Stort intresse att berätta för samiska sanningskommission

Sanningskommissionen är en statlig utredning och den har flera uppdrag. Bland annat ska den kartlägga och granska den politik som förts gentemot samer, och vilka konsekvenserna blivit.

För att lyckas med den kartläggningen försöker man fånga upp samernas egna ord. Kommissionen har därför bjudit in alla att delta, att berätta om sin bakgrund eller historia, sin vardag och sin verklighet.

Och berättelserna strömmar in.

Det har kommit in 280 vittnesmål, vissa nedskrivna och andra där samer bett om att få berätta sin historia i intervjuer. Ytterligare torde tillkomma då man förlängt deadline för skriftliga berättelser till sista maj.

Marianne Liliequist, professor emerita i etnologi vid Umeå universitet läser och sammanfattar samernas beskrivningar.

– Det är fantastiska berättelser. Många är både starka och överraskande, säger Liliequist.

Liliequist är inte same, men väl nybyggare. Hon har under sin uppväxt i Jämtland umgåtts med samer, och hon minns mycket väl tongångarna från 50- och 60-talen.

– Jag chockades när jag i skolan och fick uppleva alla fördomar och rasismen riktad mot samer. Jag tror att det är de upplevelserna som fått mig att engagera mig i ämnet.

I sanningskommissionen läser Marianne Liliequist berättelserna och sammanfattar dem till andra ledamöter och till själva slutbetänkandet.

– Det tar tid. Jag har kommit till nummer 80 av 280 och den jag läser nu är 70 sidor lång.

Men, säger hon, det är ett otroligt viktigt arbete som kommissionen gör.

– Samer får prata fritt ur hjärtat. För vissa är det första gången det händer, kanske till och med första och enda gången i sitt liv som de kan eller vågar lätta på hjärtat, säger hon.

Många berättelser har ömtåliga detaljer som ofta inte nämnts för någon.

– Många bär på skam och rädsla för omgivningen som först nu kommer upp i ljuset, bland annat för att de varit utsatta för till exempel våld.

I flera av berättelserna kopplas rasismen till en och samma plats - skolan.

– Många hänvisar till Nomadskolan och berättar att det var där man fick lära sig att skämmas att man var same, säger Liliequist och berättar att vissa kom dit som sjuåringar, att de inte kunde ett ord svenska och att de fick stryk om man sa något på samiska.

Barnen fick sedan träffa föräldrarna jul, påsk och sommar. En har förklarat att föräldrarna blev främlingar.

De som inte hade renskötande föräldrar hamnade på ”bondskolan” och blev där mobbade.

– Vissa har berättat att de tvingades slåss varje dag i skolan, och det är förstås illa. Men ännu värre är normaliseringen. När vi frågar om våld i skolan beskrivs det som att det var det normala, säger Liliequist.

Marianne Liliequist växte upp och började tidigt som etnolog (folklivsforskare) på Umeå universitet. En stor del av jobbet har tangerat det samiska. Bland annat har hon studerat äldre samers levnadsvillkor, kvinnliga samiska eldsjälar och vardagsrasism.

Nu kan hon, utan att ha läst allt, se skillnader mellan generationerna.

– Många berättar att far- och morföräldrar var renskötare och att den samiska identiteten var självklar. Sedan kom mellangenerationen som inte fick vara med i samebyn, som tvingades dölja sin identitet och där vissa bytte namn. De lärde absolut inte sina barn samiska utan det var föräldrarnas ”hemligspråk”. Sedan kom vi till den yngre generationen som vill återta det samiska genom språk, hantverk och att lära sig om den samiska historien.

Är du överraskad över något?

– Jag känner sedan tidigare till de intrång som samer upplevt och hur de beskrivit att de inte blivit hörda i rådslag eller av myndigheter. Men jag har blivit väldigt tagen nu när jag läst konkret hur det gått till i beslutsordningen. Det som kallats ”samråd” beskrivs som maskerad icke-demokrati, maskerad kolonialism. Det har överraskat mig.

I intervjuerna frågar kommissionen vad samerna förslår för åtgärder, och det är många förslag.

– Många intervjuade vill att fler ska kunna mer om samer och renskötsel. Inte minst gäller det tjänstemän, och framför allt de som hanterar frågor som tangerar samernas vardag. Det gäller personal på till exempel länsstyrelser samt skogs- och vägmyndigheter, säger Liliequist och fortsätter:

– Många föreslår också att vården måste bli bättre på att förstå samer och den samiska tillvaron. Detta är också en fråga som kan dyka upp som ett förslag till förbättring.

Anders Lidén är sanningskommissionens ordförande.

Han säger att arbetet har flera mål.

– Ett av de viktigaste är att föra ut samernas egna erfarenheter, att de ska komma till tals och känna att de blivit lyssnade på. Det är därför intervjuerna är så viktiga, säger Lidén och fortsätter:

– Det är ett viktigt arbete vi gör. Det finns en historia av oförrätter och här arbetar vi för att samerna ska få upprättelse.

De muntliga intervjuerna kommer att speglas i berättelsevolymen. Berättelserna ska också, i alla fall delvis, ligga till grund för både slutsatser och åtgärdsförslag.

– I betänkandet ska vi skriva om konsekvenserna av statens politik mot samer. I det avsnittet kommer det också att presenteras ett antal åtgärdsförslag.

Kommissionen har jobbat uppsökande. Man har rest runt i både Sápmi och i storstäderna för att presentera sig och samtidigt uppmuntra till medverkan.

Hur har mottagandet varit?

– Förhållandevis bra. Det fanns en oro för skepsis i och med att samerna inte alltid haft så goda erfarenheter av såna här undersökningar. Men känslan är att det är en mer positiv inställning till sanningskommissionen nu efter de första två åren.

Kommissionen ska i sitt slutbetänkande presentera förslag på åtgärder eller nya lagar riktade mot det samiska samhället.

– Vi ska nu avsluta insamlingen av material, sedan analysera i kommissionen och först därefter tillsammans bestämma vad vi vill föreslå. Vad det blir för förslag till åtgärder får vi återkomma till, men målet är att göra det lättare för samerna att leva sina liv.

Sanningskommissionens slutbetänkande ska läggas fram den 1 december 2025.

ANDERS BOSTRÖM