90 år av finska på universitetet

Allt från att vara ett nyttig i yrkeslivet till att studeras av känslomässiga skäl.

I framtiden hoppas man ska även bli en bindande länk i en hel studiegång på finska.

Under de 90 åren som man har kunnat studera finska vid Stockholms universitet har ämnet sett väldigt olika ut beroende på samhällsutvecklingen.

Den första läraren och forskaren i finska vid Stockholms universitet var lektor Volmar Berg från Helsingfors. Han utnämndes till lektor i finska vid dåvarande Stockholms högskola 4. Oktober 1930. Vilket kan te sig förvånande med tanke på de rasbiologiska skallmätningar av finnar som pågick

Utnämningen innebar igångsättandet av undervisning i finska vid högskolan. Vilket kan te sig förvånande med tanke på de rasbiologiska skallmätningar av finnar som pågick.

Volmar Berg skrev en lärobok i finska och studerade sagor och berättelser från finnskogarna i Värmland och intresserade sig även för det tornedalska språket och kulturen. Sverigefinnarnas kultur har alltså varit med redan från början som en del av forskning och i finska i Sverige.

Enligt Erland Wande svarade läroboksprojektet dock även på behovet som uppstod på grund av världskriget i slutet av 1930-talet: ”Man kan förmoda att orsaken till att detta läroboksprojekt kom till stånd inte bara var det akademiska behovet av läromedel utan till dels också det nyss utbrutna kriget, som plötsligt skapade ett stort behov av finskkunskaper i Sverige, inte minst bland Finlandsfrivilliga”.

Det är relativt lätt att följa den röda tråden av skiftande behovsanpassningar i finskundervisning genom åren när man läser historiken ur:  ”Minun suomeni on… Min finska är…där jag har hämtat fakta till den historiska delen av denna artikel.

Där berättas även om den relativt största gruppen som kom från Finland sedan svedjefinnarna, nämligen arbetskraftsinvandrarna, varav många kom att arbeta inom industrin. Och de kom samtidigt när det hände väldigt mycket även i universitets världen.

1960-talet kokade det i samhället och så också inom hela högskolan och även finskundervisningen blev moderniserad.  Den dåvarande gästprofessor Pertti Virtaranta utarbetade en studieplan som möjliggjorde att man kunde skriva in sina finska kurser i universitetsbetyget.

Samtidigt ordnades bibliotek och 1964 blev filologen Osmo Hormia den första professorn i finska språket (med tillägget och kulturen). Och nya utmaningar väntade.

Den gruppen av invandrare som kom under 1960- och 70-talet var till stora delar endast finskspråkiga.  Många hade bara gått i dåtida folkskola i Finland och saknade språkkunskaper i svenska. De behövde tolkar vid kommunikation med olika myndigheter, sjukvård och även arbetsgivare.

Det uppstod snabbt ett behov av utbildade, kompetenta tolkar och översättare.

Alla var inte enspråkiga. Det fanns även redan då en hel del finskspråkiga i Sverige som även behärskade svenska och det blev många som sökte till de första försöks tolkutbildningarna 1973. 1976 kom man i gång med tolkutbildningen på mer reguljär basis.

Efter grundundervisningen fick man studera olika tolkningsområden skriver Paula Ernebo:” Till en början användes den första specialiseringsterminen (= andra utbildningsetappen) för sjukvårdstolkning och den andra (= tredje utbildningsetappen) för rättstolkning. Efter hand infördes också nordisk konferenstolkning på programmet”.

Detta berättar också att finskundervisning i Sverige var viktig för det nordiska samarbetet redan då.

Och arbetsinvandrarna hade också barn med sig och de behövde undervisning på och i finska.  Många familjer i den här gruppen planerade att återvända till Finland och tyckte att det var viktigt att barnen kunde finska.

” En följd av den stora invandringen på 1950-talet från Finland och inte minst av de stora invandringsåren 1969–1970 var att också undervisningen i den svenska ungdomsskolan behövde försörjas med lärare, som till stor del kom att undervisas eller ges fortbildning vid landets språkinstitutioner”, skriver Erland Wande.

Behoven för lärarnas utbildning i finska har också gått genom flera metamorfoser.  Från helfinska klasser till tvåspråkiga klasser och för först hemspråks och sedan modersmålslärarna.

Denna pandemivinter är Stockholms Universitetscampus nästan tom. Det är tyst i hela huset och så även på den finska avdelningen i Hus E 5 trappor.

I Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska erbjuder kurser inom ämnena finska, lettiska, litauiska, nederländska, polska, ryska, tjeckiska och tyska, där den finska avdelningen ingår.

Men eleverna lärarna och forskarna finns fast dom inte syns. Det är distansundervisning som gäller. Det här året blir ännu ett år av anpassningar för tidens krav när det gäller undervisning i finska. Professor Jarmo Lainio och administratören Laura Lunnevuori finns på jobbet och berättar om situationen för universitetsundervisning i finska år 2021. Det är inte bara pandemin som ställer nya krav.

Det finns ett starkt samband mellan undervisning på och i finska för barn och på universitetet. Den nuvarande professorn i finska heter Jarmo Lainio och har också varit regeringens utredare för bättre minoritetsundervisning.  Han ser universitets finska som en länk i större sammanhang.

Han poängterar att det bör finnas finska i förskolan, grundskolan och gymnasiet för att studenterna ska kunna tillräckligt bra finska för att studera det på universitet och sedan själva kunna föra språket vidare som lärare för barn som finns i början av kedjan, eller som tjänstemän, tolkar och översättare. Det är den aktiva tvåspråkigheten som är målsättningen.

I framtiden bör man ha en obruten, självförsörjande cirkel av finsktalare i alla åldrar för finskans fortlevnad i Sverige. Denna hela cirkel av språkkunskap finns inte ännu fast finskan är ett minoritetsspråk i Sverige och har speciella rättigheter sedan millennieskiftet.

Just universitetsundervisningen är dock inte en minoritetsrättighet. Det krävs högskolekompetens av eleverna.
- Däremot har Sverige skyldighet att ordna undervisning i finska på universitetsnivå. Det är den andra sidan av rättighetsmyntet, förklarar Jarmo Lainio.

Han anser att Stockholms universitet uppfyller sin skyldighet men om man tittar på hela landet borde det finnas undervisning i finska på finska också åtminstone i Göteborg och Lund. Förnärvarande kan man endast studera finska på svenska utanför Stockholm.

Under 2020 har inneburit distansundervisning för hela högskolan. Så även för de kurser som ordnas av avdelning för finska.  Detta har delvis kunnat täppa till bristerna med lokal förankring, eftersom alla ändå har varit hemma.

Enligt Jarmo Lainio kommer man att fortsätta med distansundervisning även efter pandemin men man kommer att kombinera den med campusundervisning.
- Det är många studenter som saknar campusen, säger Jarmo Lainio som dock anser att man har haft positiva erfarenheter av distansundervisning speciellt när det gäller lärarutbildningar.

När man studerar finska i Sverige, är det finskfinska som studeras och så har det alltid varit. Många finskspråkiga som är uppvuxna i Sverige talar det som till vardags kallas sverigefinska. Den sverigefinska varianten kan t.ex. ha en del dialektala drag och vara påverkad av svenskan.

Enligt professor Jarmo Lainio är det just finsk finskan som är skyddat och enligt bestämmelserna ska man se till att finskan i Sverige inte glider isär från det språket som talas i Finland.
- Det är ett dilemma för oss. Rent formellt är finska skyddat. Sverigefinska finns ju på ett sätt. Den används ju men finns inte beskriven och har ingen status i samhället. En riktlinje är att man ska hålla nära kontakt med finskfinskan. Sverigefinska kulturen och sammanhang är dock viktiga för undervisningen och forskningen som bedrivs vid den finska avdelningen.

Studenterna är sverigefinnar som är födda i Sverige eller uppvuxna här eller de som har kommit hit efter att ha lärt sig finska i Finland men även finlandssvenskar studerar vid finska avdelningens kurser.
- En flytande finskfinska är svårt för alla andra än de studenter och forskare som kommer från Finland och har gått i skolan där. Så säger Laura Lunnevuori som är administratören vid finska avdelningen.

Hon berättar att det som samlar de flesta studerande just nu är kursen: Finska som främmade språk och där är det många som vill läsa på grund av familjeskäl. År 2021 har kommit långt från ”finska för krigsbehov”. Nu är behovet att lära sig finska mer personligt.
- De flesta har antingen familjebakgrund eller en partner som kommer från Finland. De har någon anknytning men har inte fått språket. Då är det den personliga nyttan som är det viktiga för dessa studenter. Dom kommer till oss för att lära sig språket från grunden. Men det finns även dom som studerar av yrkesmässiga grunder. Den finns ju dom också som har en arbetsmarknadskoppling och nytta på jobbet av den här språkkunskapen.

Det brukar vara 60–80 nybörjare på varje kurs. Den här våren är det 75 som har sökt sig till: Finska som ett främmande språkkursen.

Laura Lunnevuori säger sig märka hos studenterna att en hel studiegång på finska är svår att uppnå för närvarande.  Det är många som inte klarar av att läsa finska på finska för att man har inga eller bristfälliga kunskaper och det är tydligt att språkkedjan har brutits eller aldrig funnits där. Det här dock slutsatser man drar av sökande och inte av någon undersökning som man har gjort bland studenterna, påpekar Laura Lunnevuori.

- Man ser att studenterna som kan finska när de söker sig till oss har minskat.

Även som både finska som främmande språk och de mer avancerade kurserna är på finskfinska, ska studenterna lära sig sitt språk i sverigefinska sammanhang.
- Det är ändå inte riktigt samma språk som lärs ut i finska universitet efter som innehållet kommer från den här språkomgivningen.

De som vill använda sina finskstudier yrkesmässigt kombinerar med andra ämnen. Även om finskan ska inte vara svårare att lära sig än andra språk, är början av första kursen överraskande svår för många, berättar Laura Lunnevuori.
- Grundkursen kräver mycket läsning och det är bara hälften som kommer till tentorna. Man måste ju lära sig ord.

Populära kurser för dom som kan studera finska på finska, har under hösten varit bland annat: Kreativ skrivning och litteraturkurserna, berättar Laura Lunnevuori.

- Hittills har vi haft ganska få yrkesmässiga kurser. Det mest är mest kurser riktade mot lärarna. Våren 2021 är det 16 elever som har påbörjat 90 poäng finska för att bli modersmålslärare. De kan vara färdigutbildade lärare eller sådana som börjar från noll.

De som blir översättare läser vanliga kurser i finska och översättningskunskap på andra institutioner. För att ta kandidatexamen i finska kan man ha 90 högskolepoäng finska och 90 någonting annat, berättar Laura Lunnevuori.

Sirpa Humalisto är finsklärare och berättar hur hennes studiegång var vid Stockholms universitets finska avdelning. Hon är en nöjd elev och berättar:”Jag läste finska Läs- och skrivundervisning och finska 1 år 2014.Finska 2 läste jag 2015 och Finska kandidatkurs 2016. Till min kandidatexamen kombinerades tidigare universitetskurser i pedagogik med huvudämnet finska.Jag var enormt nöjd med kursinnehållen, upplägget och tiderna. Jag studerade vid sidan av heltidsjobb. Jag är tacksam för att den möjligheten fanns. Jag bär den tiden och finska avdelningen vid Stockholms Universitet väldigt närä och varmt om hjärtat. Fantastisk undervisning. Tack."

Sista ordet får professor Jarmo Lainio:
- Det som är viktigaste behov att uppfylla just nu är att man skapar en hel cirkel av undervisning på finska från förskolan till universitet. Nu bryts kedjan och det kommer inte tillräckligt med studenter med tillräckligt bra kunskaper i finska.Vi har samarbete med andra minoritets språk för att få till stånd en hel skolgång. Detta utreder man nu och aktuellt är att finskan blir en del av grundskollärarutbildningen. Man ska bli självförsörjande i landet när det gäller hela kedjan”.

Man ska också se finskundervisning som en del av det nordiska samarbetet, påminner Jarmo Lainio:
- En framtida utmaning är också att finskspråkigheten i Sverige blir den bindande länken mot Finland. Det verkar vara så att finlandssvenskas status har gått ner och då kan de tvåspråkiga sverigefinnarna få en ny roll som balanserande faktor, målar Jarmo Lainio i sin framtidsvision.

KIRSI BLOMBERG