Hur gick det till när finska blev till svenska i Tornedalen?

Tanken från statens håll var att en tvåspråkighet skulle leva kvar. Men effekten blev att svenskan tog över.  Minoritet.se har träffat språkforskaren Kenneth Hyltenstam som berättar om språkbytesprocessen i Tornedalen.

Kenneth Hyltenstam är professor emeritus vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet. När Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset höll kaffemöte i Stockholm i januari höll han ett spännande föredrag om språkbytesprocessen i Tornedalen.

Det har skett en förskjutning från finska eller meänkieli i dominans till svenska som dominans i Tornedalen?  

- Ja, åtminstone i de yngre generationerna. Man kan kalla det en språkbytesprocess och sånt händer överallt i världen.  Om man ser det i bilder så finns det först enspråkighet i X som följs av en period med tvåspråkighet (X och Y). Den perioden kan vara lång, kanske bli permanent och se ut på många olika sätt. De äldre kanske talar mer språk X och de yngre mer språk Y.

Om tvåspråkigheten fullbordas leder det fram till enspråkighet. I Tornedalen är man i den här tvåspråkighetsfasen hela tiden och den ser väldigt komplex ut. Om man skulle beskriva hur språkbehärskningen ser ut så varierar den väldigt mellan individer.

Man kan se det som att språken inledningsvis lever i obalans i förhållande till två grupper. Ofta handlar det om en majoritet som ställs mot en minoritet. Majoriteten har mer makt än minoriteten, det finns ofta en obalans också i mer resurser. Bland annat resurserna gör att det finns en anledning för minoriteten att anpassa sig till majoriteten, språkligt och på andra sätt.

De här processerna ser vi också i de koloniala kontexterna i Afrika till exempel där en styrande europeisk elit hade all makt över den inhemska befolkningen trots att eliten var i numerär minoritet och befolkningen i numerär majoritet. I Mocambique är portugisiska det officiella språket, alla måste lära sig det för att klara utbildningen. De som talar något av de 20 bantuspråken i landet har mindre makt och mindre resurser.

För Tornedalens del fanns före 1809 en flerspråkighet då Finland var en del av det svenska riket. Det fanns en flerspråkighetsideologi som tolererade att befolkningen pratade olika språk. Under stormaktstiden på 1600-talet fanns det faktiskt ett 20-tal språk i riket. Skulle man nå ut med information till invånarna om till exempel religion och kristendom, så fick man anpassa sig efter människornas språk. Så har det alltid varit i den kristna missionsverksamheten världen över.

Under senare delen av 1800-talet ändrades ideologin och man anammade nationalism och assimileringspolitik.

Vad menas med språkideologi?

- Med språkideologi menar man ett system med idéer om hur världen är beskaffad. Ideologin blir en norm. Man uppfattar det som en självklarhet, sunt förnuft och inget som ifrågasätts. När man så småningom hade etablerat nationalismen i Sverige så innebar måttot ”en stat – ett folk - ett språk”. Det innebar också ett förhärligande av maktens språk, majoritetens språk och en ringaktning av minoritetskulturer och minoritetsspråk. Det här ledde i praktiken till en slags enspråkig ideologi som innefattade att den skulle genomföras med skolan som instrument. All undervisning skulle ske på majoritetens språk. Frankrike var faktiskt föregångslandet. Där undervisades alla i centralfranska långt innan Tornedalen hamnade i ett liknande läge, både de fransmän som talade dialekter och de som talade andra språk.

Ett annat exempel är det beslut som fattades 1880 under en världskonferens i Italien för lärare som undervisade döva. Det beslutades då att man skulle gå över till att undervisa döva i talmetoden trots att det tidigare hade undervisats på teckenspråk både i Frankrike och Sverige. Därmed tog man ifrån de döva alla möjligheter att ta till sig kunskap. De skulle lära sig via läppläsning och bokstäver trots att de inte kunde koppla något ljud till bokstäverna. En helt omöjlig uppgift!
- Jag nämner det som ett exempel på något som var precis lika illa för de barn i Tornedalen som inte förstod det undervisningsspråk som plötsligt var satt i skolan.

Majoritetens ståndpunkt blir normgivande i ett samhälle. Det här ledde i Tornedalen till att minoriteten anammade majoritetens ideologi och tankegångar, många börjar ringakta sig själva och sin kultur. De uppfattade det som att deras eget språk och egen kultur var mindre värt än det majoriteten hade. Sådant kan leda till skamidentitet: man skäms för sitt språk och sin kultur.

På 1960-talet infördes i Sverige en slags integrationspolitik, en officiell tvåspråkighetsideologi som skulle praktiseras via skolans modersmålsundervisning. Det var den officiella hållningen men fortfarande fanns det kvar underströmmar från assimilationspolitiken.

Utgick det ett förbud mot att prata finska i Tornedalen?

- Det fanns egentligen inga formulerade förbud från statens håll om att använda finska i skolan mot slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet. Men samtidigt innebar de nya bestämmelserna uppifrån att det uppstod såna förbud i praktiken.

- När man tänker på staten får man skilja mellan lagar och förordningar å ena sidan och enheter som små myndigheter och skolor å andra sidan. Enskilda skolor i Tornedalen agerade också på olika sätt. Utöver det har vi enskilda aktörer inom varje organ, personer som har enskilda uppfattningar om hur saker ska utföras. De kan gå emot de som styr i samhället och det förekom också i Tornedalen. I den här delen av landet fanns en väldigt stor variation mellan olika skolor om hur man skulle bedriva undervisning på svenska.

Från många håll uttrycktes det som att det nya systemet skulle gynna inlärningen i svenska och göra befolkningen tvåspråkig, för finskan hade barnen ju redan hemma. Men på grund av den nationalistiska ideologin backades det aldrig upp. Det fanns också ekonomiska styrmedel där skolorna från 1880 fick statlig finansiering under förutsättning att undervisningsspråket var svenska. Så tvåspråkighetstanken hade ingen effekt i praktiken. Det gällde också i arbetsstugorna som blev väldigt mycket ett instrument för att införa svenska. Man kan säga att tvåspråkighetstanken motabetades och det resulterade i en stränghet och ett förbud mot finska.

På den här tiden saknades det också kunskap om hur man skulle göra för att uppnå tvåspråkighet. De flesta hade ingen förståelse för att barn behöver undervisningsstöd i två språk om de ska utveckla en kvalificerad tvåspråkighet. Det är först mycket senare man förstått det.

Konsekvenserna för individen och gruppen?

- Det är viktigt att skilja på konsekvenserna för individen och för minoriteten som grupp. Under de 100 år som assimileringspolitiken pågick var det många människor som gick igenom skolan och inte förstod vad som sas, de förstod inte sin lärare. Det gav känslor av uppgivenhet och skam hos barnen. Vi vet ju att barn som inte förstår undervisningsspråket kan sitta långa perioder och inte lära sig något av det som förmedlas i skolan. Det kan pågå år. Idag vet vi att det tar många år, kanske 5-7 år, att uppnå den kompetens i språket så det fungerar fullt ut i skolsammanhang. Om du tänker dig att barnen var i skolan bara några år på den här tiden så gick de förmodligen miste om mycket kunskap. Idag vet vi att barn ska undervisas i dess modersmål för att få en fullfärdig skolgång.

Vilka konsekvenser fick då försvenskningsprocessen för minoriteten som grupp? Man kan tänka sig att de fick mindre chans att utveckla sitt humankapital; de resurser vi alla har som personer både intellektuellt, kognitivt och ekonomiskt. Det hade varit bättre för hela minoriteten om gruppen hade haft ett stöd för sin språkliga och kulturella bakgrund.

SUSANNE REDEBO