Hälsinglands museum lyfter romskt kulturarv

–Det är en resandeberättelse om handel och resande, en typisk berättelse från den här tiden. Det är också en berättelse om något som gått förlorat och något som är vunnet, säger Sebastian Casinge, historiker.

En pojke hittar en nedgrävd skatt med halvfärdiga blänkande knivar på sina morföräldrars gård i Äppelbo i Dalarna vid 1900-talets mitt. Mormor blir arg, tar skatten och försvinner med dem till skogs – sedan dess är knivarna borta. Skatten var morfaderns, den legendariske Kniv-Kalles, som räknas som en av de främsta företrädarna för den typiska resandekniven, tjuringen. Utställningen är utöver hantverksskatten av knivar, en berättelse om resandes historia som fick många att gömma sin bakgrund.

När minoritet.se besöker Hälsinglands museum förbereder Sebastian och kollegan Carl-Anders Skoglund utställningen. Foton och informationstext är uppsatt på väggarna, men ett urval ska göras av vilka knivar som ska visas upp.

Kniv-Kalles skatter är inte den första utställningen museet har som handlar om romsk kulturhistoria. Tidigare utställningar har bland annat handlat om illustrationerna i Katitziböckerna och om romska smycken. Mest känd är kanske den permanenta utställningen Rosa Taikon-konsten och kampen där besökaren bjuds in i silversmeden Rosa Taikons ateljé med bevarade möbler, skisser och arbetsredskap. Den senaste utställningen på museet med ett romskt perspektiv var Resandeliv som gjordes i samarbete med resandeorganisationen Frantzwagner Sällskapet.

–Resandeliv handlade om platsen Snäre mellan Ljusdal och Hudiksvall där det i början av 1900-talet bodde många resande. Snäre var känt nationellt och har fortfarande dålig klang, men folk har glömt av varför. Fattigvården såg till att bli av med de resande där, berättar Sebastian och menar att resandefolkets historia många gånger är både glömd och gömd.

–Hur ser representationen av resande ut på museerna? Ofta finns ingenting. Resande har förlorat sin berättelse och det hantverk som de utförde har anonymiserats till allmogeföremål i mängden.

Nu hjälper Hälsinglands museum Frantzwagner Sällskapet att bygga en bilddatabas med resandebilder. Sedan tidigare finns en bilddatabas med romska bilder som drevs av Romskt kulturcentrum i Malmö som har varit mycket efterfrågad. Att hitta resandebilder är inte det svåraste, enligt Sebastian, men däremot att bygga tillit till och hinna träffa personerna som äger bilderna.

–Det finns bilder, men många vill inte lämna ifrån sig. Alla i släkten känner kanske inte till att de är resande och vill inte att det blir känt.

Med utställningen Resandeliv fick museet en ny publik – de resande själva, berättar Gunilla Stenberg, museichef.

–Det är viktigt att det finns personer med minoritetsbakgrund i organisationen. Det krävs kontakter och förtroende från minoriteten för att kunna göra utställningar med minoritetsperspektiv. Vi har byggt kunskap efterhand tillsammans med minoriteten.

Gunilla menar att hon är van med att inte ha för stora förhoppningar vid införandet av nya perspektiv och berättelser – uthållighet är nyckeln när ifrågasättandet från museibesökarna kommer.

–Håller ni bara på med romer, vad är det hälsingska? Jag brukar svara då att det romska är en del av det hälsingska, säger hon.

Men varför arbetar Hälsinglands museum specifikt med romskt kulturarv?

–Alla museer har ett uppdrag att arbeta med nationella minoriteter, men jag ställde mig frågan hur vi kan arbeta mer seriöst och undersökande. Romskt kulturcenter i Malmö besökte Hudiksvall 2014med en äldre romsk vagn som var uppställd utanför museet. Det kom mycket folk eftersom många hade erfarenheter av romer från den tiden. 

Detta ledde till att museet började stötta RKC med att bygga en romsk bilddatabas och Gunilla Stenberg framförde önskemålet om en vikt tjänst för romsk historia till Kulturrådet som fördelar medel till regionerna.

–Därför har vi sedan tio år ett uppdrag av region Gävleborg att arbeta med romskt kulturarv och för det en permanent heltidstjänst.

Alla utställningar om minoriteten romer har speglat historien med utsatthet, kamp och kränkningar, berättar Gunilla som betonar att historien är så mycket mer än det.

–Vi har lagt fokus på vad minoriteterna arbetade med och hur majoritet och minoritet var beroende av varandra.

Klara Nygren som arbetar med nationella minoriteter på museet och i Hudiksvalls kommun med romsk inkludering menar att museets uppgift är att hitta kulturarvet som de flesta inte tänkt på tidigare.

–Utmaningen är att det inte finns mycket berättat om nationella minoriteter och inte många föremål i arkiven kopplat till dem, som vi vet om i alla fall.

Och det är i mötet mellan den glömda och gömda historien som det händer något, menar Klaras kollega Joel Johansson, projektledare för ett nytt spännande projekt om de nationella minoriteterna och världsarvet hälsingegårdar. Hälsinglands museum vill utmana den officiella berättelsen om hälsingegårdarna med nya berättelser från ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna.

–Hur bidrog minoriteterna till hälsingegårdarnas arv och historia? Vi vill få fram nya perspektiv och berättelser om historien. Vi ska också ta fram en handbok med en ny metod om hur ungdomar kan driva projekt på detta sätt. Det blir lite av en radikal museipedagogisk verksamhet.

Ungdomarna kommer att söka i arkiven och jobba med föremål med hjälp av forskare. Joel blir länken mellan de sakkunniga och ungdomarna.

I projektet kan till exempel romska kopparföremål, gårdfarihandel och sockensamer komma att lyftas fram beroende på vad ungdomarna kommer fram till och troligtvis blir det en djupdykning i den gåtfulla skrivningen ” Ett olydigt folk” som finns intill en gestaltning av vad som tycks vara samer på en väggmålning i en av hälsingegårdarna.

–Det ska bli spännande att nysta i det och se vart det leder, säger Joel som nu söker ungdomar som vill delta i projektet.

KARIN SKOGLUND