Kielipesä, språkbo på meänkieli i Suaningi

Kielipesä betyder mycket passande språkboet och anordnas i Svangården som är Suaningis gamla skola som lades ner på 60-talet. Denna sommar, såsom flera somrar dessförinnan, är korridorerna åter fyllda av barn. Där det en gång gick upp till 70 elever finns nu trettiotalet barn fördelade på flera våningar och ute i de olika stugorna på gården. I matsalen med intilliggande vävstolar pågår en filminspelning när minoritet.se besöker lägret på lägerlördagen den 12 augusti.

-Det är kul här, det är roligast att filma säger Aili som tillsammans med sina lägerkamrater Diana och Hilma gör en kortfilm på meänkieli tillsammans med Anton Hennix Raukola från Tornedalsteatern - Tornionlaaksonteatteri. Replikerna är på meänkieli och Anton Hennix Raukola som, medan han kliver in och ur rollen som regissör och fotograf, också ger instruktioner på meänkieli som ibland upprepas på svenska så alla ska hänga med.

-Tehemä voiceoveri sitten, vi spelar in voice over sen, säger Anton medan han och lägerkidsen kollar in scenerna som de filmat. Himla berättar att de spelar in en film där karaktären som Diana spelar får en bil i födelsedagspresent.

- Det är lite läskigt att se sig själv, fortsätter hon medan de tillsammans funderar över ifall de behöver ge sig ut och filma några fler scener.

En del av de barn och de medföljande vuxna, har pratat meänkieli förut, hemma och/ eller i skolan -  medan andra inte har mött meänkieli så mycket som de gör i samband med kielipesä där arbetsspråket är meänkieli. Kontexten och uppgifterna bidrar med en förståelse för ordens betydelse. Aktiviteterna anpassas för alla åldersgrupper och de yngsta barnen är omkring fyra år medan de äldsta är tonåringar. Ute på gårdsplanen utanför Svangården finns en grillstuga och en lite större stuga där alla som vill får testa cirkus, jonglering och akrobatik.

Siri och Elsa, som båda är fjorton år, gör en gemensam insats där de övar på att kasta flowersticks mellan varandra. De har båda läst meänkieli som modersmål i skolan i flera år.

Elsa berättar att hon började lära sig meänkieli när hon gick i förskoleklass, då bodde hon i Kiruna. Sedan familjen flyttat till Pajala upplever hon, precis som Siri, att lektionerna är enformiga. De resonerar att det nog har att göra med undervisningens systematik.

- Det är som att vi haft repetition i fyra år, när det börjar någon ny så börjar vi om, bara så alla ska hänga med eftersom vi inte är så många och måste gå på samma lektioner, säger Siri och fortsätter,

-Jag har varit med på kielipesä sen förskoleklass och beroende på lite olika saker så kommer jag nog vara med nästa år också säger hon och sammanfattar,

-Det bästa med lägret är att träffa nya människor och prata meänkieli.

Den som ansvarar för cirkusaktiviteterna denna sommar är Soili Tolonen från finska Ylitornio. Hon erbjuder individanpassad akrobatik, cirkus och jonglering. När en av lägrets yngsta grupper välkomnas till hennes domän inleder hon med frågan,

-Vilka håller på att lära sig meänkieli här?

Många entusiastiska händer räcks upp mot luften ackompanjerade av några ivriga “Mie! Jag!”. Soili fortsätter med att berätta om hur hon årligen har cirkusskola för barn i Ylitornio som är på finska sidan om svenska Övertorneå. På hennes cirkusskola går 100 barn.

-De barnen är från Finland och Sverige och på träningspassen pratar vi tre språk, svenska, finska och meänkieli, fortsätter hon. Alla barnen sitter i en ring runt henne och lyssnar på instruktionerna som förmedlas på meänkieli, ibland upprepas de på svenska om inte alla verkar hänga med. Uppvärmningen är en namnlek som uppmuntrar till att koreografera en egen rörelse med sitt namn, sedan tas en stor regnbågsfärgad duk fram. I denna akrobatiska lek får alla deltagare öva på att lära sig färger på meänkieli.

- När jag säger sateenkaari, som betyder regnbåge, då byter alla plats med varandra, säger Soili Tolonen som har barnens fulla uppmärksamhet.

Uppe på verandan utanför matsalen blåser den akrylfärg och det skyltband, som inte ägs av en liten hand, omkring medan koncentrationen lagt en tyngd över penslarna som nogsamt stavar färggranna ord på meänkieli. Titt som tätt dubbelkollar konstnärerna ifall det blivit rätt. Där finns Lena Jatko med flera för att hjälpa till med stavningen.

-Det känns viktigt att språklägret fortsätter vara kostnadsfritt för alla som deltar. Vi har heller aldrig haft så här många intresserade, platserna tog slut.  Vi hade inte kunnat lösa sovplats till fler, säger Lena Jatko som är projektledare för Kielipesä och ordförande i Tornedalingar i Pajala kommun. Språklägret finansieras av Institutet för språk och folkminnen (ISOF), Pajala kommun, Gränsälvskommissionen, Stiftelsen Norrbottens Läns Arbetsstugor och gruvbolaget Kaunis Iron.

Fredagens program innehöll flagghissning, naturtipsrunda, Tuba Humla, sång och sauna. Lördagens program började kl. 08.00 med frukost. Programpunkterna avlöser varandra fram till kl. 21 då dagens sista punkt, disco i logen, tar vid. Det finns vissa indikationer på att Hooja kommer spelas på kvällen men innan dess är det bastu, grillning, sång, cirkus, fiske och teater som gäller. Under söndagen kommer deltagarna bland annat att skriva dikter baserat på ett ord som de funderat fram under lägrets första dag och mycket hinns med redan innan den avslutande lunchen som inmundigas i Korpilombolo.

Alina Edgren som är mamma till lilla Aili Tillberg berättar att fredagens sång och musik med Tuba Humlan var en fullträff. Aili viskar att hon sjöng på meänkieli igår.

-Tuba Humlan var bäst, säger Eskil, medan han får hjälp att skriva en mening på meänkieli till den stundande improvisationsteatern. En av teaterledarna instämmer och fortsätter,

-Det är ovanligt att se både dragspel och tuba.

Just i grillstugans teatergrupp översätts meningar ferbrilt från svenska till meänkieli. Meningarna dras sedan ur en hatt och blir repliker under passets improviserade teater. Minoritet.se får också bistå med en översättning eller tre. Kielipesä är en välkomnande och varm sammankomst där meänkieli varvat med svenska talas om vartannat. Till språklägret har vuxna som inte fått lära sig meänkieli hittat en konstruktiv plats för språkinlärning till sina barn och/ eller barnbarn.

Det är Svenska Tornedalingars Riksförbunds lokalförening Tornedalingar i Pajala kommun som tillsammans med Tornedalsteatern - Tornionlaaksonteatteri arrangerar språklägret. Intresseföreningen i Suaningi sköter kök, husrum och lokaler.

-Vi får så bra service och lokaler här i Suaningi, det känns också värdefullt att arrangera språkläger på andra platser än centralorten Pajala, säger Lena Jatko.

- Det är omkring 15:e gången vi arrangerar Kielipesä och vi har varit på lite olika ställen genom åren, nåt år var vi i Vasikkavuoma men det blir tredje gången vi är här i Suaningi.

Det är elva personer på plats som räknas som lägerledare, alla barn har inte någon vuxen med sig men alla de allra minsta har sällskap av sina vuxna.

-Polvesta polvhen*, det är ett läger för flera generationer, flikar Gunnel Särkkimukka in medan hon målar skyltar på meänkieli med sina barnbarn. Polvesta polvhen är ett ordspråk på meänkieli som direktöversatt betyder från knä till knä. I verklig mening betyder det generation till generation, generationsöverskridande.

På Svangården anordans årligen olika typer av lägerskolor och det är lätt att förstå varför det är så. Förutom föreningens service där de erbjuder helpension med mat och boende har de också flertalet mindre lokaler på gården samt tillgång till Suaninkijärvi, en sjö med gångavstånd från den gamla skolan.

-Vi hoppas att barnen ska höra meänkieli och sen komma ihåg meänkieli, men också vela läsa meänkieli i skolan som modersmål. Kielipesä ska skapa intresse och nyfikenhet på språket säger Lena Jatko och fortsätter,

-Igår hade vi musikteater på besök från Finland (Tuba Humlan, reds.anm), det ger ett mervärde i att visa att man kan förstå mycket finska när man kan meänkieli.

Kielipesä arrangeras alltid helgen innan skolan börjar, vilket oftast innebär att de vuxnas semestrar är slut. Vilket är ett rent strategiskt beslut av de arrangerande organisationerna.

Om en inte redan befinner sig i språklägrets by, så nås Suaningi närmast genom omkring en mils bilkörning på grusväg efter att ha färdats längs väg 841 - som till viss del är som en nygräddad ugnspannkaka som längtar efter besök av Trafikverkets underhåll men som till allra största del i alla fall söderut, äntligen blivit asfalterad.

LINNEA HUHTA