Från arbetskraftsinvandring till finskt förvaltningsområde

–Grundaren av Uddevallavarvet Gustav B Thordén värvade finska män till varvet 1956-1958. Det sägs att cirka 23% av de anställda var finländare. Kvinnor kom också till Uddevalla och jobbade på textilfabriken Schwartzman och Nordström där de sydde herrkläder och överrockar, berättar Kaarina Rämö Bandgren som varje vecka träffar andra ättlingar till de finländare som invandrade på 1950-talet på Café Ryttaren i centrala Uddevalla.

–Vi är flest tjejer som träffas och pratar finska. Vissa av oss eller våra föräldrar har varit med i finska föreningen. Mina föräldrar var med i föreningen och jag själv i cirka 11 år innan föreningen upphörde.

Uddevalla finska förening lade ner sin verksamhet år 2020 i brist på ekonomi och yngre medlemmar efter 64 aktiva år.

Kaarinas pappa fick jobb på varvet 1958. På den tiden var det bostadsbrist i Uddevalla och kommunen ville först inte hjälpa till att ordna bostäder till de invandrade finländarna.

–De byggde ändå baracker på Dalaberg och senare bostäder på Skogslyckan och Tureborg och det var dit finländarna flyttade.

De flesta som kom var finskspråkiga och ingen svenskundervisning var aktuell. En sekreterare på varvet som också kunde finska undervisade ideellt kvällstid hemma hos sig för dem som orkade efter arbetstid.

–Det fanns en finsk klass på Dalaberg där gick jag två terminer, sen fick jag klara mig bäst jag kunde, minns Kaarina som kom till Sverige när hon var 11 år.

1985 lades varvet ner och många flyttade tillbaka till Finland eller vidare inom Sverige. Idag bor cirka 2500-5000 personer i kommunen med finsk bakgrund.

Minoritet.se träffar Andréa Kihl som arbetar med mänskliga rättigheter och medborgardialoger i kommunen. Hon är ganska ny på tjänsten och är noga med att betona att kommunen uppfyller alla lagkrav på att vara en finsk förvaltningskommun.

–När jag började tog jag reda på lagkraven direkt så att vi gör det vi ska göra.

Kommunen kan erbjuda förskola, äldreomsorg, modersmålsundervisning och kultur på finska. På Skoglyckans vård- och omsorgsboende finns en avdelning med finskspråkig personal där det bor ett tiotal äldre sverigefinnar. På en förskoleavdelning i Hogstorp lite utanför staden får fyra barn förskola på finska av en finskspråkig pedagog. En modersmålslärare undervisar fem barn i finska. Kommunen har inga regelrätta samråd utan har valt att försöka skapa dialog i samband med evenemang.

–Jag anordnar evenemang på självständighetsdagen och Sverigefinnarnas dag som brukar vara mycket uppskattade. I samband med dem brukar vi berätta om vad kommunen gör och samlar in synpunkter och läser av vilka förväntningar som finns på kommunens arbete.

Och sedan finska föreningen lade ner är det en större utmaning med dialog, menar Andréa.

–Det är svårt för en kommun när det saknas en förening, det gäller att hitta nyckelpersoner ute i verksamheterna och andra eldsjälar.

Hon har försökt att få in synpunkter trots avsaknad av finsk förening, men de äldre sverigefinnarna verkar mest vara nöjda.

–Vi har mest fått lovrord, det har varit mycket uppskattat med våra aktiviteter med musik och att vi bjuder på tårta på högtidsdagarna. Cirka ett 70-tal personer brukar komma till Skogslyckan där vi firar. Det är roligt att se att vi som kommun kan bjuda in och uppmärksamma sverigefinsk kultur och samtidigt göra något för äldre. Jag har blivit rörd och glad vid dessa evenemang.

En av dem som bidrar till tillgången av sverigefinsk kultur i kommunen är Mervi Kalliainen-Marklund, bibliotekarie på Uddevalla stadsbibliotek sen 20 år som köper in litteratur på finska, ger boktips och anordnar evenemang.

En av årets första stekheta dagar välkomnar hon minoritet.se i biblioteket och visar ”det finska skyltfönstret” med böcker på finska, sedan tidningsstället med finska dagstidningar och olika typer av facktidningar. Hon stannar vid de tre hyllorna med skönlitteratur och facklitteratur på finska.

–Här har vi Enni Mustonen-böckerna, historiska romaner som är mycket populära.

Nästan all facklitteratur på finska är utbytt och bokpärmarna på de tre hyllorna ser ut att vara av det nyare glansiga slaget.

–Det är viktigt att lära sig facktermer även på finska för att bibehålla språket, säger Mervi och visar uppställda böcker om broderi, stickning och virkning.

–Handarbete, det är stort i Finland.

Många besökare är kvinnor 50-70 år. Det är populärt med historiska romaner och deckare, men egentligen allt, menar hon.

–Förr lånades mycket krigslitteratur, men inte nu längre, flera av de äldre har gått bort.

Mervi är noga med att det som köps in ska vara sverigefinsk och finsk litteratur, inte svensk som är översatt. De flesta familjerna i kommunen är tvåspråkiga och den vanligaste frågan genom åren har varit, ”var kan jag lära mig finska?” Därför erbjuder biblioteket också lättläst på finska för vuxna.

Familjeprogram med teater, musik, författarkvällar och andra aktiviteter anordnas några gånger per år.

–Aktiviteterna ska vara trevliga, inte så komplicerade och ett sätt att umgås. Vi firade till exempel Mumin och Pippi när de fyllde 70 år.

Själv har Mervi spelat kråkan i Mamma Mu och Kråkan. Hon visar en äldre programinbjudan på anslagstavlan i personalrummet där hon och kollegan Nina är utklädda.

–Det har hänt mycket roligt under åren och jag har lärt mig mycket, till exempel om hur det var att komma hit och arbeta för länge sen. Jag skulle nog säga att biblioteket har varit en trygg och neutral plats under alla år kommunen har varit en del av finskt förvaltningsområde.

Gänget på Café Ryttaren fortsätter sina träffar för att hålla det finska språket vid liv, men det sverigefinska idag är främst en del av Uddevallas historia, menar Kaarina.

–Det finns ett svagt intresse för att lära sig finska tyvärr. Många gifte sig med svenskar och många av oss som kan finska har också övergått mer och mer till svenska. Få kan läsa och skriva på finska som jag kan. Vi har blivit försvenskade kan man säga.

KARIN SKOGLUND