Snarsmon-resandebyn som försvann

Här levde Vilhelm Korsgård och hans syster Johanna Lovisa med familjer. I Bohuslän fanns många resande i slutet av 1800- och början av 1900-talet och som så många andra resande rörde de sig i gränslandet mellan Sverige och Norge för att sälja varor och utföra tjänster åt lokalbefolkningen. Boplatsen låg strategiskt till för handel med vägar och stigar mot de båda länderna.

På kartor är platsen utsatt som Tattarstan, men på fel plats. I början på 2000-talet pockade historien om Snarsmon på om uppmärksamhet. Ekomuseum Gränsland var i färd med att ta reda på mer om platsen, samtidigt letade en resandefamilj efter byn deras förfäder bott i. I den vevan kom Bohusläns museum in i bilden.

–Min kollega sa, vi gör en utgrävning och jag tyckte det lät spännande. Vi kom i gång 2004 och fick då också kontakt med Resanderomska riksföreningen i Göteborg. Familjen som letade efter boplatsen, ville sen också vara med och gräva, berättar Kristina Lindholm, arkeolog och antikvarie på Bohusläns museum.

Snarsmon är den första resandeboplatsen som professionella arkeologer tillsammans med resande och romer gjort utgrävningar på. Att göra en utgrävning av en plats som ligger nära vår egen nutid var då ovanligt, menar Kristina som blev ansvarig för arbetet.

–Det kom cirka 20 personer. Vill man lära känna någon ska man gräva tillsammans, säger hon och skrattar. Vi jobbade ihop och hade jätteroligt. Först fick vi röja upp för att se om det fanns något och det gjorde det. Vi grävde i flera omgångar under flera år. De fanns husgrunder kvar sen tidigare som vi kände till – första året frilade vi dem.

Minoritet.se var på väg att gå vilse i jakten på ödebyn om det inte hade varit för Kristinas stabila stämma i telefonen. Efter backe upp och backe ner på grusvägen utmed den glittrande Ejgdjesjön kom stigen som korsade grusvägen. Det var 50% chans att bli rätt, men fel håll på stigen ledde till villovägar utmed sjön. En bit it in på Bohusleden, med hjälp av Kristinas guidning, uppenbarade sig till slut en öppen yta med husgrunder som gränsade till en myr. Idag finns här tre informationstavlor som berättar om Resandefolket och livet i Snarsmon och en minnestavla över Resandefolket ”som vandrade och bodde på denna plats”.

Husen de bodde i var troligtvis en typ av backstugor nedgrävda en bit i marken som i äldre arkivmaterial kallas jordkulor eller jordkällare. I utgrävningarna hittade de knappar, porslinsskärvor, rester av verktyg, bruksföremål och byggnadsdelar.

–Det som är kvar är det som är tappat, glömt och gömt. Ett konkret exempel är gamla tyger som var intryckta som isolering mellan stenarna. Jag tänker att det som till exempel en gång var en kjol återbrukas, blir en trasa som blir till isolering som trycks in i muren.

På 1860-talet bodde flera resandefamiljer i Snarsmon i Bullarebygden i norra Bohuslän. Vissa bodde där tillfälligt och stannade på genomresa, andra mer permanent.  Människor i bygden har berättat om sina minnen från platsen och på 1940-talet besökte västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg trakten för att kartlägga och ställa frågor om ”tattare”.

Allteftersom utgrävningarna fortsatte breddades bilden av livet i Snarsmon och det liv de resande levde.

–Vi hade svårt att härbärgera all information, folk hörde av sig och berättade om fler huslämningar och platser, berättar Kristina.

Då föddes idén till resandekartan, ett samarbete mellan svenska och norska museer och resandeorganisationer  som pågick 2010-2013. Kartan berättar om platser som resande har använt sig av i Skandinavien. Parallellt jobbade också muséet tillsammans med resandeorganisationer på utställningen ”Möt Resandefolket!” som invigdes 2012.

 –Det kom så många på invigningen, cirka 200 personer. Det var så mäktig att se alla! Utställningen blev ett sätt att kunna knyta ihop allt vi hade fått fram och visa upp det. Vårt perspektiv har hela tiden varit att synliggöra historien om Snarsmon och vi utgår från de källor vi har, materialet från utgrävningarna och många samtal med resande, säger Kristina som mer än gärna berättar om utställningen som är den enda i sitt slag i Sverige.

Ovanför entrén till utställningsrummet om resandefolket hänger ett trähjul för att symbolisera de resande tillsammans med fiskmåsar för att knyta an till Bohuslän.

–Det här är en resandefamilj på Johan Johanssons gård i norra Bohuslän, säger Kristina och pekar på ett av de stora svartvita fotona som hänger i utställningen. Vi hittade tre fotografier av fotografen Johan Johansson som det stod resande på som vi haft i våra samlingar hela tiden. Ronny, som var med vid utgrävningarna sa, men det är ju min mormor på bilden!

Utställningen består av montrar med föremål, men där finns också en vedspis med kopparkittel och koppargryta. Bredvid står en vagn med en resväska och tyger.

–Allt man behövde hade man i vagnen. De resande sålde varor som till exempel sytråd, nålar, spetsar och band, berättar Kristina och visar en uppfälld resväska i en av montrarna.

Resandefolket anpassade sin försörjning för att överleva. Vanliga yrken var handel, hantverk och reparation, till exempel att slipa knivar, förtenna och göra trådarbete som vispar. De klädde insidan på kopparkärlen med tenn, så att det inte blev giftiga.  

–Man säger ofta att det bara var konflikter, men så var det inte, de resande hade förtroende hos majoritetsbefolkningen för de behövdes. De reparerade saker och utförde tjänster. De stannade ofta några dagar sen reste de vidare, berättar Kristina.

Skomakare var också ett vanligt yrke och att samla tagel och lump och sälja vidare. Många resande var också artister och jobbade på cirkus eller spådde i kort och kaffesump.

–Vi har här en autentisk spåkaffekopp, det var på invigningen av utställningen som min kollega Anna-Lena blev spådd här. Kön ringlade lång till Marita som spådde intresserade i kaffesump.

I den röda kaffekoppen ligger den torkade kaffesumpen kvar, men vad sumpen hade att förtälja, vet inte Kristina.

Det finns uppgifter om att resande övernattade i Snarsmon så sent som på 1920-talet, men vad som hände sen vet man inte med säkerhet. Det finns berättelser om att de resande blev ivägkörda och husen nedbrända. Utgrävningarna visade sotiga fläckar på golvet och fläckvis med kolbitar och aska, så kanske gick den gamla byn bokstavligen upp i rök och resandefolket fick åter igen söka sig ut på vägarna för nya platser.

KARIN SKOGLUND