Ny antologi om Sveriges nationella minoritetsspråk

–Vi tycker att en sådan här bok behövs, men varför just nu, kan man fråga sig. Kenneth Hyltenstams bok "Sveriges sju inhemska språk: ett minoritetsperspektiv" kom 1999. Det är ett tag sedan och vi har funderat på vad som har hänt sen dess. Vi tycker också att det saknas böcker som gör de nationella minoritetsspråken rättvisa och som visar att de är levande språk i användning.

Linus Salö menar att många böcker om de nationella minoritetsspråken ofta har haft fokus på historia och förtryck – eller grammatik. Den nya boken sätter de nationella minoritetsspråken i ett samtida sammanhang. Själv tycker han att antologin är en viktig insats för minoritetsspråken och förhoppningsvis för forskarsamhället.

–Vi vill komma ut med en annan berättelse om Sverige som ett flerspråkigt land i nutid och historiskt. I slutet av 1800-talet och fram till 1900-talets mitt hade vi rasbiologi, förtryck och assimilering. Situationen för språken är såklart mycket bättre nu om man jämför med den mörka tidsperioden.

Så vad har hänt med språken de senaste 20 åren sedan de fick status som erkända nationella minoritetsspråk?

–Vi tycker att det finns en optimism som är nödvändig att lyfta fram. Det är ett uppsving för minoritetsspråken. Till exempel finns flera ”våga-tala-kampanjer”. Förvaltningsområdena är viktiga för språkens utveckling och vi har myndigheter som delar ut revitaliseringsbidrag – allt det har bidragit till nya resurser för språken.

Erkännandeprocessen, som Linus kallar tiden efter att minoritetsspråken fick status som nationella minoritetsspråk har inneburit en klar förbättring för språkens villkor. Det har också funnits en tendens de senaste åren till särskiljande av de nationella minoritetsspråken i förhållande till övriga minoritetsspråk och det är en intressant utveckling, menar han. 

–Men vi har fortsatt en lång väg att gå, det behövs till exempel fler läromedel och utbildade lärare i språken. Språken står för olika typer av utmaningar och svaren på dessa får man om man läser Europarådet granskningar. Skola och media är viktiga områden att fortsätta utveckla och mycket handlar om att uppmuntra gräsrötter att använda sitt språk.

Vägen framåt tror han är att hitta sätt för att hålla kvar förbättringarna så att den positiva utvecklingen blir permanent.

–De nya språkcentrumen är till exempel viktiga och alla andra institutioner och strukturer som genererar nya kunskapsbehov. Vi är i början av en process att bygga en helt ny infrastruktur för språkens fortsatta användning och överlevnad.

Linus Salö och Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet är redaktörer för antologin. Samtliga nationella minoritetsspråk och svenskt teckenspråk ägnas vardera ett kapitel i antologin, utöver det finns ett antal kapitel om språkpolitik utifrån olika perspektiv. Kenneth Hyltenstam står för efterordet.

Har något överraskat dig i arbetet med boken?

–Det var svårt att skriva om de delar som jag trodde skulle vara lätta. Till exempel sådant som uppskattningar på antalet talare, hur många varieteter det finns per språk, hur många underspråk har till exempel samiska och så vidare. Vi har använt många källor, problematiserat och involverat författarna, vår expertis, men vi är medvetna om att alla inte kommer bli nöjda. Vi vet till exempel att minoriteterna själva inte är överens om alla fakta för språken.

KARIN SKOGLUND