vågar ta emot dess gemenskap.
- Det var inte kyrkan som direkt drev på att barn till de som då kallades tattare skulle omhändertas, men kyrkan hade en maktposition. I barnavårdsnämnder och sociala nämnder satt för det mesta präster och kyrkans folk och godkände besluten, säger Richard Magito Brun, själv av resandesläkt, som forskat i ämnet.
Att resandefolket alltid burit med sig en stor andlighet betonas ofta. Man kan än i dag skönja spår av den kultur som människor bar med sig från Indien. Under århundraden har emellertid de ursprungliga religiösa uttrycken smält samman med majoritetsbefolkningens. De flesta resande är medlemmar i svenska kyrkan och tvärtemot vad många har för sig så är också de allra flesta resande inskrivna i kyrkböckerna och även begravda i vigd jord, berättar Rickard Magito Brun.
– Däremot var det lite problem med kyrklig vigsel, för den krävde konfirmation och eftersom resandefolket ofta var just resande kunde inte barnen följa konfirmandundervisning.
Resandefolket har förvisso levt i ett utanförskap och det plus kyrkans inblandning i tvångssterilisering och fosterhemsplaceringarna av barn har säkert bidragit till att många resande sökt sig till frikyrkorna, som pingströrelsen och frälsningsarmen.
– Men där får man nog också se att det ibland funnits rent ekonomiska skäl, menar Rickard Brun. Folk var fattiga.
Dåvarande ärkebiskopen KG Hammar höll år 2000 vid Svenska kyrkans riksmöte en försoningsgudstjänst riktad till alla romer, bland andra de resande. Ett välkommet erkännande, men dock med det förbehållet, att ordet försoning innebär i sig att två parter som gjort fel kommer överens, men som representanter för de resande sa, vi har inte gjort fel.
Det kommer att ta tid innan resandefolket helt och fullt bemöts som jämställda i alla delar av samhället. Hur som helst så har Marie Bergman i alla fall funnit att kyrkan i Stenkullen tar emot henne.
– Här finns en plats för var och en, vilket också gäller bokstavligt, säger hon och visar var hon har hittat sin. I kyrkrummet, under det höga fönstret, där hon kan se himlen.
BITTI INGEMANSSON
Källor: Förutom de intervjuade, Bo Hazell: Resandefolket från tattare till traveller, Ordfronts förlag.
